Albaner

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Albaner
Albanian Eagle.svg
Moder Teresa
Moder Teresa
Regioner med betydande antal
Albanien Albanien - 2 886 026[1]
Kosovo Kosovo (kosovoalbaner) 1 870 981[2]
Makedonien Makedonien 500 000[2]
Bosnien och Hercegovina Bosnien och Hercegovina mellan 10 000 och 12 000
Montenegro Montenegro 35 000
Grekland Grekland 600 000[3]
(se även arvaniter)
USA USA 193 000[4]
Turkiet Turkiet 1 300 000-6 000 000[5][6][7][8][9][10][11]
Tyskland Tyskland 320 000[12][13]
Italien Italien 375 000[14]
(se även arberesjer)
Schweiz Schweiz 200 000
Storbritannien Storbritannien 60 000
Österrike Österrike 40 000
Sverige Sverige 54 500 [15]
Belgien Belgien 25 000
Kanada Kanada 22 000[16]
Frankrike Frankrike 20 000
Danmark Danmark 8 000
Finland Finland 5 000
Norge Norge 6 000
Kroatien Kroatien 17 513[17]
Rumänien Rumänien 500
Syrien Syrien (overifierad)
Serbien Serbien 61 467 [18]
Övriga (overifierad)
Religion

Albaner i Albanien:
Islam (sunnimuslimer och bektashi): 58,79 %
Romerska katoliker: 10,03 %
Albansk-ortodoxa kyrkan: 6,75 %
Evangeliker: 0,14 %
[19]

Albaner i Kosovo (Kosovoalbaner):
Islam (sunnimuslimer och bektashi): 95,60 %
Romerska katoliker: 2,20 %
Grekisk-ortodoxa kyrkan: 1,48 %
[20]

Albaner i Makedonien:
Islam (sunnimuslimer och bektashi): ~ 98 %
Romerska katoliker: ~ 2 %

Albaner i Montenegro (maleser):
Islam (sunnimuslimer): 73.37 %
Romerska katoliker: 26.08 %
Grekisk-ortodoxa kyrkan: 0.12 %[21]

Albaner i Serbien (Preševo, Bujanovac och Medveđa):
Islam (sunnimuslimer): 100 %

Albaner i Italien (arbëresher):
Italo-albanska kyrkan och romerska katoliker: 100%

Albaner i Grekland (arvaniter och tsamider):
Grekisk-ortodoxa kyrkan: ~ 90%
islam (sunnimuslimer och bektashi): ~ 10%

Albaner i Kroatien (arbanasier):
romerska katoliker: 100%

Albaner är en folkgrupp som finns främst på Balkanhalvön, vanligtvis i Albanien, Kosovo, Makedonien, Montenegro, Serbien och Grekland med albanska som modersmål. Albaner finns det också sedan 600 år tillbaka i södra Italien. Albanerna kan delas in i två huvudgrupper: geger i norr (ned till Shkumbinfloden) och tosker i söder. Vissa albanska nationalister uppskattar antalet albaner i världen till ca 15 miljoner. På Balkanhalvön beräknar samma organisation att det finns ca 7 miljoner etniska albaner.

Albanerna kallar sig själva för Shqiptarë, "örnfolket", och landet Albanien för Shqipëria, "örnarnas land", eftersom de enligt en folksaga härstammar från en svart örn.[22] Därför har Albanien en örn i mitten på sin flagga.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Områden på Balkanhalvön som traditionellt och historiskt befolkas av albaner

Den största koncentrationen av albaner finns i Albanien, där de uppskattas utgöra mellan 92 och 97 procent[23] av befolkningen, över 3 miljoner.

Albanska skolbarn i norra Albanien.
Albanska herdar från Makedonien
En osmansk alban (arnaut) i Cairo i Egypten. Målning av Jean-Léon Gérôme.

I Kosovo bor, enligt uppskattningar, cirka två miljoner kosovoalbaner, även här i en majoritet om ca 90–95 procent. Den slaviska befolkningens ledares i Makedonien organiserade en folkräkning där bara vissa albaner registrerades. De etniska albaner som har kommit till landet som flyktingar från andra länder, ex. Kosovo fick aldrig tillstånd att bli registrerade. De Makedonienalbaner som har ingått äktenskap med etniska albaner från omkringliggande länder räknades ej heller vid den senaste folkräkningen. Därför utgör den albanska befolkningen officiellt till 25 procent av de två miljoner invånarna.[24] Inofficiellt, enligt Albanska Världsförbundet, utgör den Makedonienalbanska befolkningen 50 procent, vilket är framför allt koncentrerade till den västra delen av landet.

