Jerusalem (roman)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Jerusalem
Författare Selma Lagerlöf
Originalspråk Svenska
Land Sverige Sverige
Utgivningsår 1901-1902
Denna artikel handlar om romanen Jerusalem. för andra betydelser av ordet Jerusalem, se Jerusalem (olika betydelser).

Jerusalem är en roman i två delar av den svenska författarinnan Selma Lagerlöf, utgiven 19011902. Den är inspirerad av Jerusalemsfararna, en verklig skara människor som 1896 gav sig av från Nås i Dalarna till den heliga staden.[1] Boken har filmatiserats vid minst tre tillfällen.

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Jerusalem utspelar sig i Dalarna och i Jerusalem under 1800-talet, där man får följa några människor och deras närstående under flera år. Selma Lagerlöf skriver om många olika personer ur olika generationer, bland annat om dem som lever på den stora Ingmarsgården, där man får bekanta sig med deras, inte alltid så okomplicerade, relationer till varandra.

Boken är delvis inspirerad av den religiösa grupperingen helgumianerna och deras emigration till Jerusalem i Palestina år 1896. Selma Lagerlöfs berättelse har gett upphov till Ingmarsspelen som varje sommar uppförs i Nås.

I Jerusalem anslöt sig svenskarna till "The American Colony" som utövade välgörenhet för stadens invånare. The American Colony finns fortfarande kvar men är idag en hotellrörelse.

Amen, amen! sade bönderna den ene efter den andre. Och deras hjärtan fylldes av en så stark förtröstan, att de kände det, som om de hade kunnat gå på vattnet.
– Selma Lagerlöf, Jerusalem, [2]

Handling[redigera | redigera wikitext]

Första boken - I Dalarne[redigera | redigera wikitext]

Ingmarsönerna har ägt Ingmarsgården ”ända sedan hedenhös tid”. De är kända för att vara rättrådiga och gudfruktiga, och folket i bygden vänder sig ofta till dem för att få hjälp. Sönerna kallas alltid Ingmar och gårdens överhuvud kallas av tradition Stor Ingmar. Detta är dock ett smeknamn som han först måste förtjäna genom att uträtta ett stordåd, och det är folket på gården och i socknen som bestämmer när han är värdig namnet.

Inledningen i den första boken följer en Ingmars väg till att bli Stor Ingmar. Det är en berättelse om försoning mellan honom och hans före detta fästmö Brita, som utan hans vetskap tvingades till att acceptera hans frieri och i förtvivlan ströp deras nyfödda barn som hämnd. Ingmar slits mellan bitterhet och skuldkänslor för att han själv drev henne till dådet. När hon avtjänat sitt fängelsestraff lyckas de efter en del turer slutligen förlåta varandra, tala ut och odla en varm relation.

Handlingen flyttar sedan flera årtionden framåt i tiden, och när Stor Ingmar avlider blir hans son den Ingmar Ingmarsson som berättelsen följer. Hans syster Karin gifter sig med en man vid namn Eljas, som visar sig vara en suput, och hon skickar Ingmar till skolmästarens hem för att skydda Ingmar från Eljas dåliga inflytande. Ingmar växer upp förälskad i skolmästarens dotter Gertrud. När Eljas avlider visar det sig att han ställt till ekonomin så illa att Ingmarsgården är svårt skuldsatt, men Karins andre make Halvor köper den fri.

Vid en danstillställning hos torparen Stark Ingmar drar en tromb förbi och ställer till med stor förödelse. Ungdomarna i stugan tycker sig höra djävlar och demoner skrika omkring dem, och Karin blir så förskräckt att hon blir förlamad i benen. Den fasansfulla upplevelsen hjälper till att bana väg för väckelserörelsernas intåg i bygden, och en länge väntad strid uppstår mellan den gamla och nya tron.

Stark Ingmars dotter kommer tillbaka från Amerika med sin make Hellgum, som börjar samla folk omkring sig i en sekt. De kallas ”Hellgumianerna” och menar sig ha funnit den enda sanna tron. Karin och Halvor ansluter sig också sedan Karins förlamning släppt efter att Hellgum besökt henne. Alla som inte ansluter sig anses som syndare och måste förkastas, vilket sliter isär familjer.

Ingmar värjer sig och det blir värre när även Gertrud dras till sekten. Men Ingmar får Hellgum att lämna socknen och återvända till Amerika efter att ha räddat hans liv från tre uppretade män. Utan sin ledare börjar sekten fallera och töms på medlemmar, men några år senare kommer ett brev från Hellgum till de som ännu är trogna, med en kallelse till dem att komma till Jerusalem och ansluta sig till en sekt med liknande idéer.

De som hörsammar kallelsen börjar sälja sina gårdar för att ha råd med resan, däribland även Karin och Halvor. Ingmar, som planerat sitt bröllop med Gertrud, får ett erbjudande av häradsdomaren Sven Persson – Sven köper gården och skänker den till Ingmar, om han i gengäld gifter sig med Svens dotter Barbro. Till en början vägrar Ingmar, men under auktionen blir han så förtvivlad att han går med på affären.

Gertrud är på väg att bli tokig av sorg, men efter en religiös uppenbarelse där hon ser Jesus släpper hennes bitterhet och hon ansluter sig åter – till Ingmars förfäran – till Hellgumianerna.

