Albaner

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Albaner
Albanian Eagle.svg
Gjergj Kastrioti.jpg Arolsen Klebeband 01 455 2.jpg MarinBarleti.jpg Francesco Albani (attr) Self-portrait of the Artist.jpg Mehmedpasha.jpg
Giulio Variboba.jpg Dupré - Ali Pasha.jpg PashkoVasa.jpg FRANCESCO CRISPI , 1887.jpg Naim Frasheri.jpg
16-K-Kristoforidhi.jpg Abdyl be Frasheri.jpg Ismail Qemali.jpg Isa boletini.jpg Gramsci.png
Bundesarchiv Bild 183-U0906-533, Alexander Moissi.jpg GjergjFishta.jpg FAN NOLI.jpg Enver Hoxha November 1984.jpg Ibrahim Rugova.jpg
Adem Jashari.JPG Mother Teresa.jpg JamesBelushi.jpg Kara DioGuardi.jpg Eliza Dushku at the 2007 Tribeca Film Festival-alt.jpg
Regioner med betydande antal
 Albanien - 2,3 miljoner[1]
Kosovo Kosovo (kosovoalbaner) 1,6 miljoner[1]
 Makedonien 500 000[1]
 Bosnien och Hercegovina mellan 10 000 och 12 000
 Montenegro 35 000
 Grekland 600 000[2]
(se även arvaniter)
 USA 193.000[3]
 Turkiet 500,000-1,300,000[4]
 Tyskland 320 000[5][6]
 Italien 375 000[7]
(se även arberesjer)
 Schweiz 200 000
 Storbritannien 60 000
 Österrike 40 000
 Sverige 80 000
 Belgien 25 000
 Kanada 22 000[8]
 Frankrike 20 000
 Danmark 8 000
 Finland 5 000
 Norge 6 000
 Kroatien 10 000
 Rumänien 500
 Syrien (overifierad)
Övriga (overifierad)
Religion

Albaner i Albanien[9]:
islam (sunnimuslimer och bektashi): 58.79%
romerska katoliker: 10.03%
Albansk-ortodoxa kyrkan: 6.75%
evangeliker: 0,14%
Albaner i Kosovo (Kosovoalbaner):
sunnimuslimer och bektashi: ~ 90%
romerska katoliker: ~ 10%
Albaner i Makedonien:
islam (sunnimuslimer och bektashi): 99%
Albaner i Montenegro[10] (maleser):
sunnimuslimer: 73.37%
romerska katoliker: 26,08%
Albaner i Serbien (Preševo, Bujanovac och Medveđa):
sunnimuslimer: 100%
Albaner i Italien (arbëresher):
Italo-albanska kyrkan och romerska katoliker: 100%
Albaner i Grekland (arvaniter och tsamider):
Grekisk-ortodoxa kyrkan: ~ 90%
islam (sunnimuslimer och bektashi): ~ 10%

Albaner är en folkgrupp som finns främst på Balkanhalvön, vanligtvis i Albanien, Kosovo, Makedonien, Montenegro, Serbien och Grekland med albanska som modersmål. Albaner finns det också sedan sex hundra år tillbaka i södra Italien. Albanerna kan delas in i två huvudgrupper: geger i norr (ned till Shkumbinfloden) och tosker i söder. Albanska Världsförbundet som återuppstod 2001 efter att ha varit verksam 1878 i samband med Berlinkongressen, uppskattar antalet albaner i världen till ca 15 miljoner. På Balkanhalvön beräknar samma organisation att det finns ca 7 miljoner etniska albaner.

