Heer
| Heer | |
 | |
| Information | |
|---|---|
| Datum | 1955– |
| Land |  Tyskland |
| Typ | Försvarsgren |
| Roll | Armé |
| Del av | Bundeswehr (1955–) |
| Storlek | 78 102 soldater i aktiv tjänst + ca. 35 000 i mobiliseringsförband och personalreserv (juni 2011) |
| Förläggningsort | Bonn |
Heer (sv. "här") används i Tyskland som namn för vapenslaget armé, som är en del av Bundeswehr. Det är en av Bundeswehrs tre vapenslag (Teilstreitkräfte) tillsammans med Luftwaffe och Deutsche Marine (flygvapnet respektive marinen). Heer är med sina 100 000 soldater i fredstid det största vapenslaget.
Den första truppen inom Bundeswehrs armé började sin verksamhet 12 november 1955. Armén frånsäger sig uttryckligen någon tradition från dess föregångare i Wehrmacht (som också kallades "Heer", Wehrmacht samlade alla vapenslag i Nazityskland, motsvarande begreppet "försvarsmakt"). Under Kalla kriget var Bundeswehrs huvuduppgift försvar av Västtyskland till lands. I samband med Tysklands återförening integrerades delar av den östtyska Nationale Volksarmee. Då nådde den tyska armén sin största numerär personalmässigt med 360 000 aktiva soldater och 42 brigader.
Högsta chef för armén är arméinspektören (Inspekteur des Heeres). Bredvid den traditionella huvuduppgiften har Bundeswehr och armén under senare börjat delta i olika internationella operationer och krishanteringsinsatser. Inom ramen för insatser inom KFOR, EUFOR och ISAF är trupper ur armén stationerade utomlands. Armén är genom Nato och EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik integrerat med andra länders försvarsstaber och förband.
Historia
De första soldaterna som kallades in i armén inom Bundeswehr började tjänstgöra 12 november 1955 i Andernach. 9 maj 1955 följde Västtysklands inträde i Nato. Fram till Kalla krigets slut 1989 präglades den västtyska armén av konflikten mellan öst och väst. Armén var från första början en del av Nato-strukturen. 1957 följde de första värnpliktiga soldaterna. 1958 hade armén en styrka på 100 000 man.
1959 följde en omorganisering av armén som en följd av Sovjetunionens utveckling av taktiska kärnvapen. Nu skapades mindre och mobilare enheter, brigader, istället för de tidigare divisionerna. 1969 hade arméns personalstyrka växt till 305 000 man. Natos doktrin om massiv vedergällning övergavs 1967 och ersattes av strategin flexibelt gensvar.
Stående förband 2011
Stående truppförband 24 juni 2011. I styrkan ingår inte mobiliseringsförband eller förband tillhöriga den försvarsmaktsgemensamma basorganisationen (Streitkräftebasis) eller den centrala sjukvårdstjänsten. Utbildningsförband ingår inte heller.
- 16 fallskärmsjägarkompanier, 12 bergsjägarkompanier, 11 infanterikompanier
- 24 pansarskyttekompanier, 18 pansarkompanier
- Kommando Spezialkräfte om ca 1 100 soldater
- 11 CBRN-kompanier
- 5 raketartillerikompanier, 13 pansarartillerikompanier, 4 artillerjägarkompanier
- 4 transportflygflottiljer, 2 stridshelikopterflottiljer
- 3 luftvärnsrobotkompanier
- 6 ingenjörsbataljoner
- 10 underhållsbataljoner
Militära grader
Referenser
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia.