Hallonflickan

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Hallonflickans kvarlevor i det preparat hon grävdes ut i år 1943. Hon är utplacerad i den position man fann henne i. Från utställningen Forntid på FalbygdenFalbygdens museum.
Hallonflickans kranium.

Hallonflickan är ett skelett som påträffades 1943 i en mosse fem kilometer söder om FalköpingFalbygden i Västergötland. När man undersökte liket, upptäckte man att hennes mage var full med hallonkärnor. Hennes sista måltid hade varit stora mängder hallon. Hallonflickan är inte lika berömd, eller för den delen välbevarad, som till exempel Bäckaskogskvinnan. Det har spekulerats i hur hon dog och varför.

Det började på Rogestorps mosse den 20 maj 1943. Carl Wilhelmsson höll på att gräva torv i mossen under andra världskriget då det var svårt att få tag på kol och koks till bränsle. Nere i bottnen av torvdiket såg Carl delar av ett skelett. Först något som liknade en hand, sedan en skalle och en underkäke. Fyndet blev anmält till polisen, det kunde röra sig om ett brott, ett mord, men landsfiskalen Hammarsson avskrev ärendet. Skelettet måste vara rejält gammalt eftersom det låg så djupt ner.

Man lämnade därför över till överlärare Hilding Svensson som var Riksantikvariens ombud i Falköping. Det hela såg komplicerat ut och Svensson skrev i sin rapport till Riksantikvarien i Stockholm: "Jag är inte kompetent till dylik undersökning utan torde det erfordras experter för dylik."

Experten var Karl Esaias Sahlström, verksam som geograf, geolog och arkeolog i Västergötland och väl etablerad och erkänd hos de antikvariska myndigheterna i Stockholm. Mossen var inte en lämplig plats för en noggrann arkeologisk undersökning. Eftersom stora delar av skelettet låg kvar, dolt inne i torven, skar man ut ett block och spikade in det i en trälåda. Detta preparat skickades sedan med tåg till Historiska museet i Stockholm.

Fyndet[redigera | redigera wikitext]

Hallonflickan är ett mosslik som anträffades i Rogestorpsmossen eller Smedjemossen i Luttra socken nära gränsen till Kinneveds socken. Fyndplatsen är belägen 5 km söder om Falköping.[1] Rogestorpsmossen är en del av det större mosskomplexet Mönarpa mossar. Hon hittades vid torvbrytning den 20 maj 1943 av Carl Wilhelmsson från Ledsgården i Slutarp. Plötsligt, när han stod och grävde, uppenbarade sig en hand i mossen. Arbetet avbröts och expertis tillkallades.[2][3][4]

Vid Riksantikvariets besiktning av fyndplatsen kom man fram till att förhållandena på platsen var alltför primitiva för en noggrann undersökning. Därför bärgades skelettet tillsammans med det stycke torv som det låg på och skickades med järnväg till Stockholm.[2][3][4]

Undersökningar[redigera | redigera wikitext]

Hallonflickans maginnehåll bestående av hennes sista måltid: solmogna hallon.

Fyndet har genomgått ett flertal undersökningar av experter. Bland annat professor Nils-Gustaf Gejvall på 1940-talet,[2] samt Sabine Sten och Torbjörn Ahlström på 1990-talet.[5][4]

1940-talet[redigera | redigera wikitext]

Åldersbestämning med pollenanalys visade att liket var drygt 4 000 år gammalt. I magen hittade man en mängd hallonkärnor. Man kunde därför dra slutsatsen att döden måste ha inträffat under sensommaren juli–augusti.[6][2][5][3] Detta är unikt i Sverige, eftersom mosslik som man hittar normalt sett hamnat i mossen på vintern. Mosslik som begravts under sommarhalvåret brukar ruttna bort, innan mossen hinner konservera dem.

En undersökning av skelettet visade att det var en ung kvinna 18–20 år och att hon var cirka 145 cm lång. Hennes båda ben var böjda så att vaderna låg mot låren. Man gissade, att detta berodde på att de varit uppbundna, och att de rep och remmar som hållit dem på plats ruttnat bort. Fyndet fick, på grund av sin låga ålder och maginnehållet, namnet Hallonflickan.[6][2][7][5][3][4]

1990-talet[redigera | redigera wikitext]

