Herakleitos

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Herakleitos, Målning av Johannes Moreelse (1604-1634)

Herakleitos (grekiska Ήράκλειτος, latin Heraclitus, äldre svensk form Heraklit), var en grekisk filosof från staden Efesos som levde mot slutet av 500-talet f.Kr., Han räknas som en av försokratikerna, det vill säga de filosofer som levde och verkade före Sokrates. Inget är säkert känt om hans liv eller person.

Fragmenten[redigera | redigera wikitext]

Herakleitos skrev någon typ av bok som i sin fullständiga form gått förlorad, men delar av texten finns bevarade i form av ett drygt hundratal citat - de så kallade Herakleitosfragmenten - hos olika antika författare under ett tidsspann från Platons generation fram till 300-talet e.Kr.

Fragmenten, som gavs en textkritisk edition av den tyske filologen Hermann Diels vid det förra sekelskiftet, är av skiftande längd och kvalitet. Totalt innehåller Diels samling 139 textställen. Ett sjuttiotal betraktas som mer eller mindre autentiska Herakleitoscitat, en del säkrade genom flera oberoende källor. Andra bör vara omskrivningar eller referat av Herakleitos ord med varierande relevans. Ytterligare andra betraktas av forskningen som rena förfalskningar, till exempel det i våra dagar ibland anförda panta rei; "allt flyter", som ursprungligen är ett yttrande av Sokrates i Platons dialog Kratylos (se nedan).

Herakleitos har ofta tillskrivits orden "Man kan inte två gånger kliva ner i samma flod", men inte heller det betraktas i dag som ett autentiskt fragment, utan är en förklarande omskrivning av vad Herakleitos menade av Plutarchos, som levde cirka 600 år senare.

Lära[redigera | redigera wikitext]

Herakleitos har kallats den förste dialektikern. Med det menas att han formulerade den först kända läran om motsatsernas kamp och enhet. Han har också kallats "den dunkle", och fragmenten är mångtydiga och svårtolkade. Inte desto mindre har de haft ett inte obetydligt inflytande på den nyare tidens europeiska filosofer som till exempel Hegel, Nietzsche och Heidegger.

Logos (grek. för ord, förnuft, proportion), som behandlas i det längsta bevarade fragmentet (Diels 1 från Sextos Empirikos), tycks spela en central roll i hans lära. Möjligen kan det tolkas som en ordnande princip, en rationalitet av motsatsernas kamp och enhet i ständig förändring, som verkar både i det objektiva (världen, universum) och i det subjektiva (människors tänkande, idéerna). Dess verkliga innebörd är emellertid enligt Herakleitos fördold för de flesta.

Det finns en språklig struktur i de bäst bevarade fragmenten, som kan vara betydelsebärande och relevant för att förstå vad Herakleitos ville säga till dem som var visa nog att inse vad som dolde sig under skalet. Denna struktur liknar den antika, retoriska figuren kiasm ("X-form"), det vill säga en sats av typen "Solen är gul, blått är havet". Några av de längre fragmenten, till exempel det ovan nämnda Diels 1, tycks vara bildat efter ett utvidgat sådant mönster, där båda leden egentligen beskriver samma sak, men i ena instansen i objektiv och i andra i subjektiv mening. Kanske kan detta tolkas så att Herakleitos var en av de första som reflekterade över förhållandet mellan idé och materia, en av den efterkommande filosofiska spekulationens huvudteman.

I dialogen Kratylos låter Platon Sokrates diskutera med en anhängare av Herakleitos lära i Aten på 300-talet f.Kr. Här tycks emellertid Platons syfte ha varit att visa att den tidens "herakleitianer" inte hade begripit vad Herakleitos egentligen menade och att Sokrates, som mellan raderna förefaller driva gäck med sin samtalspartner, hade en bättre förståelse. Men inget sägs klart ut och dialogen i fråga präglas av en mångtydighet som kanske kan liknas vid Herakleitos egen. Platon lär själv ha varit "herakleitian" i sin ungdom.

En tidigare vanlig tolkning av Herakleitos lära som härrör från Aristoteles, var att han höll eld för att vara "urämnet" till allt, på liknande vis som Thales från Miletos höll vatten för att vara alltings ursprung och Anaximenes menade att allt är olika förtätningar av luft. Eld förekommer i fragmenten, och även om dess betydelse i Herakleitos idévärld kanske inte kan reduceras till enbart en symbol eller liknelse, så finns det egentligen inget som tyder på att det var en naturfilosofisk urämneslära han formulerade. [1]

Diogenes Laertios om Herakleitos[redigera | redigera wikitext]

I doxografin Om kända filosofers liv och tankar från början av 300-talet e.Kr. av Diogenes Laertios finns ett kapitel om Herakleitos med biografiskt och anekdotiskt material. Hans levnadstid anges där till 535 f.Kr.-475 f.Kr.. Bland annat berättas att Herakleitos lämnade Efesos för att leva i avskildhet i bergen samt att han vid ett tillfälle blev ombedd att reformera Efesos lagar men vägrade, då han ansåg att stadens invånare hade barbarsjälar. Särskilt fantasifulla är anekdoterna om Herakleitos död, som skildras i flera versioner. Enligt en blev han levande uppäten av hundar, enligt en annan dog han efter att på egen begäran blivit nergrävd i en gödselstack, då han trodde att värmen skulle dra fukten ur hans kropp. Diogenes Laertios doxografi formade under lång tid eftervärldens bild av Herakleitos, men anses idag av forskningen vara utan relevans när det gäller faktiska uppgifter om hans liv och leverne (se exempelvis Kahn nedan).

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Diels H., Herakleitos, Die Fragmente der Vorsokratiker (bearbetad av W. Kranz, Berlin 1951)
  • Kahn, C. Herakleitos, The Art and Thought of Heraclitus (Cambridge 1979)
  • Marcovich, M., Heraclitus, editio maior (Merida, Venezuela 1967)
  • Norden, E., Die Antike Kunstprosa (Leipzig: Teubner, 1898)
  • Platon: Skrifter. Bok 2. Övers. Jan Stolpe (Stockholm: Atlantis 2001)
  • Ruin H., Rehnberg H., Herakleitos: Fragment (Lund: Propexus 1997).

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ D.W. Hamlyn, Filosofins historia (1987), svensk översättning Bengt Hansson 1994, Bokförlaget Thales, ISBN 91-7643-437-0, s. 20