Krimtatarernas deportation
Krimtatarernas deportation (krimtatariska: Qırımtatar halqınıñ sürgünligi) var en etnisk rensning mot krimtatarer som ägde rum på halvön Krim mellan den 18 och den 20 maj 1944. Krimtatarerna var en etnisk minoritet i Sovjetunionen som drabbades av deportationer under Stalin.
Bakgrund[redigera | redigera wikitext]
Största delen av krimtatarerna har varit muslimer sedan 1300-talet och Krimkhanatet grundades på 1440-talet.[1] Relationer med Moskva har varit dåliga sedan början av kontakter mellan dem två, och då Ryssland äntligen lyckade att ta över halvön, flydde en massa av krimtatarer till Osmanska riket: mellan år 1784-1790 flydde mer än 300 000 krimtatarer lämnade sitt hemland.[2] Den andra märkbara massflykten ägde rum under Krimkriget då 15-20 % av Krims befolkning flydde till Osmanska riket. En massa av muslimer från Kaukasus flydde också. Tillsammans fanns det cirka 500 000 - 900 000 flyktingar, varav en tredjedel var krimtatarer. Ryska imperiet utnyttjade situationen och påbörjade regionens förryskning.[3]
Under Sovjetunionens kollektivisering avled cirka 100 000 människor på Krim för att landets sovjetiska ledningen ville skicka spannmål till "viktigare regioner".[4] Enligt en utredning 3/4 av dem som avled på grund av svälten var krimtatarer.[5]
Sovjetunionens kommissariat för försvar godkände en hemlig resolution den 11 maj 1944 som behandlade krimtatarerna och deras påstådda samarbetande med Nazityskland. NKVD:s chef Lavrentij Berija hade tidigare skickat ett brev till Stalin där han beskyllde krimtatarer för landsförräderi och ovillighet att bo i Sovjetunionen.[6]
Deportationens genomförande[redigera | redigera wikitext]
NKVD började deporteringar den 18 maj 1944 kl. 3:00. Hemliga polisen bröt sig in i krimtatarernas hus och ledde dem till tåg.[7] Deportationer gällde också sådana som tjänstgjorde, eller hade tjänstgjort, i Röda armén. Det 22 maj fick Berija en rapport som påstådde att krimtatarerna deltog i massdeserteringar på fronten fast de faktiskt tjänstgjorde i armén och stred mot nazisterna.[6]
Största delen av dem som deporterades, skickades till Uzbekistan där skickades cirka 151 000 krimtatarer. Resten skickades till andra delar av Sovjetunionen t.ex. Kazakstan och Tadzjikistan. De första krimtatarerna kom fram den 29 maj och majoriteten var framme senast den 8 juni.[8]
Efter krimtatarerna hade skickats bort, fortsatte Stalin halvöns förryskning. Studerande av krimtatariska blev förbjudet, krimtatariska böcker brändes och moskéer förstördes.[9] 51 000 nybyggare, varav största delen var etniska ryssar, flyttade till Krim i juli 1944 och de fick krimtatarernas tomma hus. Det fanns inga bevis på krimtatarernas massdeserteringar och största delen av krimtatarerna som samarbetade med nazisterna fick dömdes individuellt. Berija rapporterade till Stalin den 4 juli att krimtatarernas "ombosättning" var en succé.[6]
Efter andra världskriget fick de krimtatarerna som hade tjänstgjort i armén inte återvända hemma oavsett om de var meriterade eller inte. Detta hände också till Amet-Chan Sultan fast han hade beviljats utmärkelsen Sovjetunionens hjälte två gånger.[10]
Omständigheter under deportationen[redigera | redigera wikitext]
På vägen till destinationen avled tusentals människor på grund av bristen på luft, mat och vatten men också sjukdomar, speciellt tyfus. I Uzbekistan tvingades krimtatarerna att arbeta på bomullsplantager, vägbyggen, gruvor och fabriker.[11]
Omständigheterna i koncentrationsläger var dåliga. Arbetstiden är 11-12 timmar per dag.[12] Trotts långa dagar fick krimtatarerna endast högst 400 g bröd per dag.[13]
Rehabilitering[redigera | redigera wikitext]
Nikita Chrusjtjov fördömde Stalins politik, inkluderande etniska deportationer, men gav inte lov för krimtatarerna att återvända hem. Vid sidan av krimtatarerna volgatyskar och meschetiska turkar rehabiliterades inte.[14] Krimtatarerna stannade i Centralasien tills 1980-talet då Michail Gorbatjov tillät dem att återvända.[15] Före år 1991 hade 150 000 krimtatarer återvänt hem till Krim.[9]
