Hildur Nygren

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Hildur Nygren
Hildur Nygren.jpg
Född22 mars 1896[1][2]
Gefle församling[1][2], Sverige
Död24 april 1962[1] (66 år)
Lidingö församling[1], Sverige
BegravdGamla kyrkogården[3]
kartor
MedborgarskapSverige
SysselsättningPolitiker[1], lärare[1]
Befattning
Andrakammarledamot, Gävleborgs läns valkrets (1941–1952)[1]
Suppleant i Europarådets parlamentariska församling (1950–1951)[4]
Undervisningsråd (1951–1954)[1]
Sveriges ecklesiastikminister
Regeringen Erlander I (1951–1951)[1]
Ledamot av Europarådets parlamentariska församling (1952–1953)[4]
Politiskt parti
Socialdemokraterna[5]
SläktingarGösta Nygren (syskon)[1][6]
Karl-Erik Nygren (syskon)[6]
Redigera Wikidata

Hildur Kristina Nygren, född 22 mars 1896 i Gävle, död 24 april 1962 i Lidingö, var en svensk socialdemokratisk ämbetsman och politiker. 1951 var hon Sveriges ecklesiastikminister.

Hildur Nygren genomgick Rostads folkskoleseminarium i Kalmar och återvände efter examen till sin hemstad Gävle, där hon verkade som folkskollärarinna och var distriktsöverlärare 1941-47. Hon var även ordförande i Sveriges folkskollärarinneförbund 1941-47. Åren 1941-52 representerade hon socialdemokraterna i riksdagen. I en av sina första insatser arbetade hon för att tvångssteriliseringar skulle kunna tillämpas även på "asociala" individer.

”Det är en mycket allmän uppfattning bland dem som syssla med sociala arbetsuppgifter i detta land att sådana individer i alltför hög grad betunga den allmänna budgeten till ofrånkomlig skada för det mervärdiga folkmaterialet”[7]

År 1947 tillträdde hon ett vikariat för Josef Weijne som undervisningsråd i Skolöverstyrelsen, från 1951 ordinarie och från 1954 även ställföreträdare för generaldirektören. Efter Weijnes död efterträdde Nygren honom även som statsråd och chef för ecklesiastikdepartementet 17 mars 1951 - 1 oktober 1951.

Nygrens tid som statsråd blev emellertid kort, eftersom hon redan på hösten samma år fick träda tillbaka i samband med bildandet av koalitionsregeringen mellan socialdemokraterna och bondeförbundet. I Tage Erlanders dagböcker skildras Nygren i inte alltför positiva ordalag, och det finns tecken på att Erlander såg chansen att bli av med Nygren genom den nya koalitionen. Nygren själv lär, enligt Erlanders dagböcker, ha uttryckt önskan att ta vilken ministerpost som helst bara hon fick stanna kvar i regeringen.[8]

Efter sin tid som minister återvände Nygren till Skolöverstyrelsen som undervisningsråd. Hon fick huvudansvaret för de skolsociala frågorna. Hon fick även uppdraget att utreda hur landvinningar inom audiologin och audiometrin skulle kunna användas på döva barn.

Hildur Nygren ligger begravd på Gamla kyrkogården i Gävle.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j] Hildur K Nygren, Svenskt Biografiskt Lexikon-ID: 8470, läst: 7 november 2017.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b] Gävle Heliga Trefaldighets kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, huvudserien, SE/HLA/1010056/C I/26 (1895-1898), bildid: 00196508_00141, sida 137, födelse- och dopbok, läs onlineläs online, läst: 14 augusti 2020.[källa från Wikidata]
  3. ^ Nygren, Hildur Kristina, Svenskagravar.se, läs online, läst: 7 november 2017.[källa från Wikidata]
  4. ^ [a b] Hildur Nygren Representative Member of the Riksdag (på engelska), läs online, läst: 1 augusti 2019.[källa från Wikidata]
  5. ^ Tvåkammar-riksdagen 1867–1970, vol. 5, s. 159, omnämnd som: Nygren i Gävle senare Stockholm, Hildur K,, Svenskt porträttarkiv: sj9PGLAlnmUAAAAAABfO8w, läst: 5 maj 2020.[källa från Wikidata]
  6. ^ [a b] Folkräkningar (Sveriges befolkning) 1910, Riksarkivet, omnämnd som: Hildur Kristina, f. 1896 i Gävle Gävleborgs län, läs onlineläs online, läst: 23 mars 2020.[källa från Wikidata]
  7. ^ C G Holm: Socialdemokratiska kvinnor gick i bräschen för steriliseringslagarna, Contra 4/2004
  8. ^ Tage Erlander: Dagböcker 1950-51

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Företrädare:
Josef Weijne
Sveriges ecklesiastikminister
1951
Efterträdare:
Ivar Persson i Skabersjö