Andres Lokko

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Andres Lokko vid GrammisgalanCirkus, Stockholm den 20 februari 2013.

Andres Mart Lokko, född 29 maj 1967 i Torshälla, är en svensk nöjesjournalist och manusförfattare.

Andres Lokkos föräldrar Ago och Silvi kommer från Estland och han har tre bröder. Han växte upp i Viksjö i Järfälla kommun. Lokko började sin journalistbana på Aftonbladet och har också skrivit för tidningarna Pop, Bibel och Ultra. Han har även varit producent och programledare för MTV:s program This Is Our Music. Dessutom låg han bakom musikwebbplatsen Feber (2000–2002) tillsammans med Mats Olsson, Lennart Persson och Jan Gradvall.

Andres Lokko ingår även i Killinggänget som gjort tv-serier som I manegen med Glenn Killing, NileCity 105,6 och Percy Tårar och spelfilmen Fyra nyanser av brunt.

Numera skriver Lokko populärkulturrelaterade krönikor och musikrecensioner för Svenska Dagbladet. Dessutom har han en kolumn i tidningens nyhetsdel varannan vecka. Han har även uppdraget som juryordförande för det årliga musikpriset Nordic Music Prize.[1]

Lokko har medverkat i Sveriges Radios program Sommar två gånger: 18 juni 1994 och 20 juli 2010. Under 2012 gjorde han även poddradioshowen Luuk & Lokko tillsammans med ungdomsvännen Kristian Luuk.

Texter och produktion[redigera | redigera wikitext]

En av Lokkos mest berömda texter är "Låt inte dom jävlarna ta dig", publicerad i april-numret av Pop 1998, som enligt upphovsmannen själv resulterade i att ungefär 1500 läsare direkt sade upp sin prenumeration på tidningen.[2] Texten är ett dogmatiskt linjetal som motsätter sig all form av framåt- och nytänkande inom musik. Titelns s.k. "jävlar" är i det här fallet artister som hänger sig åt experimentation eller uppvisar utsvävande konstnärliga ambitioner, vilket enligt Lokko hotar att locka in musiklyssnare i estetisk förvillelse. Som exempel namnges bl.a. Radiohead, Frank Zappa, Suede, Yes och Pink Floyd.

Det reaktionära intrycket förstärks av att krönikan inleds med en parafras på Marx, där progressiv musik utmålas som ett hot jämförbart med progressiv politik: "Ett kritvitt, progressivt rockspöke svävar över musikvärlden" (jmfr. "Ett spöke går runt Europa - kommunismens spöke"), en analogi som därmed placerar Lokko i samma position som 1800-talets europeiska överklass, båda förenade i sin gemensamma rädsla över allt som kunde utmana rådande smak- och maktordning.

Texten hade ett stort inflytande, i synnerhet i sin förbudsiver och i sin vilja att avvisa hela artistskap på estetisk-moraliska grunder. 2001 kunde t.ex. Aftonbladets Per Bjurman, en då tongivande musikskribent, skriva att "Pink Floyd är och förblir ren ondska" samt förorda att bandets produktion "ska även i fortsättningen sorteras in under rubriken Förbjuden musik".[3]

Ironiskt nog hade Lokko själv vid tidpunkten för texten aldrig lyssnat nämnvärt på många av de artister vars verk han så summariskt förkastade. Bara tre år senare kunde han t.ex. rekommendera Pink Floyds Animals till sina läsare.[4] Men att basera sitt tyckade på känslor bottnade i förutfattade meningar var under denna tid vanligt inom svensk musikjournalistik. År 2000 bekände t.ex. skribenten Jan Gradvall att han "alltid hatat" bandet Yes - en av Lokkos måltavlor - trots att han aldrig egentligen ens hört dem.[5]

Bibliografi (urval)[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”About Nordic Music Prize”. Nordic Music Prize. Arkiverad från originalet den 27 april 2013. https://archive.is/20130427130806/http://nordicmusicprize.com/pages/eng/6-about. Läst 9 april 2013. 
  2. ^ Lokko, Andres. Intervjuad i "Musik, hegemoni och kulturindustri - En studie av tidskriften Pop". Tobias Bernsand, Lunds universitet. 2001. s. 25.
  3. ^ Bjurman, Per. "Pink Floyd är och förblir ren ondska." Aftonbladet November 5, 2001.
  4. ^ Lokko, Andres. Recension av Matt Deighton, The Common Good. Feber, red. Olsson, Gradvall, Lokko, Persson. Modernista, 2015.
  5. ^ Gradvall, Jan. Recension av soundtrack till Almost Famous. Feber, red. Olsson, Gradvall, Lokko, Persson. Modernista, 2015.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]