Kloster-Lasse

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Kloster-Lasse, benämning på Lars Nilsson (latin: Laurentius Nicolai Norvegus), egentligen Laurids Nilsen, född 1538 i Tønsberg i Norge, död 1622 i Vilna, Litauen, var en norsk-svensk katolsk präst och jesuit verksam i Sverige under kungarna Johan III och Sigismund vid tiden för protestantiska reformationen i landet.[1]

När det protestantiska svenska prästerskapet fått reda på att en katolsk präst och jesuit verkade i Sverige inleddes en kampanj mot ”papisten Laurentius i klostret".

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Lars Nilsson föddes 1538 i Tønsberg i Norge.

Under sin uppväxt blev han påverkad av den lokala prästen som var katolik, och som trots reformationen av Danmark-Norge tillåtits att fortsätta sin verksamhet. Under sina teologistudier vid Universitetet i Louvain övergick han även officiellt till katolicismen och inträdde 1564 i jesuitorden.

Reformationen i Sverige[redigera | redigera wikitext]

1576 sändes han av ordensgeneralen till Sverige för att verka för katolicismen och började där "propagandera i protestantisk förklädnad".[källa behövs] Kung Johan III upprättade för honom en läroanstalt, Collegium regium StockholmenseGråmunkeholmen, i dag känt som Riddarholmen, i det gamla Gråbrödraklostret i Stockholm, där han predikade och ledde undervisning för 300 personer.[2]

Johan III förde förhandlingar med Rom om att återföra Sverige till katolicismen, med vissa protestantiska bruk behållna, bland annat uteblivet celibat (såsom hos till exempel de katolska östkyrkorna). Under sin tid i Stockholm bidrog Laurentius till att Johan III:s liturgireform kunde genomföras. Han utbildade ett stort antal personer och lyckades locka flera svenska unga män att konvertera. Under pestens härjningar i Stockholm stannade han kvar i Stockholm fast han var medbjuden till Drottningholm dit hovet evakurerades och hjälpte istället de sjuka.

I Rom ansåg man att deras utsände i form av Laurentius Nicolai, var för eftergiven i förhandlingarna med den svenske kungen. När fler jesuiter anlände till Sverige fick en slipad diplomat, legaten Antonio Possevino, ledningen för den svenska missionen, vilket gjorde att Laurentius tvingades bli radikalare och förhållandet med kungen därmed sämre.

Det var emellertid först när legaten från Rom återkom och det visade sig att kungens "ekumeniska" planer bemöttes kallsinnigt av påven, som Laurentius och de övriga jesuiterna förvisades 1588. Resten av livet brann han för missionen i Skandinavien, men till följd av konflikten med Possevino dröjde det innan han åter fick officiella uppgifter av kyrkan inom detta område. Trots att kung Sigismund bad att få med sig Laurentius till Sverige för att leda diskussionerna med det lutherska prästerskapet tillät inte kyrkan att han skickades dit, utan Sigismund fick nöja sig med andra jesuiter.

Efter att ha verkat vid olika jesuitkollegier, bland annat i Braunsberg,[2] blev han emellertid 1600 utsedd som katolska kyrkans expert på skandinavisk mission och gjorde två missionsresor till Danmark och undervisade vid jesuitiska prästutbildningar för skandinaver i Baltikum. I Riga mötte han som gammal man Gustav II Adolf som intagit staden 1621 under andra polska kriget; han blev igenkänd och de munhöggs, varefter han fick fri lejd tillsammans med övriga jesuiter till Vilna, där han avled följande år 1622.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Källnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Bra Böckers lexikon, 1977
  2. ^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 16. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1043 


Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Oskar Garstein: Klosterlasse: Stormfuglen som ville gjenerobre Norden for katolisismen, i serien Torleif Dahls Kulturbibliotek, Oslo:Aschehoug. 1998 ISBN 82-03-17984-3
  • Vello Helk: Laurentius Nicolai Norvegus S.J.: en biografi med bidrag til belysning af romerkirkens forsøg på at genvinde Danmark-Norge i tiden fra reformationen til 1622. 1966