Hugo Riemann

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Karl Wilhelm Julius Hugo Riemann
Hugo Riemann (1849-1919)
Född 18 juli 1849
Grossmehlra, Sonderhausen
Död 1919
Nationalitet Tyskland Tyskland
Yrke/uppdrag Musikvetare, Pianist och Tonsättare

Karl Wilhelm Julius Hugo Riemann, född 18 juli 1849, död 1919, var en tysk musikvetare, musikteoretiker, pianist och tonsättare, framför allt känd som funktionsanalysens, eller funktionslärans upphovsman.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Riemann föddes den 18 juli 1849 på godset Grossmehlra nära Sondershausen. Han läste vid universitetet och utbildade sig även i musik vid Leipzigs konservatorium. Han blev filosofie doktor 1873. Efter fem års verksamhet som musiklärare och dirigent i Bielefeld höll han 1878–1880 föreläsningar som privatdocent i musik vid Leipzigs universitet. Därefter följde nio år (1881–1890) som lärare i pianospel och musikteori vid Hamburgs konservatorium och ytterligare fem år (1890–1895) vid Wiesbadens konservatorium, varefter han återvände till Leipzig. Där utnämndes Riemann 1901 till professor i musikvetenskap vid universitetet och 1908 även till föreståndare för det nyinrättade Collegium musicum. Han blev 1899 hedersdoktor i musik vid Edinburghs universitet.

Publikationer[redigera | redigera wikitext]

Riemanns bidrag till harmoniläran, framför allt funktionsläran, utarbetades i ett antal skrifter från 1870-talet och framåt, bland andra:

  • Musikalische syntaxis (1877)
  • Handbuch der harmonielehre (1887)
  • Systematische modulationslehre (1887)
  • Katechismus der harmonielehre (1890)
  • Vereinfachte harmonielehre (1893)

Riemann publicerade sin funktionslära i någorlunda slutgiltig form i Vereinfachte Harmonielehre.[1] Övriga delar av kompositionsläran, som till exempel melodik och kontrapunkt, har han behandlat i bland annat:

  • Neue schule der melodik (1883)
  • Lehrbuch des einfachen, doppelten und imitierenden kontrapunkts (1888)
  • Katechismus der musik (1888; 4:e upplagan som Allgemeine musiklehre 1908)
  • Grosse kompositionslehre (utgiven i tre band, 1902–1913)

På det lexikaliska området blev Riemann känd genom sitt, då, allmänt uppskattade musiklexikon (1882, utkom i flera upplagor), som översattes till flera språk. Han skrev dessutom musikartiklarna i Meyers konversationslexikon. Riemann ägnade sig även åt musikhistoria bland annat i:

  • Studien zur geschichte der notenschrift (1878)
  • Opernhandbuch (1884, med suppl. 1893)
  • Geschichte der musiktheorieim 9.-19. jahrhundert (1898)
  • Geschichte der musik seit Beethoven (1901)
  • Handbuch der musikgeschichte (i fem delar, 1901–1913)

Riemann gav även ut ett flertal läroböcker i bland annat musikinstrument, orgel, generalbasspel, orkestrering, partiturspel, sångkomposition, musikdiktat, pianospel, musikhistoria, musikestetik, akustik med mera. Av hans tidskriftsartiklar finns många samlade i Präludien und studien (utgiven i tre band, 1895–1901). Riemann har även varit verksam som tonsättare, medpianoetyder, sonatiner, kammarmusikverk, sånger för en röst och körsånger.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Bonniers Musiklexikon, uppslagsord: Funktionslära; Riemann, Hugo. Sohlmans musiklexikon, uppslagsord: Funktionslära.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Internetkällor[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Riemann, Karl Wilhelm Julius Hugo, 1904–1926.