Jan Gradvall

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Jan Gradvall vid Bok & Biblioteksmässan 2009.

Jan Håkan Gradvall, född 3 juni 1963 i Linköping, är en svensk nöjesjournalist och författare som främst skriver om populärkultur.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Jan Gradvalls karriär inleddes när han drev fanzinet Jörvars Gosskör 1979-1984 och han har sedan dess tillhört landets mest kända popskribenter. 1994 gav han ut boken Artiklar, intervjuer, essäer 1981-1994. Under flera år under början och mitten av 1990-talet var han skribent på tidningen Pop. Han har också skrivit om TV och gett ut boken TV! Nedslag i Sveriges Televisions historia (1995).

Gradvall har suttit i redaktionen för Sen kväll med Luuk, musikprogrammet Studio Pop, samt låg bakom den numera nedlagda musikwebbplatsen Feber (2000–2002) tillsammans med Lennart Persson, Andres Lokko och Mats Olsson. 2005 sammanställde han CD-samlingen Mainstream, som en del i en serie med de andra Feber-skribenterna.[1]

Gradvall skriver i dag främst i Dagens Industri, men publicerar även krönikor i bland annat Dagens Nyheter, Café och Expressen.

Gradvall är sedan 2014 ledamot av Musikverkets konstnärliga råd[2].

Yrkesroll[redigera | redigera wikitext]

I januari 2014 riktades kollegial kritik mot Gradvall efter att han publicerat ett långt reportage i Dagens industri om inspelningen av en reklamfilm för Volvo, där nyhetsvärdet till synes utgjordes av Zlatan Ibrahimovics medverkan. Skeptiska röster gjorde dock gällande att reportaget snarare tänjde på gränserna mellan reklam och journalistik.[3][4][5] Ett år senare anlitades Gradvall för att göra en exklusiv intervju med artisten Thåström som ett led i marknadsföringen av dennes nya skiva, varvid liknande kritiska röster ännu en gång gjorde sig hörda.[6][7] I februari 2016 säkrade Gradvall ett scoop då han tilläts göra den första intervjun med producenten och låtskrivaren Max Martin på över tio år, i samband med att denne tilldelats Polarpriset. I likhet med tidigare fall menade kritikerna att reportaget här kunde ses som dyrbar publicitet åt den privatägda Polar-stiftelsen och att Gradvall återigen befann sig i en yrkesmässig gråzon.[8][9]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Artiklar, Intervjuer, Essäer 1981-1994 (1995)
  • Fem meter upp i luften (1997)
  • TV! Nedslag i Sveriges Televisions historia (1996)
  • Feber (2002) tillsammans med Lennart Persson, Andres Lokko och Mats Olsson
  • Tusen svenska klassiker (2009) - Böcker, filmer, skivor, TV-program från 1956 till i dag tillsammans med Björn Nordström, Ulf Nordström och Annina Rabe
  • Nyponbuskar nyponbuskar hela vägen nyponbuskar (2014)

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

  • Årets journalist av Sveriges Tidskrifter (2001)
  • Skriftställarstipendiet av Stim (2008)
  • Gerard Bonniers stipendium för kulturjournalistik (2010)
  • Läsarnas Sveriges medalj (2013)
  • Publicistklubbens stora pris (2013)[10]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Blandade Artister, Feber 2: Jan Gradvall - Mainstream
  2. ^ ””En signal om hur viktig populärmusiken är””. http://musikverket.se/artikel/en-signal-om-hur-viktig-popularmusiken-ar/. Läst 24 mars 2015. 
  3. ^ http://www.aftonbladet.se/kultur/article18247128.ab
  4. ^ http://journalisten.se/kronika/journalistik-som-ser-ut-som-reklam
  5. ^ http://www.fokus.se/2014/01/okritiskt/
  6. ^ http://www.svt.se/kultur/thastroms-mediestrategi
  7. ^ http://www.svd.se/sammanhanget-ger-orden-fel-klang
  8. ^ http://www.dn.se/kultur-noje/musik/dubbla-uppdragsgivare-nar-max-martin-intervjuades/
  9. ^ http://www.resume.se/nyheter/artiklar/2016/02/19/content-ar-battre-an-journalistik/
  10. ^ ”Vinnare av Publicistklubbens Stora pris 2013: Jan Gradvall”. Publicistklubbem. http://www.publicistklubben.se/2013/05/13/vinnare-av-publicistklubbens-stora-pris-2013-jan-gradvall/. Läst 14 maj 2013. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]