I Grekland, där albanerna kallas för arvaniter (vilka en del också kallar för arberorer), uppgår den albanska befolkningen inofficiellt till ca 700 000 - 800 000. Grekland vägrar registrera minoriteter. I Italien finns det 225 000 albanska flyktingar varav majoriteten anlände efter kommunismens fall 1991. Sedan 1400-talet finns det i Italien albaner som kallas för arbrësher (se även arberesjer), vilka uppgår till uppsattningsvis 325 000 - 500 000. De har bevarat den ålderdomlig formen av albanska och de är ättlingar till de albanska flyktingar som flydde före, under och efter Osmanska rikets erövring av Albanien. Antalet albaner i Tyskland uppgår till högst 250 000. I Sverige bor det ca 60 000 - 70 000. Någon officiell siffra finns inte eftersom Sverige saknar uppgifter. Migrationsverket registrerar enbart vilka länder som invandrare kommer ifrån. I Asien finns albanska bosättningar på många ställen, framför allt i Turkiet och Syrien. I Turkiet finns de framför allt i den asiatiska delen av Istanbul och Bursa. På den europeiska delen av Istanbul finns de första bosättningarna för etniska albaner i Turkiet. En by, som numera är en stadsdel i Istanbul heter Arnavutköy, vilket betyder "albanernas by". I Turkiet kallas albanerna för arnavuter. De flesta albaner kom till Turkiet efter att ha blivit tvångsdeporterade dit under 1900-talet. I Syrien finns albaner framför allt i Damaskus. Den stora albanska bosättningen i Egypten från 1800-talet har nästan försvunnit. Albaner som först kom till Turkiet var de som var tvungna att göra värnplikt i den osmanska armén från 1400-talet fram till 1900-talet. En andra albansk utvandringsvåg från Kosovo och södra Serbien till Turkiet skedde under 1930-talet till in på 1960-talet. Den serbiska regeringen deporterade hundratusentals kosovoalbaner till Turkiet.[25]

Arberesjer[redigera | redigera wikitext]

Kristna albaner (kallade arberesjer) i traditionella folkdräkter i Piana degli AlbanesiSicilien.
Bebådelsen (1645) av den albanske målaren Francesco Albani. Eremitaget, Sankt Petersburg.
Giacomo Durazzo, en känd medlem ur den arberesjiska adelsätten Durazzo. Målning av Martin van Meytens den yngre.

Arberesjer/Arbresher är en albansk folkgrupp i södra Italien. Folkgruppen kallas också för arbëreshër och flydde till Italien under 1400-talet. Detta efter att Albanien tidigare hade invaderats av det Osmanska riket. Arberesjerna kunde behålla det mesta av sin identitet och kan än idag bli identifierade som albaner, i synnerhet som den albanska prägeln kvarstår i flera områden de bebor. Den italienske statsmannen Francesco Crispi, av arberesjiskt ursprung, gjorde en stor insats för Italiens enande. Den tidigaste albanska utvandringen till Italien tros ha skett 1443 när albanska soldater under befäl av general Dimitri Reres blev anställda av Alfonso V av Aragonien. Dimitri Reres blev senare guvernör i Castra Reggio och grundade tretton albanska byar i Kalabrien och några fler i Sicilien. Efter att albanska militära förband 1461 avvärjde en utländsk annektering av Bägge Sicilierna belönades de albanska krigsveteranerna med nya landområden som pension. Andra stora emigrationsvåg skedde mellan åren av Skanderbegs död 1469 och det viktiga arberesjiska datumet för Shkodras fall 1479. Påven Paulus II onmämnde den arberesjiska emigrationen i ett av sina brev. Två arberesjiska utvandrare från Shkodra, som insåg faran med osmanska arméns framryckning, anlände den 28 april 1467 till Genzano di Roma och de hade med sig målningen Vår Fru av Shkodra. Denna målning är idag en viktig religiös symbol bland arberesjerna och vid klockan nio på samma datum varje år hörs kyrkklockorna ringa i staden Genzano di Roma till minne av målningens ankomst. Ett flertal av exilarberesjerna hamnade dock utspridda i södra Italien och grundade många småstäder. 1487 sökte Johan Kastriota d.y. med sitt kompani flykt på italiensk mark men nekades inträde. Endast med påvens lov kunde de bosätta sig i italienska byar. En del emigration skedde även vid den totala ockupationen av de albanska områdena i början på 1500-talet men upphörde före 1800-talet. Kända adelssläkt ur det arberesjiska uttåget ur Albanien är bland andra Durazzo och Albani.