Albanerna kallar sig själva för Shqiptarë, "örnfolket", och landet Albanien för Shqipëria, "örnarnas land", eftersom de enligt en folksaga härstammar från en svart örn.[11] Därför har Albanien en örn i mitten på sin flagga.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Under medeltiden kallades området Arberia eller Arbania, men det var även länge känt som Epirus, eftersom det motsvarade ungefär samma område som den antika grekiska staten vid detta namn. Ordet arban eller alban härstammar från den illyriska stammen Albanoi som nämns i romerska och helleniska skrifter. Stammen var bosatt i dagens Durrës, där albaner för första gången omnämns i bysantinska källor under 1000-talet. Albania betyder "det bergigaste landet". Albanerna själva kallar sitt land för Shqipëria eller Shqypnia, vilket betyder "örnarnas land". Detta går tillbaka till en gammal sägen, enligt vilken albanerna skulle härstamma från en svart örn. En svart dubbelörn på röd botten antogs som fälttecken redan på 1400-talet av Skanderbeg, vilket avspeglas i dagens nationalflagga. Skanderbeg ville förena alla illyrer som levde i söder under ett och samma namn, istället för att vara uppdelade i olika stammar. Detta blev "shqiptaret", nämligen örnens folk.[12]

Albanernas namn härrör troligtvis från en antik folkstam vid namn albanoi, som omnämns första gången på 100-talet av den grekiske astronomen och geografen Klaudios Ptolemaios från Alexandria. Turkiska källor hävdar att Albaniens namn härrör från folkstammen arberesjer. Ett av de tidigaste, skrivna bevisen på användandet av ordet "Albanoi" som namn på en illyrisk folkstam i nuvarande nordcentrala Albanien, återfinns i ett verk av Tolomeo från 130 e.Kr. "Albanopolis" (av Albani) är en plats på Ptolemaioskartan (3.12.20) och även namnet på en mycket gammal släkt, Epitaph vid Scupi, vilken har identifierats som tillhörande Zgërdhershkullefortet i närheten av Krujë i norra Albanien.

"Arbanon" verkar mer vara namnet på en region – "Mats slättland" har föreslagits – än en specifik plats. Förekomsten av ändelsen -esh i ortnamn kan tyda på en mycket tidig förflyttning från högre belägna områden och härrör troligen från latinets -enisis eller -esis. Dessa används som ändelse i ortnamn i området mellan Shkumbin och Mat, med viss koncentration till området mellan Elbasan och Krujë.

Arbanon på 1100-talet.

Ordet "Alba", eller "Arba" verkar ha samband med staden Arba (idag Rab i Kroatien), i förhistoriska tider bebott av de illyriska "liburnierna", vilka första gången omnämns år 360 f. Kr.. Ursprunget till detta namn finns i det illyriska "Arb", som betyder mörk, grön eller skogslik och återfinns i de antika namnen Arba, Arva och Arbia, vilka alla nämns av den tidens kartografer.

Avledningen av namnet "Albania" har avsevärd ålder och kan kanske härledas till det urkeltiska namnet "alb" ('kulle'; jämför alper) eller till det indoeuropeiska albh ('vit'; jämför albino). Uppskattningsvis ett tusen år senare använde bysantinska skrivare orden "Albanon" och "Arbanon" som beteckning för Krujëregionen. Under Angiò på 1200-talet betecknade namnen "Albania" och "Albaneses" hela landet och hela dess befolkning, vilket framgår av åtskilliga uråldriga, albanska verk av exempelvis Budi, Blanco och Pjetër Bogdani.

Det första som berättas om albanerna i deras ursprungsland, arbaniterna av Arbanon i Anna Komnenaområdet (Alexiad 4) är, att problemen i regionen orsakades av normander under ledning av fader Alexios I Komnenos (1081–1118). I "Historia" skriven mellan 1079 och 1080, är den bysantinske författaren Michael Attaliates först med att referera till albanoierna som del i revolten mot Konstantinopel 1043. Han refererar vidare till arbanitaierna (som föremål för hertigen av Durrachium).

De gamla albanska minoriteterna arberesjer och arvaniter (eller 'arberorer') i Italien och Grekland har benämnts vid olika namn under årens gång: arbënuer, arbënor, arbëneshë, arbreshë.

Det verkar inte finnas något tvivel om att roten alb- eller arb- är yngre än shqip-, till vilket statens nuvarande namn Shqipëria kan härledas, och som endast använts under tiden för det osmanska herraväldet.

Landets albanska namn, Shqipëria, betyder "Örnarnas land" – därav dubbelörnen på landets flagga och statsvapen – och påminner om den rika förekomsten av dessa fåglar i Albaniens bergstrakter.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Ryttarstatyn av SkanderbegPiazza Albania i Rom.

