Rostgumpsvala
| Rostgumpsvala Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Tättingar Passeriformes |
| Familj | Svalor Hirundinidae |
| Släkte | Cecropis |
| Art | Rostgumpsvala C. daurica |
| Vetenskapligt namn | |
| § Cecropis daurica | |
| Auktor | Linné |
| Utbredning | |
 | |
| Synonymer | |
| Hirundo daurica | |
Rostgumpsvala[2] (Cecropis daurica) är en vida spridd fågel som tillhör familjen svalor.[3] Den förekommer både i södra Europa, Afrika och Asien. Artgränserna både inom arten och i förhållande till dess närmaste släktingar är omstridda.
Utseende[redigera | redigera wikitext]
Med sina breda och spetsiga vingar och sin långa kluvna stjärt liknar rostgumpsvalan ladusvalan. Könen är lika men honans stjärtspröt är något kortare och bredare, vilket dock är svårt att bedöma i fält. Dess totala längd är mellan 14 och 19 centimeter och den väger mellan 18 och 21 gram.
Rostgumpsvalan har en sandfärgad grundton på strupen, det diffust streckade bröstet och buken. Detta ljusa parti avgränsas tvärt av den svarta undergumpen och stjärten. Den adulta fågeln har en blåsvart rygg och hjässa, och mörk vingovansida. Övergumpen, nacken och sidan av huvudet är roströd. Vingpennorna på vingundersidan är grå och de undre täckarna är sandfärgade.
Juvenila fåglar har kortare stjärtspröt än adulta och vit eller beigevit övergump, vilket gör att den på håll kan förväxlas med hussvala. Dess nacke och ansikte är beigebrun och den har ljusa bräm på den annars mörka vingovansida som saknar blåaktig glans. undersidan är tecknad som hos adulta fåglar.
Läte[redigera | redigera wikitext]
Rostgumpssvalans sång är långsammare och mindre musikalisk än ladusvalans.[4] Lätet som ofta hörs under insektsjakt i flock är ett mjukt och nasalt pilfinkslikt "tvejt".[5]
Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]
Rostgumpsvalan tillhör ett artkomplex där även ceylonsvala (C. hyperythra), tempelsvala (C. striolata), malackasvala (C. badia) och västafrikansk svala (C. domicella) ingår. Artgränserna i komplexet är under diskussion. Här följs International Ornithological Congress (IOC) och svenska BirdLife Sverige, där rostgumpsvalan omfattar bestånd från södra Europa till Japan och Indien samt i Afrika söder om Sahara. De indiska och afrikanska fåglarna är stannfåglar, men europeiska och andra asiatiska fåglar är flyttfåglar som övervintrar i Afrika eller Indien.
IOC delar upp rostgumpsvalan i åtta underarter med följande utbredning:[3]
- Cecropis daurica daurica – häckar i nordöstra Kazakstan och Mongoliet till sydcentrala Kina; flyttar till södra och sydöstra Asien
- Cecropis daurica japonica – häckar i sydöstra Sibirien, Koreahalvön och Japan till södra Kina; flyttar till kustnära norra Australien, Nya Guinea och Bismarckarkipelagen
- Cecropis daurica nipalensis – häckar från Himalaya till norra Myanmar; övervintrar i Indien
- Cecropis daurica erythropygia – stannfågel i centrala Indien
- Cecropis daurica rufula – häckar från södra Europa och norra Afrika österut till Iran, Pakistan och nordvästra Indien; flyttar till Afrika och sydvästra Asien
- Cecropis daurica melanocrissus – stannfågel i Etiopien och Eritrea
- Cecropis daurica kumboensis – stannfågel Sierra Leone och västra Kamerun
- Cecropis daurica emini – stannfågel i ett område från sydöstra Sudan, Uganda och Kenya söderut till Malawi och norra Zambia
_in_Anantgiri,_AP_W_IMG_8735.jpg)
Clements m.fl. behandlar västafrikansk svala som underart till rostgumpsvala, men genetiska studier visar att den står närmare tempelsvalan.[6] BirdLife International löser det genom att inkludera inte bara domicella utan också tempelsvalan och närbesläktade malackasvalan i rostgumpsvalan. Tidigare behandlades även ceylonsvalan (C. hyperythra) också som underart till rostgumpsvala, men erkänns numera allmänt som egen art.