Arvaniter[redigera | redigera wikitext]

Arvaniter är en albansk folkgrupp i Grekland som härstammar från de ortodoxt kristna albanerna från centrala Albanien som flydde till Grekland efter att Albanien hade ockuperats av osmanerna. Under Greklands frihetskrig mot osmanerna spelade denna albanska befolkning en avgörande roll inom den grekiska militären och förvaltningen. Många berömda palikär-anförare i Greklands frihetskrig var albaner. Flottans manskap, som utmärkte sig så mycket under samma tid, rekryterades bland de albanska invånare på öarna Spetses, Hydra och Poros, vidare ur den blandade albansk-grekiska befolkningen på Salamis, Eubea och Aigina.

Hos den arvanitiska befolkningen finns en stor majoritet anhängare till den grekisk-ortodoxa tron. Det finns också en liten andel arvaniter som är muslimer i Epirus i södra Albanien och nordvästra Grekland.

Den arvanitiska befolkningen som upptagit en hel del grekiska element kom på så vis att få ett starkt grekiskt nationalmedvetande. De är nästan fullt ut assimilerade av det grekiska samhället. Det finns dock fortfarande spår av den arvanitiska kulturen och dess språk. Ättlingar till de albanska immigranterna är bosatta på Saroniska öarna, Sporaderna, Eubea, i och utanför städer på Pelope the harambeII

Tsamiderna är en albansk folkgrupp som förut bebodde västra Grekland, av albaner benämnt Tsamerien (Çamëria). Bara en liten del av tsamiderna lever idag kvar i Tsamerien; runt 150 000 bor i Albanien, cirka 400 000 i andra länder, de flesta i Turkiet och USA, och enbart 40 000 kristna tsamider i Grekland.[26]

De flesta tsamider blev förflyttade i samband med en överenskommelse om befolkningsutbyte mellan Grekland och Turkiet i fördraget i Lausanne 1923. Under andra världskriget påstods tsamiderna ha samarbetat med den tyska ockupationsmakten och cirka 20 000 kvarvarande tsamider måste därför efter kriget fly till Albanien. På grund av det ansträngda förhållandet i Albanien har den albanska regeringen krävt att tsamiderna ska få rätt att återvända till Grekland och få tillbaka sina egendomar, men Grekland har hittills vägrat.

De flesta tsamider är muslimer, men det finns även en liten minoritet som bekänner sig till ortodox kristendom.

Utbredning i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Albaner i Sverige

De flesta albaner bor i södra Sverige, framför allt i Malmö. Därefter har de framför allt bosatt sig på västkusten. I Göteborg bor det ca 5 000 etniska albaner varav en stor del kommer från Makedonien. Eftersom albaner registreras efter sitt medborgarskap istället för etnicitet är det svårt att avgöra hur många albaner det bor i Sverige. Detta får till följd att albaner från Makedonien i Sverige har blivit kallade "makedonier".[27]

Kända albaner i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Kultur[redigera | redigera wikitext]

Den albanske prästen, författaren och teologen Pjetër Bogdani vid bön, ur Bogdanis "Cuneus Prophetarum", Padua 1685.
Sida från Historia de vita et gestis Scanderbegi Epirotarum principis, 1508 (Historien om Skanderbegs liv och död, furste av Epirus), av den medeltida albanska författaren Marinus Barletius.

Albanien har under långa perioder lytt under olika härskare varför den albanska kulturen har blivit hårt trängd, men trots detta har albanerna kunnat bevara sin kulturella identitet. Den albanska kulturen är rik på gammal mytologi och den albanska folkloren är mycket omfattande men relativt okänd för den västerländska publiken. Under det osmanska styret (från 1500-talet till 1900-talets första årtionde) spelade turkiska och grekisk-ortodoxa legender och myter en viktig roll i albansk folkkultur. Berättelser fördes från generation till generation i form av hjältedikter, legender och berättelser. Denna muntliga tradition hjälpte det inhemska språket och den nationella identiteten att överleva tills materialet blev nedskrivet.

Det äldsta skrivna dokumentet på det albanska språket dateras till år 1462. På slutet av 1800-talet, under den osmanska regimen, skapade bröderna Naim och Sami Frashëri albansk underground-litteratur genom att kombinera språklig purism och patriotism. Denna nationalistiska rörelse inspirerade många författare i tiotals år, exempelvis poeten Gjergj Fishta. En annan framstående nationalistisk författare var Fan Noli, en ortodox biskop som utbildat sig i västlig miljö. Han blev landets ledare under 1920-talet. Förutom att skriva böcker översatte Noli västeuropeiska böcker och dikter till albanska.