Under antiken beboddes dagens Albanien och Kosovo av illyriska och illyro-thrakiska stammar som albanerna anser sig härstamma från. Under en lång tid utgjorde Albanien en provins i Romarriket. Efter Romarrikets delning tillhörde området det Östromerska riket. På 900-talet trängde slaverna fram norrifrån, särskilt serberna, som mot slutet av 1100-talet hade bildat ett mäktigt kungadöme, vilket bland annat omfattade hela Albanien. Från mitten av 1300-talet sönderföll det serbiska riket genom osmanernas erövringståg.

Under medeltidens senare del uppnådde det urbana albanska samhället en högre grad av utveckling. Handeln blomstrade och albanska köpmän hade handelskontor i Venedig, Ragusa (dagens Dubrovnik i Kroatien) och Thessaloniki. Städernas välstånd gynnade också utvecklingen av undervisning och konst. Det albanska språket användes under denna period inte i skolor, kyrkor eller vid offentliga regeringshandlingar. Konstens och litteraturens officiella språk var grekiska och latin som hade ett starkt stöd av statsmakterna.År 1081 anfölls Albanien av normanderna under ledning av Robert Guiskard, men dessa lämnade landet efter deras ledares död år 1085.Under 1200- till 1400-talen hade det nya förvaltningssystemet av militärprovinser bidragit till framväxandet av feodalism i Albanien, och bondesoldater som lydde under militära befälhavare blev livegna på lantegendomarna. Bland de ledande släkterna hos Albaniens feodala adelskap fanns Thopia, Balsha, Shpata, Muzaka, Aranti, Dukagjini och Kastrioti. De tre förstnämnda blev härskare i furstendömen vilka i praktiken var självständiga från Bysans. Det nuvarande Albanien var uppdelat i en rad självständiga principat, benämnda efter de adelsfamiljer som behärskade dem. Dessa adelssläkter bestred ofta varandra för att skaffa sig rikedomar och utvidga sina gränser. På så vis blev de starkare och respekterades av de andra stammarna.

Under 1380-talet anföll det Osmanska riket under sultan Murat I det kristna Albanien. De albanska prinsarna hade inget organiserat försvar och blev tvungna att kapitulera. Många av de besegrade kristna albanska adelsmännen anslöt sig snart till ett gerillakrig mot osmanerna under den kristne, serbiske fursten Lazars ledning. Deras gerillaattacker mot det osmanska väldet utgick framför allt från de höga bergen, men även från de djupa skogarna.Mellan 1442 och 1443 samlade den albanska nationalhjälten Gjerg Kastrioti (1405- 17 januari 1468), som kom att kallas för Skanderbeg, de albanska furstarna i Lezha. Där bildades det som kom att kallas för Lezhaligan (Lezhaförbundet). Lezhaligan var en konfederation av albanska furstendömen som existerade mellan den 2 mars 1444 och 25 april 1479. Den lyckades sedan med samlade krafter köra ut de osmanska erövrarna. De följande tjugofem åren verkade Skanderbeg från den befästa bergsstaden Kruja och förhindrade osmanernas försök att återta Albanien. Skanderbeg fick visst stöd i form av kapital och militär hjälp från Neapel, Kyrkostaten, Venedig och Ragusa. Efter Skanderbegs död försvagades gradvis det albanska motståndet, vilket gjorde det möjligt för osmanerna att återerövra hela landet år 1505.

Efter den osmanska erövringen tvingades en tredjedel av albanerna på massflykt till södra Italien. Majoriteten av de som stannade kvar konverterade till islam. Dessa kom att spela en viktig roll i Osmanska rikets historia, vilket återspeglas i det faktum att inte mindre än 29 av de osmanska storvesirerna under åren 1482–1908 var albaner. Albanien var osmanskt i mer än 450 år men behöll under hela denna tid sina egna seder, bruk, kultur och språk.

Kosovokriget[redigera | redigera wikitext]

En bortsprängd moské i Đakovica efter ett serbiskt flyganfall 1999.

