Joar Blå

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Joar Blå
Titlar
Andra titlar Latin: dominus Joarus
Personfakta
Personnamn Troligen Joar Johansson
Död 1200-talet

Joar Blå var en riddare[källa behövs] och storman i Sverige under första hälften av 1200-talet.

Han är känd från Erikskrönikan där han utpekas som initiativtagare till valet av Birger jarls minderårige son Valdemar som kung av Sverige. Birger befinner sig vid tillfället på korståg i Finland, när Valdemar hastigt väljs efter Erik läspe och haltes död. När den hemkomne Birger med vred ton frågar varför sonen blivit kung och inte han själv, replikerar Joar att Valdemar är yngre och om det inte passar Birger så kan han skaka fram en ur sin egen rock, d.v.s att Joar själv kan bli kung.

Joar Blå är en omtvistad gestalt i svensk historia eftersom källmaterialet, frånsett Erikskrönikan, ger mycket få ledtrådar om honom. Erikskrönikans skildring av valet av Valdemar och Joar Blås agerande stämmer inte med Hakonarsagans skildring och antas gå tillbaka på ett äldre sagomotiv som infogats i berättelsen.[1] Han sägs enligt tradition ha varit herre till Gröneborg nära Enköping, där han gett namnet till stadens största nöjesetablissemang, som dock ska (2011) göras om till kulturskola.[2]

Joar Blå har av historiker som Carl Mauritz Kjellberg, med stöd av Rolf Pipping, antagits vara identisk med den Joar Johansson som nämns i ett par brev från 1200-talets första hälft samt den herr Joar (dominus Joarus) som nämns i ett av kung Valdemar utfärdat brev från 1250-talet. [3] Joars i Erikskrönikan uttalade dynastiska anspråk har fått vissa historiker att hypotetiskt utpeka honom som sonson till kung Erik den heliges bror Joar Jedvardsson, något som förutsätter en Johan Joarsson som mellanlänk.

Joar Blå har varit en attraktiv man att infoga i sitt släktträd, och i konstruerade släkttavlor har både Aspenäsätten och Fånöätten av äldre genealogiska författare ansetts ha sitt ursprung i Joar Blå och i äldre genealogisk litteratur kallas dessa släkter Blå.[4]

Ur Erikskrönikan:
Tha var hemma en riddare god ok saa til huru riket stodh
Han heyt herra joar blaa han var swa välluger i rikit tha
huat han giorde ok huat han loot thz war almoganom enkte amot
han walde tha birgers son valdemar til konung som honom til retta baar
Then tiid birge jerl kom hem tha wart han vreder summwm them
Ther hans son haffde til konung takit ok sagde hwi er ekke heller jakit
Fore thy at han ville rikeno rada som han ok giorde fore them badha
Ok sporde hwo thz göra thorde herra joar sagde thz war iak thz giorde
wy seem attu äst en äldre man ok tik er förre waan at dö än han
Thy vildum wy honom rikit giffua vi hopum at han skal lenger liffua
Thy skalttu ekke warda vredh wiltu ey haffuat tessa leedh
Tha withom vy huar en annan sither oc tw gör aff thenna huat tu gither
Tha huxade birger jerl ena stund k swarade sidhan tessa lund
Hwar vilin i tha at konung skal vära jak veyt i maghen ey konung ombära
Tha swarade herra Joar bl.a. Thenna kiortil jak hauer här aa
ther wil iak en konung vtfaa Ok lather thu tik ey nöghia
tha fiöl jerlin jnnan en fögha haffwen then samma j hawin takit
wy gitum inthe at honom vrakit

Olaus Petri beskriver det så här:
Thå swarade her Joar Vndan thenna kiortelen som jach haffuer påå mich wilie wij få en konung, När Birger Jerl thet hörde, befruchtade han sich, at både han och hans son skulle mista konunga dömet, ther fore gaff han sich til fridz med thet som giordt war med hans son, Och wardt konung Valdemar crönter i Lincöping, Epter Christi byrdh Tolff hundrade itt och femtiyo åår, [och ther med stillades then trettan som hade warit emillan konung Suerkers och S. Erics slecht, ty konung Waldemar war på fädhernet aff konung Swerkers och på Modhernett aff S: Erichs slecht.]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 14. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 461 
  2. ^ SVT - Joar Blå-branden anlagd
  3. ^ Rolf Pipping, Kommentar till Erikskrönikan (Helsingfors 1926) s 141 f
  4. ^ Carlquist, Gunnar, red (1938 (nyutgåva av 1930 års utgåva)). Svensk uppslagsbok. Bd 4. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 262