Kulturen i Albanien undertrycktes av den kommunistiska regeringen, som även förföljde albanska författare och intellektuella. Ur detta uppstod ett litterärt och kulturellt vakuum i syfte att skapa en ny nationell identitet baserad på den kommunistiska ideologin.

En urgammal albansk tradition som än idag lever kvar är blodshämnd. Traditionen infördes av den nordalbanska klanledaren Lekë Dukagjini som var en av Skanderbegs samtida. Reglerna förmedlades muntligen från generation till generation och nedtecknades av en katolsk munk, Shtjefen Gjeqoui, 1929 och översattes till italienska 1941.

Språk[redigera | redigera wikitext]

Originaltexten på mässboken "meshari" av den albanska prästen Gjon Buzuku från år 1555.
Dialektkarta över de albanska dialekternas utbredning på 1800-talet.

Johann Georg von Hahn gav år 1854 ut Albanesische Studien ("Albanska studier") i Jena, som visade att albanska med all sannolikhet var ett indoeuropeiskt språk.

Albanskan är uppdelad i två huvuddialekter: toskiska i söder och gegiska i norr. Skillnaderna mellan dessa två är ganska stora, men de som talar respektive dialekt har ingen större svårighet att förstå varandra. Gegiska visar på ett inflytande från de romanska språken medan toskiskan visar spår av det gamla grekiska språket. Gegiskan har ett ordförråd med många romanska lånord medan toskiskan har betydligt fler grekiska. Varianterna arberoriska och arberesjiska talas i Grekland respektive Italien och är av toskisk art. Den albanska dialekten som en gång existerade i Istrien i norra Kroatien är numera utdöd.

Albanskan utgör en egen språkfamilj av de indoeuropeiska språken och är inte nära besläktad med något nu levande språk. Albanskans ursprung är dock omstritt inom språkvetenskapen och dess koppling till de övriga indoeuropeiska språken är långt ifrån klarlagd. Olika lingvister har klassat det som utvecklat av olika forna språk: de vanligaste teorierna rör antingen illyriska eller thrakiska, men även dakiska har föreslagits (de dakiska orden i albanskan förklaras dock ofta som lånord från den rumänska valakiskan).

Trots att albanskan länge varit påverkad av andra språk (romanska språk, grekiska, turkiska och slaviska språk) har det gentemot andra indoeuropeiska språk ett särpräglat ordförråd, och, på många punkter, egen morfologi och fonetik.

Den första kända källan som påvisar det albanska språkets existens är från det italienska Ragusa år 1285. Det första kända skrivna dokumentet på albanska är från 1462. Den äldsta tryckta albanska boken (Meshari, av den katolske prästen Gjon Buzuku) är från 1555. Den första albanska skolan tros ha öppnats av franciskanermunkar år 1683 i Pdhanë. Albanskan skrevs omväxlande med det grekiska, det kyrilliska och det osmanska arabiska alfabetet fram till 1908 då en modifierad version av det latinska alfabetet infördes.

Ursprung[redigera | redigera wikitext]

Albanernas ursprung är inte helt klarlagt, men baserat på historiska källor, antropologiska, arkeologiska och lingvistiska studier anser de flesta forskarna att albanerna härstammar från illyrerna, eller möjligen thrakerna.[28][29] Om härstamningen är genetisk och inte bara språklig är albanerna en av Europas urbefolkningar.