Konflikten hade pågått sedan början av 1990-taletSlobodan Milošević, den dåvarande jugoslaviske presidenten, minskat Kosovos självstyre, vilket provinsen haft sedan 1969. Kosovoalbanerna protesterade och utropade den självständiga Republiken Kosovo, vilket dock bara erkändes av grannlandet Albanien, och vägrade samarbeta med myndigheterna. Milošević svarade med avskedandet av alla kosovoalbaner i kommunal område och andra trakasserier, vilket ledde till våldsamheter mellan serbiska militärer och albanska invånare i Kosovo i mitten av 1990-talet.

År 1996 började gerillan UÇK attackera serbiska mål, vilket i sin tur ledde till hämnd från den serbiska polisen och senare, när konflikten ökade, började den jugoslaviska militären under ledning av den serbiske presidenten Slobodan Milošević inleda en attack mot gerillan. Krisen stegrade 1998 då striderna intensifierades när den serbiska militären och polisen attackerade Adem Jashari och hans släktgård den 28 februari 1998. Den 6 mars 1998 var attacken över och 56 personer hade då dödats av de serbiska styrkorna.[13] Under våren 1998 så mördades omkring 200 albaner av den serbiska säkerhetspolisen och militära styrkor.[14]

FN:s säkerhetsråd fördömde den 31 mars 1998, de serbiska styrkornas "överdrivna våld mot civila och fridfulla demonstrationer" och införde sanktioner mot Jugoslavien.[14] USA:s President Bill Clintons initiella mål var en fredlig lösning på konflikten med full autonomi för Kosovo. Clintons administration varnade dock att USA var redo att använda militära medel för att hindra serbiska attacker och utrensningar i Kosovo.[14] Vid slutet av 1998 hade över 300 000 albaner fördrivits från sina hem av serbiska styrkor.[15] Förhandlingar inleddes men situationen förvärrades avsevärt följande Račakmassakern i januari 1999 där 45 albaner dödades.

Efter att ha avsatts en tid efter kriget ställdes Jugoslaviens president Slobodan Milošević i oktober 2001 inför rätta vid internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) i Haag för påstådda krigsförbrytelser i Bosnien, Kroatien och Kosovo, men dog innan rättegången hann avslutas. Stora delar av den serbiska politiska och militära ledningen åtalades av ICTY för krigsförbrytelser i Kosovo, bland andra Serbiens president Milan Milutinović, inrikesministern Vlajko Stojiljković, premiärministern Nikola Šainović och försvarsministern Dragoljub Ojdanić. Åtals punkterna var bland annat brott mot mänskligheten, mord och förföljelser.[16]

Även vissa albaner har åtalats för krigsförbrytelser. Haradin Bala, Isak Musliu och Agim Murtezi åtalades av ICTY i januari 2003 för att ha drivit UÇK-fånglägret Lapushnik under 1998 där serbiska fångar hölls under inhumana förhållanden.[17]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Områden på Balkanhalvön som traditionellt och historiskt befolkas av albaner

Den största koncentrationen av albaner finns i Albanien, där de uppskattas utgöra mellan 92 och 97 procent[18] av befolkningen, över 3 miljoner.

Albanska skolbarn i norra Albanien.

I Kosovo bor, enligt uppskattningar, cirka två miljoner kosovoalbaner, även här i en majoritet om ca 90–95 procent. Den slaviska befolkningens ledares i Makedonien organiserade en folkräkning där bara vissa albaner registrerades. De etniska albaner som har kommit till landet som flyktingar från andra länder, ex. Kosovo fick aldrig tillstånd att bli registrerade. De Makedonienalbaner som har ingått äktenskap med etniska albaner från omkringliggande länder räknades ej heller vid den senaste folkräkningen. Därför utgör den albanska befolkningen officiellt till 25 procent av de två miljoner invånarna.[19] Inofficiellt, enligt Albanska Världsförbundet, utgör den Makedonienalbanska befolkningen 50 procent, vilket är framför allt koncentrerade till den västra delen av landet.

