Insurrektionell anarkism

Från Wikipedia
Om den politiska teorin:
Anarkism
Anarkistiska riktningar
Agorism
Anarkafeminism
Anarkopacifism
Anarkosyndikalism
Anarkokapitalism
Anarko-naturism
Anarko-primitivism
Egoistisk anarkism
Grön anarkism
Individualanarkism
Insurrektionell anarkism
Kommunalism
Kristen anarkism
Mutualism
Panarkism
Plattformism
Queeranarkism
Social anarkism
Anarkister
Michail Bakunin
Murray Bookchin
Noam Chomsky
Voltairine de Cleyre
Emma Goldman
Albert Jensen
Pjotr Kropotkin
Errico Malatesta
Pierre-Joseph Proudhon
Murray Rothbard
Lysander Spooner
Benjamin Tucker
Tidskrifter
Arbetaren
Brand
Direkt aktion
Storm
Yelah

Grupper
SAC Syndikalisterna
Sveriges syndikalistiska ungdomsförbund
Syndikalistiska Grupprörelsen
Syndikalistiska ungdomsförbundet
Metoder
Anarkistisk ekonomi
Arbetarråd
Arbetskritik
Civil olydnad
Civilt motstånd
Direkt aktion
Ekonomikritik
Generalstrejk
Husockupation
Kontraekonomi

Insurrektionell anarkism är en revolutionär teori, praktik och tendens inom den anarkistiska rörelsen, med drag från Bakunin och influenser från den autonomt marxistiska rörelsen. Man förespråkar informell organisering baserad på små affinitetsgrupper, fokuserade på attack, permanent klasskrig och en vägran att förhandla eller kompromissa med klassfiender.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Insurrektionell anarkism är en relativt ny doktrin då den är anpassad till dagens samhälle och dagens antagonister. Tendensen utvecklades antagligen ur 1970-talets autonomister. Det insurrektionella perspektivet kan dock spåras tillbaka till Errico Malatesta, Luigi Galleani, Michail Bakunin och även Max Stirner.

Grundläggande teser[redigera | redigera wikitext]

De flesta involverade i det insurrektionella perspektivet är överens om att det är omöjligt och inte önskvärt att hävda en enhetlig teori. Perspektivet är snarare att betrakta som en tendens i klasskampen. Det går emellertid att identifiera några grundläggande teser. Framför allt framhålls att anarkismens betoning på autonomi och självorganisering av kampen måste hållas konsekvent för att statens eller kapitalets organisering inte ska reproduceras. Detta har lett många till att förkasta all form av formell organisering rakt av till förmån för informell organisering medan mer pragmatiskt lagda framhåller klasskonflikten som primär och organisationsformerna denna tar som underordnade förmågan att upprätthålla permanent konfliktualitet, det vill säga förmågan att hålla initiativet.

En gemensam utgångspunkt är också den aktiva minoriteten snarare än massan som i arbetarrörelsen. Revolutionärer och andra radikala befinner sig alltid till en början i minoriteter eller isolerad ensamhet. Det insurrektionella perspektivet tar därför fasta på att dessa minoriteter måste odla former som är anpassade för deras situation istället för att anpassa sig efter en fix form. Den ofta mer eller mindre informella form denna basorganisering tar sig är affinitetsgruppen, som på nästa nivå när flera affinitetsgrupper börjar kommunicera med varandra och samordna sig, bildar nätverk och kluster.

Kombinationen av dessa två grundläggande teser (betoningen på autonomi och självorganisering samt den aktiva minoriteten som utgångspunkt) leder vidare till synen på upproret som väsentligen mångfasetterat och okontrollerbart. Styrkan i ett uppror bedöms inte utifrån det insurrektionella perspektivet av "muskelstyrkan" de enskilda rörelserna, organisationerna eller angreppen på stat och kapital, utan i dess okontrollerbarhet och förmåga att som mångfald uppnå samtidighet utan att reduceras under en ny makt (i form av parti eller liknande).”[1]

Teori[redigera | redigera wikitext]

Insurrektionell anarkism är en kritik mot de gamla stela organisationerna som till exempel fackföreningar och federationer. Vikt läggs på att vara odogmatisk och att anpassa taktikerna efter nutidens utmaningar. Formella organisationer kritiseras också för att de lägger vikt på att uppehålla en organisation, istället för att uppehålla klasskonflikten. ”Kontinuerligt förtryck måste mötas med kontinuerlig konfrontation”.

Praktik och organisationsform[redigera | redigera wikitext]

Den insurrektionella anarkismen är en strömning som betonar direkt aktion och flexibel organisering för att uppnå enhet mellan direkt aktion och organisationsform.

Insurrektionella anarkister organiserar sig i informella autonoma affinitetsgrupper. Beslut tas med konsensus. Energi läggs på att vara osynliga för ordningsmakten, men samtidigt att vara synliga för övrigt folk. Grupperna svarar inte heller till någon högre makt utan är helt ledarlösa och självständiga.[2]

Enligt den insurrektionella doktrinen kan decentralisering användas för att överrumpla motståndaren. Exempelvis kan direkta aktioner utföras på flera separata platser i samma område. På så sätt blir det svårare för ordningsmakten att agera effektivt.[3]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

I Grekland är insurrektionell anarkism kanske den vanligaste organisationsformen för anarkister. Det syntes tydligt under kravallerna i Grekland 2008 då kravaller och aktioner decentraliserat utfördes på olika håll i Grekland med kort varsel av bland annat informella grupper. Insurrektionell anarkism är också vanligt i USA, Frankrike, Italien, Argentina och Kanada.

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

Specialförband såsom Delta Force och liknande kan ibland vara organiserade i små autonoma grupper. En sådan grupp skall självständigt bakom fiendes linje störa och sabotera fiendens verksamhet.

Så kallade sleeper cells kan vara organiserade på ett vis som liknar insurrektionalism med oberoende celler. Detta kallas "Clandestine cell system" och ledarlöst motstånd.

Kritik[redigera | redigera wikitext]

Det har riktats kritik mot det insurrektionella perspektivet från många håll. I Sverige har syndikalistisk kritik varit den mest framträdande. Denna hävdar i huvudsak att insurrektionella inte formulerar några modeller för organisering och förvaltning på storskalig nivå.

Fördelen med insurrektionell anarkism är också dess nackdel. Grupperna kan vara så pass osynliga, till skillnad från en formell organisation, att det kan vara svårt att rekrytera nya medlemmar. Det är också svårt att veta exakt hur många grupper det finns ute i världen.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Insurrektionella grupper och publikationer[redigera | redigera wikitext]