I en rapport från 2022 konstaterar BirdLife Sveriges taxonomikommitté att "det är sannolikt att de tre kvarvarande afrikanska underarterna komboensis, emini och melanocrissus också bör ges artstatus och/eller föras till västafrikansk svala, men då det inte finns några studier publicerade på dem, kvarstår de tills vidare som underarter till rostgumpsvala". Där framlyfts också möjligheten att östliga rostgumpsvalor (erythropygia, daurica och japonica) lyfts över till tempelsvalan på grund av den mycket lika streckade dräkter.[7]
Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]
I Sverige är rostgumpsvalan en sällsynt men regelbunden gäst, mest i maj och juni.[5] Ett fynd finns av en rostgumpsvala med östligt ursprung (underarten daurica eller japonica), 16 juni 2013 vid Ottenby på Öland.[8]
Släktestillhörighet[redigera | redigera wikitext]
Rostgumpsvalan placerades tidigare tillsammans med exempelvis ladusvalan i släktet Hirundo, men genetiska studier[9] visar att den tillhör en grupp som står närmare hussvalorna i Delichon. De har därför lyfts ut till ett eget släkte, Cecropis.
Häckning[redigera | redigera wikitext]
Rostgumpsvalor bygger kvartssfäriska bon med en tunnelingång som kantas med lera som de samlat i sina näbbar. De lägger tre till sex ägg, som är vita med röda prickar. Äggen ruvas i cirka två veckor. Två kullar per säsong förekommer. Rostgumpsvalan blir könsmogen efter ett år.[4] Vanligtvis bygger de bo under utskjutande klippor i bergstrakter, men kan lätt anpassa sig till byggnader som moskéer och broar.
Rostgumpsvalan bildar vanligen inte stora häckande kolonier, men är sällskapliga utanför häckningssäsongen. Hundratals kan ses på en gång på Indiens slätter. Den är en snabb flygare och dyker efter insekter när den är i luften.
Status och hot[redigera | redigera wikitext]
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] I Europa, som utgör mindre än fem procent av artens utbredningsområde, tros det häcka 1,45-3,34 miljoner par.[1] Notera dock att IUCN behandlar rostgumpsvala, malackasvala och tempelsvala som samma art.
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b c d] BirdLife International 2016 Cecropis daurica Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2017.
- ^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
- ^ [a b] Gill F, D Donsker & P Rasmussen (Eds). 2022. IOC World Bird List (v11.2). doi : 10.14344/IOC.ML.12.1.
- ^ [a b] Christopher Perrins: Fågelliv i Europa, översättning och bearbetning Juhani Vuorinen. Stockholm 1987. ISBN 91-34-50909-7, sidan 152
- ^ [a b] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. ISBN 978-91-7424-039-9
- ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, S. M. Billerman, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2021. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2021 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2021-08-11
- ^ Erling, J., Lagerqvist, M., Asplund, G., Fromholtz, J., Tyrberg, T. (2022). ”Förändringar i Tk:s lista”. Vår fågelvärld (1). https://cdn.birdlife.se/wp-content/uploads/2022/02/Rapport12-2022.pdf. Läst 14 februari 2022.
- ^ Rostgumpsvala av underarten daurica eller japonica, BirdLife Sveriges raritetskatalog.
- ^ Sheldon, Frederick H.; Whittingham, Linda A.; Moyle, Robert G.; Slikas, Beth; Winkler, David W. (april 2005). ”Phylogeny of swallows (Aves: Hirundinidae) estimated from nuclear and mitochondrial DNA”. Molecular Phylogenetics and Evolution 35 (1): sid. 254–270. doi:. PMID 15737595.
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör rostgumpsvala.
Wikispecies har information om rostgumpsvala.- Artportalen: Dagens fynd – senaste observationerna – bilder
- Läten på xeno-canto.org
|