I Grekland, där albanerna kallas för arvaniter (vilka en del också kallar för arberorer), uppgår den albanska befolkningen inofficiellt till ca 700 000 - 800 000. Grekland vägrar registrera minoriteter. I Italien finns det 225 000 albanska flyktingar varav majoriteten anlände efter kommunismens fall 1991. Sedan 1400-talet finns det i Italien albaner som kallas för arbrësher (se även arberesjer), vilka uppgår till uppsattningsvis 325 000 - 500 000. De har bevarat den ålderdomlig formen av albanska och de är ättlingar till de albanska flyktingar som flydde före, under och efter Osmanska rikets erövring av Albanien. Antalet albaner i Tyskland uppgår till högst 250 000. I Sverige bor det ca 60 000 - 70 000. Någon officiell siffra finns inte eftersom Sverige saknar uppgifter. Migrationsverket registrerar enbart vilka länder som invandrare kommer ifrån. I Asien finns albanska bosättningar på många ställen, framför allt i Turkiet och Syrien. I Turkiet finns de framför allt i den asiatiska delen av Istanbul och Bursa. På den europeiska delen av Istanbul finns de första bosättningarna för etniska albaner i Turkiet. En by, som numera är en stadsdel i Istanbul heter Arnavutköy, vilket betyder "albanernas by". I Turkiet kallas albanerna för arnavuter. De flesta albaner kom till Turkiet efter att ha blivit tvångsdeporterade dit under 1900-talet. I Syrien finns albaner framför allt i Damaskus. Den stora albanska bosättningen i Egypten från 1800-talet har nästan försvunnit. Albaner som först kom till Turkiet var de som var tvungna att göra värnplikt i den osmanska armén från 1400-talet fram till 1900-talet. En andra albansk utvandringsvåg från Kosovo och södra Serbien till Turkiet skedde under 1930-talet till in på 1960-talet. Den serbiska regeringen deporterade hundratusentals kosovoalbaner till Turkiet.[20]

Arberesjer[redigera | redigera wikitext]

Kristna albaner (kallade arberesjer) i traditionella folkdräkter i Piana degli AlbanesiSicilien.
Arberesjisk flagga

Arberesjer/Arbresher är en albansk folkgrupp i södra Italien. Folkgruppen kallas också för arbëreshër och flydde till Italien under 1400-talet. Detta efter att Albanien tidigare hade invaderats av det Osmanska riket. Arberesjerna kunde behålla det mesta av sin identitet och kan än idag bli identifierade som albaner, i synnerhet som den albanska prägeln kvarstår i flera områden de bebor. Den italienske statsmannen Francesco Crispi, av arberesjiskt ursprung, gjorde en stor insats för Italiens enande. Den tidigaste albanska utvandringen till Italien tros ha skett 1443 när albanska soldater under befäl av general Dimitri Reres blev anställda av Alfonso V av Aragonien. Dimitri Reres blev senare guvernör i Castra Reggio och grundade tretton albanska byar i Kalabrien och några fler i Sicilien. Efter att albanska militära förband 1461 avvärjde en utländsk annektering av Bägge Sicilierna belönades de albanska krigsveteranerna med nya landområden som pension. Andra stora emigrationsvåg skedde mellan åren av Skanderbegs död 1469 och det viktiga arberesjiska datumet för Shkodras fall 1479. Påven Paulus II onmämnde den arberesjiska emigrationen i ett av sina brev. Två arberesjiska utvandrare från Shkodra, som insåg faran med osmanska arméns framryckning, anlände den 28 april 1467 till Genzano di Roma och de hade med sig målningen Vår Fru av Shkodra. Denna målning är idag en viktig religiös symbol bland arberesjerna och vid klockan nio på samma datum varje år hörs kyrkklockorna ringa i staden Genzano di Roma till minne av målningens ankomst. Ett flertal av exilarberesjerna hamnade dock utspridda i södra Italien och grundade många småstäder. 1487 sökte Johan Kastriota d.y. med sitt kompani flykt på italiensk mark men nekades inträde. Endast med påvens lov kunde de bosätta sig i italienska byar. En del emigration skedde även vid den totala ockupationen av de albanska områdena i början på 1500-talet men upphörde före 1800-talet. Kända adelssläkt ur det arberesjiska uttåget ur Albanien är bland andra Durazzo och Albani.