Då albaner talar albanska, ett indoeuropeiskt språk, som inte har något nära levande släktskap, är det svårt att avgöra från vilket av de språk som talades på Balkan under antiken det har utvecklats. Albanskan är det enda överlevande språket i sin gren av de indoeuropeiska språken och tros härstamma från illyriska eller eventuellt thrakiska.[30]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Population Of Albania 1 January 2016”. http://www.instat.gov.al/en/themes/population/publications/books/2016/population-of-albania-1-january-2016.aspx. 
  2. ^ [a b] ”CIA World Factbook” (PDF). https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/kv.html. 
  3. ^ ”Greencard 1998 ResPerm2004v4correctedFinal” (på engelska) (PDF). Mediterranean Migration Observatory. april 2004. Arkiverad från originalet den 25 mars 2009. https://web.archive.org/web/20090325222928/http://www.migrantsingreece.org/transpartner/Tables.pdf. 
  4. ^ http://factfinder2.census.gov/faces/tableservices/jsf/pages/productview.xhtml?pid=ACS_10_1YR_B04003&prodType=table
  5. ^ http://www.milliyet.com.tr/default.aspx?aType=SonDakika&Kategori=yasam&ArticleID=873452&Date=07.06.2008&ver=16
  6. ^ name="Petricioli">Marta Petricioli (2008). L'Europe Méditerranéenne. Peter Lang. sid. 46. ISBN 978-90-5201-354-1. http://books.google.com/books?id=7Lfwutn-soQC&pg=PA46. Läst 4 november 2015 
  7. ^ name="Deliso2007">Christopher Deliso (2007). The Coming Balkan Caliphate: The Threat of Radical Islam to Europe and the West. Greenwood Publishing Group. sid. 38. ISBN 978-0-275-99525-6. http://books.google.com/books?id=-7dq8mi0DWkC&pg=PA38. Läst 4 november 2015 
  8. ^ name="Türkiyedeki Kürtlerin Sayısı!">”Türkiyedeki Kürtlerin Sayısı!” (på Turkish). Milliyet. 24 maj 2008. http://www.milliyet.com.tr/default.aspx?aType=SonDakika&Kategori=yasam&ArticleID=873452&Date=07.06.2008&ver=16. Läst 7 juni 2008. 
  9. ^ ”Albanians in Turkey celebrate their cultural heritage”. Todayszaman.com. 21 augusti 2011. Arkiverad från originalet den 31 oktober 2015. https://web.archive.org/web/20151031102644/http://www.todayszaman.com/national_albanians-in-turkey-celebrate-their-cultural-heritage_254383.html. Läst 4 november 2015. 
  10. ^ Robert A. Saunders (2011). Ethnopolitics in Cyberspace: The Internet, Minority Nationalism, and the Web of Identity. Lexington Books. sid. 98. ISBN 978-0-7391-4194-6. http://books.google.com/books?id=vM5hZEsdz94C&pg=PA98 
  11. ^ Cuneyt Yenigun. ”GCC Model: Conflict Management for the "Greater Albania"” (PDF). Süleyman Demirel University:Faculty of Arts and Sciences Journal of Social Sciences. Arkiverad från originalet den 27 september 2015. https://web.archive.org/web/20150927134953/https://sablon.sdu.edu.tr/dergi/sosbilder/dosyalar/27/OS_16.pdf. Läst 4 november 2015. 
  12. ^ Hans-Peter Bartels: Deutscher Bundestag - 16. Wahlperiode - 166. Sitzung. Berlin, Donnerstag, den 5. Juni 2008
  13. ^ Anzahl der Ausländer in Deutschland nach Herkunftsland
  14. ^ http://demo.istat.it/str2006/query.php?lingua=eng&Rip=S0&paese=A12&submit=Tavola
  15. ^ [1]
  16. ^ ”Canadian Census of 2006”. 10 juni 2008. Arkiverad från originalet den 11 januari 2013. https://archive.is/20130111102216/http://www.thecanadianencyclopedia.com/articles/albanians. Läst 27 december 2012. 
  17. ^ Kroatiska statistiska centralbyrån - Folkräkningen 2011 (kroatiska)
  18. ^ (på Serbian) Popis stanovništva, domaćinstava i Stanova 2002. Knjiga 1: Nacionalna ili etnička pripadnost po naseljima. Statistical Office of the Republic of Serbia. 2003. ISBN 86-84433-00-9 
  19. ^ "Constitution of Albania". Retrieved December 29, 2012.
  20. ^ p.62[död länk]
  21. ^ http://www.njegos.org/census/index.htm
  22. ^ ”The Tale of the Eagle” (på engelska). Frosina information network. 21 maj 2007. Arkiverad från originalet den 25 maj 2012. https://archive.is/20120525082833/http://www.frosina.org/culturehistory/eagle.asp. 
  23. ^ CIA Factbook 95 % (uppskattning 1989), World Statesmen.org 91,7 % (uppskattning 2000)
  24. ^ CIA World Factbook, Folkräkning 2002
  25. ^ Citerat i Robert Elise: PDF FILE- Albanians
  26. ^ Vickers (2007) sid. 2
  27. ^ Krönika: Invandrare och brott Apropå nr 3; Brottsförebyggande rådet 2004
  28. ^ http://samvak.tripod.com/pp31.html
  29. ^ Albania". Encyclopædia Britannica Online. 9 juni 2007 (engelska)
  30. ^ ”Albania” (på engelska). Encyclopedia Britannica. https://global.britannica.com/place/Albania. 

Källor[redigera | redigera wikitext]