Dialektik

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Dialektik (grek. dialektike, av dialegein, "plocka isär", egentligen "samtalskonst") är ett logiskt förfarande där begrepp sätts i motsats till andra.

Antiken[redigera | redigera wikitext]

Eleaten Zenon ägnade sig åt dialektik i dess ursprungliga grekiska betydelse och den utvecklades vidare av sofisterna. Hos Platon fick termen en ny betydelse och användes som beteckning för det filosofiska sanningssökandet. Man försökte nu att genom begreppens inbördes motsats komma fram till tingens väsen, idéerna. Aristoteles kallade det bevisningssätt, då man utgår från givna satser för dialektik.

Modern tid[redigera | redigera wikitext]

Karl Marx & Friedrich Engels dialektik[redigera | redigera wikitext]

Karl Marx & Friedrich Engels dialektik är en filosofi som berör vetenskapen samt naturen, baserad på skrifter av tidigare nämna filosofer, filosofin utvecklades till stor del i Ryssland och Sovjetunionen.[1] Den har främst inspirerats av Hegels idealistiska dialektik och materialistisk filosofi. Filosofin kom att kallas Dialektisk materialism. Den Dialektiska materialismen erkänner evolutionen av den naturliga världen och evolutionen av nya kvalitéer i evolutionens stadier. Marx var materialist men ansåg ändå att Hegel hade rätt om samhällets utveckling, och utvecklade därav en dialektisk historiesyn, historiematerialismen. Ironiskt nog förefaller den Dialektiska materialismen vara just en högre form av Hegels Idealistiska dialektik. Engels vidareutvecklade detta vidare i sina böcker Anti-Dühring och Naturens dialektik, där han menade att dialektiken omfattade allt i naturen, inte bara samhällets utveckling. Dialektiken indelar världen i motsättningar. I samhället är det Klasskampen alltså kampen för produktionsmedlen och vetenskapliga experiment som driver utvecklingen framåt.

Som Z. A. Jordan skriver: "Engels använde sig konstant av metafysisk insikt i sitt resonerande kring att den högre nivån av ett fenomen kommer av dess rötter ur dess lägre stadium; att den högre nivån bildar en ny ordning av organisation och därav oreducerbara lagar; och att denna process av evolutionära framsteg är styrd av utvecklingens lagar som reflekterar grundläggande egenskaper av materia i rörelse som helhet".[2]

Sovjetunionen formulerade sin egen version av dialektisk och historisk materialism på 1930 talet under Josef Stalin.

Detta blev sovjetunionens och därav också stalinismens ''officiella'' tolkning av marxismen och dess dialektik samt historiematerialism. Den spreds och gjordes populär i skolböcker i östblocket, och exporterades även till Kina som den ''officiella'' tolkningen av marxismmen har sedan dess förkastats av kineserna.

En sovjetisk filosofisk encyklopedi från sextiotalet beskriver evolutionen av komplexiteten i naturen såhär: Hela den här serien av former (mekaniska, fysiska, kemiska, biologiska och sociala) är distribuerade i ordning av komplexiteten från lågt till högt. Denna sensation uttrycker deras gemensamma band i termer av struktur och i termer av historia. Den generella lagen för de lägre formerna av ett fenomen behåller sin validitet för alla högre former av samma fenomen, men de är subjekt till de högre lagarna och har därav inte en framstående roll. De förändrar sin aktivitet på grund av ändrade omständigheter.[3]  Lagarna kan vara generella eller specifika, beroende på deras räckvidd i relevans. Dessa specifika lagar faller under de specialiserade vetenskaperna och de generella lagarna under den Dialektiska materialismens spektrum. '' Varje nivå av materiell existerar som en typ av organisation i vilken elementen som skapar helheten, eller systemet, är markerade av en specifik typ av samband.[4]

Kants dialektik[redigera | redigera wikitext]

Immanuel Kant använde termen dialektik pejorativt och menade med det en skenbar logik, enligt vilken man inte lär sig något om kunskapens innehåll, utan genom den tomma logiska formen av tänkande skaffar sig skenet av sann kunskap. Därför ville Kant använda termen dialektik i sitt system endast för att beteckna "en kritik av det dialektiska skenet". Han kallar därför "den transcendentala dialektiken" den del av "kritiken av det rena förnuftet". Med detta vill han visa att förnuftet i betydelsen av en osinnlig tankeförmåga inte kan några verkliga kunskaper.

Hegels dialektik[redigera | redigera wikitext]

Hegel porträtterad av Schlesinger 1831.

Hegel påstår att förnuftet kan upptäckas i historien, trots de stora motsägelserna och kaoset vi vid en ytlig betraktelse kan tro oss se. Dialektiken var Hegels sätt att avtäcka människornas felsteg och strävanden och visa hur förnuftet med nödvändighet utvecklas mot ett allt större vetande. För Hegel betyder dialektikens logik att man kan demonstrera hur förnuftet utvecklas till en punkt, där det möter på självmotsägelser som med nödvändighet tvingar det till en övergång till en högre sanning som införlivar och upphöjer motsägelsen till ett högre stadium. Detta nya stadium utvecklas men kommer också i sin mogna form att stöta på självmotsägelser som tvingar den till en ny högre form som innesluter de föregående formerna.

Enligt Hegel är människorna i sina dagliga bestyr motorer för förnuftet eller andens utveckling. Redan Platon gjorde en distinktion mellan aisthesis, det vi upplever med sinnena och noein, det vi kan uppfatta med vårt förnuft. Hegel pekar på hur dialektiken och förnuftet verkar inom logik, politisk filosofi, ontologi och så vidare och i hans kanske mest berömda verk andens fenomenologi - medvetandets utveckling mot självmedvetande och absolut vetande.

Hegel talar ofta om hur dialektiken, som han själv kallade för spekulativ logik, i en första fas är i-sig (an-sich) och hur den utvecklas, mognar och når sin övermogna fas där konflikt och självmotsägelser blir tydliga. Den övergår då i sin motsats, som upplöser problemen i dess första fas. Dialektiken befinner sig då i en fas som är för-sig (für sich) och på nytt genomgår dialektiken en fas där självmotsägelserna tvingar den till försoning som leder till ett nytt och högre stadium, som upphäver de tidigare faserna men införlivar också dessa med den nya fasen som då är i-och-för-sig (an-und-für-sich). Så fortgår motsatsernas spel i en allt högre spiral som slutar enligt Hegel först i det Absoluta.

Komplexiteten i Hegels tankegångar gör att det finns många myter och fel om hans filosofi, en av de mest seglivade är att han skulle använda sig av schemat tes-antites-syntes i sin dialektiska metod. I själva verket avfärdade Hegel detta som "kantiansk formalism" och som ett andelöst schema.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Thomas, Paul (2008). Marxism and Scientific Socialism: From Engels to Althusser 
  2. ^ Jordan, Z.A. sid. 167 
  3. ^ Blakeley (ed.), T. J. (1975). Themes in Soviet Marxist Philosophy (Dordrecht: Reidel). sid. 29 
  4. ^ Dialectical materialism” (på en). Wikipedia. 2017-07-04. https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Dialectical_materialism&oldid=788981264. Läst 31 juli 2017.