Arvaniter[redigera | redigera wikitext]

Bild på en ung arvanit av Louis Dupré

Arvaniter är en albansk folkgrupp i Grekland som härstammar från de ortodoxt kristna albanerna från centrala Albanien som flydde till Grekland efter att Albanien hade ockuperats av osmanerna. Under Greklands frihetskrig mot osmanerna spelade denna albanska befolkning en avgörande roll inom den grekiska militären och förvaltningen. Många berömda palikär-anförare i Greklands frihetskrig var albaner. Flottans manskap, som utmärkte sig så mycket under samma tid, rekryterades bland de albanska invånare på öarna Spetses, Hydra och Poros, vidare ur den blandade albansk-grekiska befolkningen på Salamis, Eubea och Aigina.

Hos den arvanitiska befolkningen finns en stor majoritet anhängare till den grekisk-ortodoxa tron. Det finns också en liten andel arvaniter som är muslimer i Epirus i södra Albanien och nordvästra Grekland.

Den arvanitiska befolkningen som upptagit en hel del grekiska element kom på så vis att få ett starkt grekiskt nationalmedvetande. De är nästan fullt ut assimilerade av det grekiska samhället. Det finns dock fortfarande spår av den arvanitiska kulturen och dess språk. Ättlingar till de albanska immigranterna är bosatta på Saroniska öarna, Sporaderna, Eubea, i och utanför städer på Peloponnesos.

Tsamider[redigera | redigera wikitext]

Tsamiderna är en albansk folkgrupp som förut bebodde västra Grekland, av albaner benämnt Tsamerien (Çamëria). Bara en liten del av tsamiderna lever idag kvar i Tsamerien; runt 150 000 bor i Albanien, cirka 400 000 i andra länder, de flesta i Turkiet och USA, och enbart 40 000 kristna tsamider i Grekland.[21]

De flesta tsamider blev förflyttade i samband med en överenskommelse om befolkningsutbyte mellan Grekland och Turkiet i fördraget i Lausanne 1923. Under andra världskriget påstods tsamiderna ha samarbetat med den tyska ockupationsmakten och cirka 20 000 kvarvarande tsamider måste därför efter kriget fly till Albanien. På grund av det ansträngda förhållandet i Albanien har den albanska regeringen krävt att tsamiderna ska få rätt att återvända till Grekland och få tillbaka sina egendomar, men Grekland har hittills vägrat.

De flesta tsamider är muslimer, men det finns även en liten minoritet som bekänner sig till ortodox kristendom.

Utbredning i Sverige[redigera | redigera wikitext]

De flesta albaner bor i södra Sverige, framför allt i Malmö. Därefter har de framför allt bosatt sig på västkusten. I Göteborg bor det ca 5 000 etniska albaner varav en stor del kommer från Makedonien.

Kända albaner i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Kultur[redigera | redigera wikitext]

Den albanske prästen, författaren och teologen Pjetër Bogdani vid bön, ur Bogdanis "Cuneus Prophetarum", Padua 1685.
Sida från Historia de vita et gestis Scanderbegi Epirotarum principis, 1508 (Historien om Skanderbegs liv och död, furste av Epirus), av den medeltida albanska författaren Marinus Barletius.

Albanien har under långa perioder lytt under olika härskare varför den albanska kulturen har blivit hårt trängd, men trots detta har albanerna kunnat bevara sin kulturella identitet. Den albanska kulturen är rik på gammal mytologi och den albanska folkloren är mycket omfattande men relativt okänd för den västerländska publiken. Under det osmanska styret (från 1500-talet till 1900-talets första årtionde) spelade turkiska och grekisk-ortodoxa legender och myter en viktig roll i albansk folkkultur. Berättelser fördes från generation till generation i form av hjältedikter, legender och berättelser. Denna muntliga tradition hjälpte det inhemska språket och den nationella identiteten att överleva tills materialet blev nedskrivet.

Det äldsta skrivna dokumentet på det albanska språket dateras till år 1462. På slutet av 1800-talet, under den osmanska regimen, skapade bröderna Naim och Sami Frashëri albansk underground-litteratur genom att kombinera språklig purism och patriotism. Denna nationalistiska rörelse inspirerade många författare i tiotals år, exempelvis poeten Gjergj Fishta. En annan framstående nationalistisk författare var Fan Noli, en ortodox biskop som utbildat sig i västlig miljö. Han blev landets ledare under 1920-talet. Förutom att skriva böcker översatte Noli västeuropeiska böcker och dikter till albanska.

