Jean-Marie Le Pen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Jean-Marie Le Pen

Jean-Marie Le Pen, född 20 juni 1928 i La Trinité-sur-Mer, Morbihan, är en fransk politiker som fram till 16 januari 2011 var partiledare för Front National som han grundade 1972. 2015 uteslöts han ur partiet efter att ha beskrivit gaskamrarna under andra världskriget för "en liten detalj".

Le Pen har ställt upp i presidentvalet fem gånger, med sin största valframgång 2002, då han gick vidare till andra valomgången efter att ha fått fler röster än vänsterns kandidat Lionel Jospin. I presidentvalet 2007 hamnade han på fjärde plats i första valomgången, med 10,8 % av rösterna.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Le Pen var fallskärmsjägare (Officer i 1:a fallskärmsregementet inom Främlingslegionen, 1REP) under Indokinakriget 1953, Suezkrisen 1956 och Algerietrevolten 1957. Han började sin politiska karriär i Paris 1956.

Det förekommer påståenden om att han sysslat med tortyr av fångar under självständighetskriget i Algeriet, men några bevis har dock aldrig framkommit. Han har heller aldrig anmälts för det och Le Pen nekar till anklagelserna. Påståendena publicerades 1993 i tidningarna Le Canard Enchainé och Libération samt av den f.d. premiärministern Michel Rocard i tv-kanalen TF1. Le Pen stämde tidningarna och Rocard men år 2000 fastslog högsta domstolen i Frankrike att det var lagligt att komma med sådana påståenden.[1][2] Detta beror på att lagen om förtal inte kan användas då amnesti föreligger.

Sprängattentat[redigera | redigera wikitext]

År 1976 utsattes Le Pens lägenhet för ett sprängattentat.[3] Explosionen gjorde hans äldsta dotter Marie-Caroline Le Pen döv på ena örat.

Politisk karriär[redigera | redigera wikitext]

I april 2000 suspenderades han på ett år som ledamot av Europaparlamentet, sedan han fällts för att ha slagit politikern Annette Peulvast-Bergeal.

Le Pen hade sin största valframgång i det franska presidentvalet 2002, då han fick 16,86 % och gick som tvåa vidare till andra valomgången, där han förlorade mot UMP-kandidaten Jacques Chirac. På partiets kongress i januari 2011 valdes Le Pens dotter Marine Le Pen till ny ledare för Front National.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Fyra modeller om högerextremismens uppgång
  • L'espoir

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Les tribunaux jugent "légitime" de rappeler ce passé”. Le Monde. 4 maj 2002. http://www.algeria-watch.de/farticle/1954-62/lepen_tortionnaire.htm.  (franska)
  2. ^ Le Pen 'to sue' over torture allegation”. The Telegraph. 4 juni 2002. Arkiverad från originalet den 30 mars 2005. http://web.archive.org/web/20050330043331/http://www.telegraph.co.uk/news/main.jhtml?xml=/news/2002/06/04/wpen04.xml.  (engelska)
  3. ^ ”Le Pen, son univers impitoyable”. Radio France Internationale. 1 september 2006. http://www.rfi.fr/francais/actu/articles/081/article_45894.asp. Läst 14 juni 2012.  (franska)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]