Antal offer[redigera | redigera wikitext]
Deportationen drabbades av 180 000 - 238 000 krimtatarer.[16][11]
Andel av dem som avled är 46 %.[16][17] Under Brezjnevs tid ställde staten fortfarande sig hatiskt till krimtatarer och dem som talade om höga antal offer beskylldes för ärekränkning mot Sovjetunionen. Senare hittade KGB på sina egna siffror som påstådde att bara 22 % av krimtatarerna hade avled på grund av deportationen.[17]
Eftermäle och frågan om folkmord[redigera | redigera wikitext]
Största delen av krimtatarerna var emot Rysslands ockupation av Krim år 2014 vilket ledde igen till krimtatarernas försäljning.[7][18] Krimtatarernas medjlis förbjöds som extremorganisation år 2016 och det behövde flytta till Kiev.[19] Efter Krims ockupation flydde cirka 10 % av krimtatarerna till Cherson oblast som i sin tur blev ockuperat av Ryssland efter dess invasion av Ukraina år 2022.[9]
Deportationen har förklarats som folkmord av följande länder:
| Land | Datum | Källa |
|---|---|---|
 Ukraina
|
12 november 2015 | [20] |
 Lettland
|
24 april 2019 | [21] |
 Litauen
|
6 juni 2019 | [22] |
 Kanada
|
10 juni 2019 | [23] |
Den 18 maj, då deportationen började år 1944, är idag en minnesdag för krimtatarer.[10] Traditionen börjades då Ukrainas parlament förklarade deportationen som folkmord år 2015.[20] Krimtatarerna hade fört kampanj för detta sedan år 2006.[6]
Deportationen i konst[redigera | redigera wikitext]
Chaitarma, en film som är regisserad av Achtem Seitablajev, som berättar om deportationen från Amet-Chan Sultans perspektiv.[24]
Ukraina deltog i Eurovision Song Contest 2016 med sången 1944 av Jamala. Sången är dedicerad till Jamalas mormors mor som var bland dem deporterade.[25] Jamala vann ESC med 534 poäng.[26]
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- ^ Spring, Peter (2015) (på engelska). Great Walls and Linear Barriers. Pen and Sword Books. sid. 228. ISBN 9781473853843. Läst 5 april 2024
- ^ Potichnyj, Peter J. (1975). ”The Struggle of the Crimean Tatars” (på engelska). Canadian Slavonic Papers (17): sid. 302-319.
- ^ Fisher, Alan W. (1987). ”Emigration of Muslims from the Russian Empire in the Years After the Crimean War” (på engelska). Jahrbücher für Geschichte Osteuropas (3): sid. 356-371.
- ^ Olson, James Stuart; Pappas, Lee Brigance & Pappas, Nicholas Charles (1994) (på engelska). An Ethnohistorical Dictionary of the Russian and Soviet Empires. Greenwood Publishing Group. sid. 185. ISBN 9780313274978. Läst 5 april 2024
- ^ Smele, Jonathan D. (2015) (på engelska). Historical Dictionary of the Russian Civil Wars, 1916-1926. Rowman & Littlefield. sid. 302. ISBN 9781442252813. Läst 5 april 2024
- ^ [a b c d] ”Deportation of the Crimean Tatar people. History of genocide” (på engelska). Suspilne Crimea. https://crimea.suspilne.media/en/articles/71. Läst 5 mars 2024.
- ^ [a b] ”Crimean Tatars faced extermination 79 years ago: people who have endured, now face Russia’s pressure” (på engelska). UATV English. 18 maj 2023. https://www.youtube.com/watch?v=BpYBH-T9QaI. Läst 5 mars 2024.
- ^ Kamenetsky, Ihor (1977) (på engelska). Nationalism and Human Rights: Processes of Modernization in the USSR. Association for the Study of the Nationalities (USSR and East Europe). sid. 244. ISBN 9780872871434. Läst 5 april 2024
- ^ [a b c] ”Crimean Tatars and Russification” (på engelska). Wilson Center. https://www.wilsoncenter.org/blog-post/crimean-tatars-and-russification. Läst 5 mars 2024.
- ^ [a b] ”Crimean Tatars: The swallows that always return” (på engelska). Minority Rights Group. 2023-05-18. https://minorityrights.org/crimean-tatars-the-swallows-that-always-return/. Läst 5 mars 2024.
- ^ [a b] ”Remembering the Crimean Tatar Deportation, the Sürgünlik” (på engelska). 18 maj 2020. https://ukrainianinstitute.org/today-we-commemorate-76-years-since-the-may-18-1944-mass-deportation-of-the-crimean-tatars/. Läst 5 mars 2024.