Kulturen i Albanien undertrycktes av den kommunistiska regeringen, som även förföljde albanska författare och intellektuella. Ur detta uppstod ett litterärt och kulturellt vakuum i syfte att skapa en ny nationell identitet baserad på den kommunistiska ideologin.

En urgammal albansk tradition som än idag lever kvar är blodshämnd. Traditionen infördes av den nordalbanska klanledaren Lekë Dukagjini som var en av Skanderbegs samtida. Reglerna förmedlades muntligen från generation till generation och nedtecknades av en katolsk munk, Shtjefen Gjeqoui, 1929 och översattes till italienska 1941.

Språk[redigera | redigera wikitext]

Originaltexten på mässboken "meshari" av den albanska prästen Gjon Buzuku från år 1555.
Dialektkarta över de albanska dialekternas utbredning på 1800-talet.

Johann Georg von Hahn gav år 1854 ut Albanesische Studien ("Albanska studier") i Jena, som visade att albanska med all sannolikhet var ett indoeuropeiskt språk.

Albanskan är uppdelad i två huvuddialekter: toskiska i söder och gegiska i norr. Skillnaderna mellan dessa två är ganska stora, men de som talar respektive dialekt har ingen större svårighet att förstå varandra. Gegiska visar på ett inflytande från de romanska språken medan toskiskan visar spår av det gamla grekiska språket. Gegiskan har ett ordförråd med många romanska lånord medan toskiskan har betydligt fler grekiska. Varianterna arberoriska och arberesjiska talas i Grekland respektive Italien och är av toskisk art. Den albanska dialekten som en gång existerade i Istrien i norra Kroatien är numera utdöd.

Albanskan utgör en egen språkfamilj av de indoeuropeiska språken och är inte nära besläktat med något nu levande språk. Albanskans ursprung är dock omstritt inom språkvetenskapen och dess koppling till de övriga indoeuropeiska språken är långt ifrån klarlagd. Olika lingvister har klassat det som utvecklat av olika forna språk: de vanligaste teorierna rör antingen illyriska eller thrakiska, men även dakiska har föreslagits (de dakiska orden i albanskan förklaras dock ofta som lånord från den rumänska valakiskan).

Trots att albanskan länge varit påverkad av andra språk (romanska språk, grekiska, turkiska och slaviska språk) har det gentemot andra indoeuropeiska språk ett särpräglat ordförråd, och, på många punkter, egen morfologi och fonetik.

Den första kända källan som påvisar det albanska språkets existens är från det italienska Ragusa (dagens Dubrovnik) år 1285. Det första kända skrivna dokumentet på albanska är från 1462. Den äldsta tryckta albanska boken (Meshari, av den katolske prästen Gjon Buzuku) är från 1555. Den första albanska skolan tros ha öppnats av franciskanermunkar år 1683 i Pdhanë. Albanskan skrevs omväxlande med det grekiska, det kyrilliska och det osmanska arabiska alfabetet fram till 1908 då en modifierad version av det latinska alfabetet infördes.

Religion[redigera | redigera wikitext]

Et'hem beys moské i Tirana.
Strax över 90% av kosovoalbanerna bekänner sig till islam, men det finns även en kristen minoritet som bekänner sig till romersk katolicism. På bilden syns Saliga Moder Teresas katedral i Kosovos huvudstad Prishtina.

"E mos shiko kisha e xhamia/ feja e shyptarit eshte shqyptaria" ("Och se ej på kyrka och moské / ty albanens tro är albanskhetens idé")

"O moj shqypni", Pashko Vasa

Albanien och Kosovo är ett av de få länderna i Europa med en muslimsk majoritet. Men bland albanerna finns också kristna minoriteter och människor som är ateister. Vid folkräkningen 1945 bekände sig ungefär två tredjedelar av befolkningen i Albanien till islam, en sjättedel var ortodoxt kristna och en tiondel var katoliker. Bland kosovoalbanerna är dock en övervägande majoritet muslimer (ca. 90%).