En ny datering, den här gången med C14-metoden, flyttade tillbaka Hallonflickan cirka 1 000 år i tiden. Döden inträffade sannolikt mellan år 3105 och 2935 f.Kr. under sensommaren under yngre stenåldern. När torvmaterialet undersöktes, hittades rester av cirka 2–3 mm stora sötvattenssnäckor. Snäckorna visar, att Hallonflickan fallit i öppet vatten i en kalkrik sjö på grunt vatten. I samband med denna undersökning flyttades kvarlevorna och övriga fynd från en undanskymd plats till en utställning på Falbygdens museum.[5][3][4]

Vem var hon?[redigera | redigera wikitext]

Hallonflickans längd och ålder har jämförts med skelett från Slutarpsdösen cirka 2,5 km från fyndplatsen. Kvinnorna som finns i Slutarpsdösen är mellan 147 och 162 cm långa. Hallonflickans längd på 145 cm är ganska kort, till och med för en stenålderskvinna.[5] C14-datering visar att flera av skeletten i Slutarpsdösen är samtida med Hallonflickan.

Dödsorsak[redigera | redigera wikitext]

Tångespetspil hittad i Hallonflickans närhet. Blev hon beskjuten?

Snäckfyndet visar, att det var öppet vatten och grunt i sjön där hon dog. Man kan med stor säkerhet utesluta olyckshändelser som drunkning eller att hon gått ner sig i dy. Det finns inga mjukdelar kvar av Hallonflickan och hennes skelett är inte komplett. Det är därför svårt att veta exakt hur hon dog, fast avrättning ligger förmodligen närmast till hands.

Ett fynd som sätter fantasin i rörelse är att man cirka 6 meter norr om fyndplatsen har hittat en tångepilspets av flinta.[6][2][7][4] Det väcker frågan om någon sköt mot henne och hon var skottskadad eller rent av redan död när hon hamnade i sjön. Sannolikheten att pilspetsen och Hallonflickan har något direkt samband är dock liten.[4] Hennes ben var uppbundna så det mesta pekar på att hon blivit offrad åt gudarna.

Hallonflickan dog under sensommaren och kan inte ha offrats för jordbrukets välgång, vilket rimligen skedde om våren. Troligtvis blev hon offrad, av anledningar och till gudar vi inte vet något om. Kanske var det inte något straff att bli offrad, utan en stor ära och något positivt att vara den som genom ett människooffer ger välgång och samhörighet för stammen. Men hon kan lika väl ha varit en brottsling som avrättats.[3]

Fyndplatsen[redigera | redigera wikitext]

Rogestorpsmossen är belägen 5 km söder om Falköping, vilket också är 2,5 km norr om Slutarp. Cirka 50 m väster om fyndplatsen gick järnvägen mellan Falköping och Ulricehamn. Järnvägen är numera nedlagd och omgjord till cykelbana. Hallonflickan ligger sedan 1994 på Falbygdens museum och ingår i basutställningen Forntid på Falbygden.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Luttra 29:1”. Riksantikvarieämbetet. Arkiverad från originalet den 25 mars 2014. http://www.webcitation.org/6OLCbmtuA?url=http://www.star-telegram.com/2013/01/14/4547236/college-notes-tcus-maponga-declares.html. Läst 4 juli 2011. 
  2. ^ [a b c d e f] Gejvall, N. G., och Hjortsjö, C. H., och Sahlström, K. E., "Stenålderskvinnan från Luttra i svensk antropologisk belysning", sidorna 410-426 ur Arkeologiska forskningar och fynd: Studier utgivna med anledning av H.M. Konung Gustav VI Adolfs sjuttioårsdag 11/11 1952 (1952).
  3. ^ [a b c d e f] Vretemark, Maria (1998). Västergötlands fornminnesförenings tidskrift 1997/1998. Färgstarka västgötska kvinnor. ISBN 91-85884-94-4 
  4. ^ [a b c d e f g] Creutz, Gunnar, "60 år sedan Hallonflickan hittades", sidorna 39-45 ur Falbygden nr 57 (2003).
  5. ^ [a b c d e] Ahlström, Torbjörn och Sten, Sabine, "Hallonflickan", sidorna 22-25 ur Forntid på Falbygden – En bok till basutställningen (1995), Curry Heimann och Lena Persson (red.)
  6. ^ [a b c] Bagge, Axel, "Ett märkligt skelettfynd från gånggriftstiden", sidorna 248-249 ur Fornvännen (1947).
  7. ^ [a b] Cederschiöld, Louise och Iregren, Elisabeth, "Hallonflickan", sidorna 29-32 ur Brottstycken: Notiser om arkeologiskt och kulturhistoriskt detektivarbete (1982).

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]