- ^ Viola, Lynne (2007) (på engelska). The Unknown Gulag: The Lost World of Stalin's Special Settlements. Oxford University Press. sid. 99. ISBN 9780195187694. Läst 5 april 2024
- ^ Reid, Anna (2015-04-30) (på engelska). Borderland: A Journey Through the History of Ukraine. Orion. sid. 204. ISBN 978-1-78022-928-7. https://books.google.fi/books?id=nl7XBAAAQBAJ&pg=PT204#v=onepage&q&f=false. Läst 5 mars 2024
- ^ Tanner, Arno (2004) (på engelska). The Forgotten Minorities of Eastern Europe: The History and Today of Selected Ethnic Groups in Five Countries. East-West Books. ISBN 978-952-91-6808-8. https://books.google.fi/books?id=EQtCPAo1XU8C&pg=PA32#v=onepage&q&f=false. Läst 5 mars 2024
- ^ ”Ukraine Opens Criminal Probe Against Stalin, Beria For Crimean Tatar Deportations” (på engelska). Radio Free Europe/Radio Liberty. 20 maj 2017. https://www.rferl.org/a/ukraine-beria-stalin-investigation-crimean-tatar-deportation/28498330.html. Läst 5 mars 2024.
- ^ [a b] ”Sürgün: The Crimean Tatars' deportation and exile” (på engelska). SciencesPo. 19 januari 2016. https://www.sciencespo.fr/mass-violence-war-massacre-resistance/fr/document/suerguen-crimean-tatars-deportation-and-exile.html. Läst 5 mars 2024.
- ^ [a b] ”"Punished Peoples" of the Soviet Union: The Continuing Legacy of Stalin's Deportations” (på engelska) (pdf). Human Rights Watch. 1991. sid. 34. https://www.hrw.org/reports/pdfs/u/ussr/ussr.919/usssr919full.pdf. Läst 5 april 2024.
- ^ ”Crimea: Persecution of Crimean Tatars Intensifies” (på engelska). Human Rights Watch. 14 november 2017. https://www.hrw.org/news/2017/11/14/crimea-persecution-crimean-tatars-intensifies. Läst 5 mars 2024.
- ^ ”Remembering Sürgünlik: Supporting Crimean Tatars in a Dark Time” (på engelska). Freedom House. https://freedomhouse.org/article/remembering-surgunlik-supporting-crimean-tatars-dark-time. Läst 5 mars 2024.
- ^ [a b] ”Ukraine Parliament Recognizes Tatar 'Genocide'” (på engelska). Radio Free Europe/Radio Liberty. 12 november 2015. https://www.rferl.org/a/ukraine-tatar-deportation-parliament-genocide/27360343.html. Läst 5 mars 2024.
- ^ ”Foreign Affairs Committee adopts a statement on the 75th anniversary of deportation of Crimean Tatars, recognising the event as genocide” (på engelska). Latvijas Republikas Saeima. 24 april 2019. https://www.saeima.lv/en/news/saeima-news/27891-foreign-affairs-committee-adopts-a-statement-on-the-75th-anniversary-of-deportation-of-crimean-tatars-recognising-the-event-as-genocide. Läst 5 mars 2024.
- ^ ”Lithuanian parliament recognizes Soviet crimes against Crimean Tatars as genocide” (på engelska). The Baltic Times. 6 juni 2019. https://www.baltictimes.com/lithuanian_parliament_recognizes_soviet_crimes_against_crimean_tatars_as_genocide/. Läst 5 mars 2024.
- ^ ”Foreign Affairs Committee passes motion by Wrzesnewskyj on Crimean Tatar genocide” (på engelska). The Ukrainian Weekly. 21 juni 2019. https://ukrweekly.com/uwwp/foreign-affairs-committee-passes-motion-by-wrzesnewskyj-on-crimean-tatar-genocide/. Läst 5 mars 2024.
- ^ Grytsenko, Oksana (8 juli 2013). ”‘Haytarma’, the first Crimean Tatar movie, is a must-see for history enthusiasts” (på engelska). Kyiv Post. https://www.kyivpost.com/post/9269. Läst 5 mars 2024.
- ^ ”The Dark History Behind Eurovision’s Ukraine Entry” (på engelska). TIME. 13 maj 2016. https://time.com/4329061/eurovision-jamala-russian-ukraine-crimea/. Läst 6 mars 2024.
- ^ ”Ukraina vann Eurovision song contest: ”Vill ge fred och kärlek till alla””. Aftonbladet. 14 maj 2016. https://www.aftonbladet.se/a/9mX61d. Läst 6 mars 2024.