Kristendomen introducerades under perioden 50-100 e.Kr. Under det osmanska väldet kom en majoritet av befolkningen att övergå till islam, förutom de katolska albaner som på 1400-talet flydde till Italien. Där kallas de än idag för arbëresher och talar en ålderdomlig albanska. Senare kom olika dervischordnar till Albanien, däribland bektashi, som fick ett starkt fäste i landet. När Turkiets förste president Kemal Atatürk förbjöd alla dervischordnar 1925 flyttade bektashiledarna sitt högkvarter till Albaniens huvudstad Tirana. Kommunistdiktatorn Enver Hoxha, som styrde landet mellan åren 1944 och 1985, levde upp till Pashko Vasas motto på ett bokstavligt sätt genom att 1967 utropa Albanien till världens första ateistiska stat, och därmed förbjöds all offentlig religionsutövning. Religionsförbudet i Albanien upphävdes år 1990.

Ursprung[redigera | redigera wikitext]

Albanernas ursprung är inte helt klarlagt, men baserat på historiska källor, antropologiska, arkeologiska och lingvistiska studier anser de flesta forskarna att albanerna härstammar från illyrerna, eller möjligen thrakerna.[22][23] Om härstamningen är genetisk och inte bara språklig är albanerna en av Europas urbefolkningar.

Då albaner talar albanska, ett indoeuropeiskt språk, som inte har något nära levande släktskap, är det svårt att avgöra från vilket av de språk som talades på Balkan under antiken det har utvecklats. Albanskan är det enda överlevande språket i sin gren av de indoeuropeiska språken och tros härstamma från illyriska eller eventuellt thrakiska.[24]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] CIA World Factbook, uppskattning 2007
  2. ^ www.migrantsingreece.org 1998, 2001, 2004
  3. ^ http://factfinder2.census.gov/faces/tableservices/jsf/pages/productview.xhtml?pid=ACS_10_1YR_B04003&prodType=table
  4. ^ http://www.milliyet.com.tr/default.aspx?aType=SonDakika&Kategori=yasam&ArticleID=873452&Date=07.06.2008&ver=16
  5. ^ Hans-Peter Bartels: Deutscher Bundestag - 16. Wahlperiode - 166. Sitzung. Berlin, Donnerstag, den 5. Juni 2008
  6. ^ Anzahl der Ausländer in Deutschland nach Herkunftsland
  7. ^ http://demo.istat.it/str2006/query.php?lingua=eng&Rip=S0&paese=A12&submit=Tavola
  8. ^ ”Canadian Census of 2006”. 2008-06-10. http://www.thecanadianencyclopedia.com/articles/albanians. Läst 27 december 2012. 
  9. ^ "Constitution of Albania". Retrieved December 29, 2012.
  10. ^ http://www.njegos.org/census/index.htm
  11. ^ Frosina Network "The Tale of the Eagle" Uppdaterad 21 maj 2007 (engelska)
  12. ^ Referensfel: Ogiltig <ref>-tag; ingen text har angivits för referensen med namnet cia.gov
  13. ^ http://books.google.se/books?id=-OhPTJn8ZWoC&pg=PA97&dq=adem+jashari&redir_esc=y#v=onepage&q=adem%20jashari&f=false
  14. ^ [a b c] http://www.globalsecurity.org/military/ops/kosovo_back.htm
  15. ^ http://www.globalsecurity.org/military/ops/allied_force.htm
  16. ^ http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/7911761.stm BBC
  17. ^ http://www.icty.org/sid/8303 ICTY
  18. ^ CIA Factbook 95% (uppskattning 1989), World Statesmen.org 91,7% (uppskattning 2000)
  19. ^ CIA World Factbook, Folkräkning 2002
  20. ^ Citerat i Robert Elise: PDF FILE- Albanians
  21. ^ Vickers (2007) sid. 2
  22. ^ http://samvak.tripod.com/pp31.html
  23. ^ Albania". Encyclopædia Britannica Online. 9 juni 2007 (engelska)
  24. ^ http://www.britannica.com/eb/article-42640/Albania

Källor[redigera | redigera wikitext]