Boken slutar med den högtidliga och sorgsna avresan genom bygden. Den sista meningen är ett klagorop från barnen, som vid tågstationen försöker rymma och vandra tillbaka till socknen – ”Vi bryr oss inte om att fara till Jerusalem. Vi vill gå hem.”

Andra boken - I Jerusalem[redigera | redigera wikitext]

Bönderna når Jerusalem och ansluter sig till Gordonisterna, som lever tillsammans i en koloni ledda av Mr och Mrs Gordon. Kolonin arbetar med att ge stöd och utbildning till fattiga, men trots deras goda arbete sprids det rykten om att de lever i synd och de motarbetas och avskys av många. 

Det svåra klimatet tär hårt på svenskarna och många av dem avlider, däribland Halvor efter att ha hittat sin döda dotter uppvräkt ur sin grav och slängd i en hög tillsammans med andra avlidna Gordonister.

De onda ryktena når ända till Sverige och nämndemansdottern Gunhild får ett brev om att hennes mor dött efter att ha hört talas om hur kolonin lever. Gunhild går därefter ut på de heta gatorna och dör av solsting. Även Gertrud lider svårt av hur allmänheten i Jerusalem ser på henne och de andra Gordonisterna, och sluter sig i en drömvärld för att hantera det. Varje morgon går hon till Oljeberget och sitter där på knä för att invänta Jesus återkomst.

Mellan Gertrud och Gabriel, som var förälskad i Gunhild, börjar ett starkt vänskapsband spira då de stöttar varandra. Gabriel räddar Gertruds liv när hon ligger febrig, genom att med en berättelse lura henne att dricka vatten hon tidigare uppfattat som förorenat.

Så en dag anländer Ingmar Ingmarsson oväntat till kolonien. Han är ditskickad av sin hustru Barbro för att hämta hem Gertrud så att han kan gifta sig med henne. Ingmars och Barbros relation var frostig i början men de har kommit närmare varandra genom att se varandras smärta. Trots detta vill Barbro skiljas – hon vet att Ingmar inte ville gifta sig med henne utan bara gjorde det för att rädda familjegården. Själv bär hon på en plågsam ångest för den förbannelse som sägs vila över hennes släkt, som det även sprids rykten om. Alla flickor födda av hennes familj blir vackra och kloka, men sönerna föds blinda. Hon lever i skräck för att föra denna förbannelse till den legendariska Ingmarsätten.

Ingmar lider av att han inser att hans kärlek för Gertrud svalnat – han älskar nu istället Barbro. Men han måste fullgöra sitt uppdrag i Jerusalem. Han tvingar Gertrud att vakna ur sina drömmerier. När hon tror sig ha sett Jesus i levande livet bevisar han för henne att mannen i fråga är en dervish, som endast leder sina lärjungar i vilda danser. Efter det slutar hon även att gå till Oljeberget, men hon känner bara bitterhet för Ingmar. Gabriel, som oroat sig för henne, är däremot tacksam.

Ingmar inspirerar även till nya tag i kolonin, och räddar den då den hotas inifrån av en konspiration.

I en strid med gravskändare får Ingmar sitt ena öga utstucket och det andra drabbas av en sjukdom – risken att han blir blind tvingar honom att avresa, och därmed lyckas det honom slutligen att övertala Gertrud att följa med honom till Sverige. Även Gabriel följer med dem.

De anländer till hembygden under pågående gudstjänst där Gertrud och Garbriel ansluter sig till sina föräldrar i kyrkan. Ingmar skyndar sedan hemåt och får veta av Barbro att Stark Ingmar ligger för döden. Under Ingmars frånvaro har Barbro fött en son som hon tror är blind, och därför har hon spridit ut att hon varit otrogen. Sonen konstateras dock kunna se och Barbro ser förbannelsen som bruten tack vare Ingmars resa till Jerusalem. Makarna förenas och avstår från att skiljas. Stark Ingmar, som väntat på att Ingmar ska återvända ”från vallfarten”, kan slutligen somna in.

Jerusalemsfararna från Nås 1896[redigera | redigera wikitext]

Den 23 juli 1896 bröt 37 människor upp från Nås socken i Dalarna för att resa till Jerusalem och invänta Kristi återkomst. Med på resan fanns bland andra Olof Henrik Larsson, född i Grundsund och utvandrad till Amerika, en sjöman som blivit väckelsepredikant. Han hade återvänt till Nås (hans fru var född i Nås) för att hämta sin hjord till Den heliga staden.

Det var i Chicago som Olof Henrik Larsson hösten 1895 kom i kontakt med Anna Spafford. Han greps starkt av hennes ”gudomliga budskap”. Anna Tubena Larsen-Spafford var född i Stavanger 1842 och kom redan som treåring med föräldrarna till Chicago. År 1861 gifte Anna sig med sin fjorton år äldre söndagsskollärare, Horatio Spafford, en lovande advokat. Under en resa till Storbritannien år 1870 kom Horatio i kontakt med en säregen religiös grupp i Skottland, som hade professor Piazza Smyth som sin apostel. Denne var en av de mest kända ”pyramidologerna” med Stora pyramiden i Gize som ”facit” hade han fastställt Jesu återkomst till år 1881.

Filmatiseringar[redigera | redigera wikitext]

Boken har blivit föremål för flera filmatiseringar. Här finns bland annat följande:

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "Jerusalem". NE.se. Läst 20 mars 2013.
  2. ^ Lagerlöf, Selma: "Jerusalem". Runeberg.org. Läst 20 mars 2013.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]