Krimtatarer

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Krimtatarerna är ett turkspråkigt folk om troligen minst 500 000 personer, bosatt främst på Krimhalvön och i trakten kring Cherson i dagens södra Ukraina (260 000), i Ryssland, främst runt Krasnodar och Stavropol, i Uzbekistan (150 000), främst runt Tasjkent och Fergana, i Turkiet, i regionen Dobrudzja i Rumänien (24 000) och Bulgarien (3 000). Mindre grupper finns i Finland, Litauen, Ryssland, Vitryssland, Polen, Västeuropa, Nordamerika och Centralasien utöver Uzbekistan (främst Kazakstan). Enligt vissa uppgifter skulle 5 miljoner av krimtatariskt ursprung idag leva i Turkiet, men dessa torde, i olika hög grad, kunna räknas som assimilerade av den turkiska befolkningen. Krimtatarerna talar främst krimtatariska (eller krimturkiska) men många talar även ryska (i före detta Sovjetunionen) och turkiska (i Turkiet).

De härstammar från de mongoler som blev kvar efter den mongoliska invasionen och erövringen av stora delar av Östra- och Centraleuropa1200-talet när Gyllene horden under kommando av Djingis Khans sonson Batu Khan drog fram ända till Österrike. När den Gyllene horden erövrade Krim i på mitten av 1200-talet och invånarna i stora områden i norra och centrala Krim gick ett tragiskt öde till mötes. Krimhalvön, som då kallades för Taurien- Tavria, landet där allt finns. Mongolererna kom senare att bli starkt uppblandade med andra folk på halvön, däribland genuesare, goter och greker.[1] Flertalet krimtatarer tvångsförflyttades till Uzbekistan och Kazakstan av Stalin under andra världskriget; på 1980-talet återvände många till Krim, dock bor idag nästan hälften av de 400 000 talarna av krimtatariska i Uzbekistan.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Krimkhanatet[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Krimkhanatet

Under 1200-talet bosatte sig olika stammar av turk- och mongolfolk på Krim, vilka kom att utgöra grunden till vad som idag är krimtatarerna, i de norra och centrala delarna av halvön. Bland dessa turkfolk fanns en liten befolkning judiska karaimer som främst levde kring fortet Çufut Qale (även Qırq Yer).[2] Islam blev Gyllene hordens statsreligion 1313, och året därpå uppfördes en moské i Solchat på Krim.[3] Efter att ha besegrats av Timur Lenk år 1395 försvagades Gyllene hordens inflytande i området.[4] År 1428 kom Haci Giray, en ättling till Djingis khan tillika pretendent till Gyllene hordens tron, till Krim från sin exil i Litauen och hade 1430 tagit makten över turkfolken där. Då ett långt krig för Krims oberoende förts kunde Haci Giray upprätta ett eget rike, kallat Krimkhanatet, år 1441 eller 1443. Han flyttade sitt residens från Çufut Qale och han och hans efterföljande regerade Krimhalvön och dess omgivningar (med undantag för några genuesiska besittningar) från Bachtjysaraj på centrala Krim.[5][6]

De genuesiska handelsstäderna på halvön erövrades av den osmanske generalen Gedik Ahmet Pascha år 1475 och från och med 1478 var de krimeiska khanerna nominellt underställda såsom vasaller till Osmanska riket och de betalade tribut till sultanen.[5] År 1497-98 drev krimtatarerna på osmansk order ut de polacker som trängt in i Moldavien.[7] År 1502 besegrade Krimkhanatet den siste khanen av Gyllene horden, vilket beredde vägen för Tsarrysslands erövringar av Kazankhanatet (1552) och Astrachankhanatet (1556).[5] I striderna mellan de olika osmanska pretendenterna på Beyazit II:s tron år 1511 gav Krimkhanatet hjälp till Selim som till slut kom att stå som segrare.[8] År 1569 anföll Krimkhanatet Astrachan, som då kommit under Ryssland. År 1571 ledde Mohamed Khairi, på order av Devlet I Giray, en krimtatarisk hord norrut och Moskva plundrades och brändes. År 1578 understödde krimtatarerna den osmanska armén i ett krig mot Persien.[5] Under 1500- och 1600-talen företogs vidare räder in i Ukraina och togs sammanlagt uppemot två miljoner rekryter och krigsfångar tillbaka till Krim, men dessa räder motstods i stort av zaporogerna (kosackerna från staden Zaporizja Sitj). Snart blev Ryssland allt mäktigare och i rysk-turkiska kriget 1676-81 kunde en fast gräns genom fastställas till Dnepr.[9] Under rysk-turkiska kriget 1686-1700 erövrades Perekop år 1697.[10] År 1736 invaderades halvön av ryssarna och Bachtjysaraj förhärjades.[10][11] Den osmanska dominansen över krimkhanerna varade fram till 1774 då osmanerna efter det rysk-turkiska kriget 1768-1774 tvingades avsäga sig makten över halvön i freden i Kjutjuk-Kajnardzji.[10]

Krimkriget[redigera | redigera wikitext]

Krimkriget ägde rum mellan 1853 och 1856 mellan Ryssland å ena sidan och Storbritannien, Frankrike, Osmanska riket och Sardinien å den andra. Det utkämpade till största del på Krim och innebar rysk förlust. Detta hade som följd att krimtatarerna i större utsträckning kom att emigrera till Osmanska riket. Rysk-turkiska kriget 1877-1878 startade en ny våg av utflyttning som kom att pågå till 1902. Utvandringen medförde brist på arbetskraft och regeringen var till slut tvungen att ta in arbetare från andra provinser. Många ättlingar till krimtatarer återfinns idag i Dobrudzja och Anatolien.

Krims folkrepublik och Ukrainska folkrepubliken[redigera | redigera wikitext]

I samband med ryska revolutionen upphörde guvernementet att fungera och krimtatarerna utropade i december 1917 Krims folkrepublik med Numan Celebicihan som president; området kom att bli del av den Ukrainska folkrepubliken då denna utropades den 22 januari 1918 men behöll en relativ autonomi. Redan samma månad kom dock kommunisterna till makten på halvön och den krimtatariske presidenten avsattes, sattes i fängelse och avrättades den 23 februari.[12] Sovjetmakten föll dock temporärt och under ryska inbördeskriget var Krim ett fäste för den antibolsjevikiska Vita armén som där under general Pjotr Wrangel höll emot Röda armén till 1920.

Deporteringen 1944[redigera | redigera wikitext]

Mellan den 18 och 21 maj 1944 deporterade sovjetregimen totalt omkring 194 000 krimtatarer från Krim, av en total krimtatarisk befolkning 1939 på 218 000,[13] sedan de anklagats för att ha samarbetat med de nazistiska ockupationsstyrkorna. Även om det uppskattas att ungefär 20 000 personer hade ingått i de lokala frivilligkårer som tyskarna upprättade, hade hela omkring 50 000 stridit för Röda armén.[14] Uppskattningsvis 42 000 av dem dog av svält och sjukdom då de i boskapsvagnar transporterades per järnväg till Centralasien och Sibirien.[13] Många moskéer och andra krimtatariska byggnader stängdes och förstördes eller användes som stall, affärer eller lagerlokaler.[15] Efter krimtatarerna deporterades runt den 26 juni 1944 även 14 500 greker, 12 000 bulgarer och 11 300 armenier.[16]

Krimtatarerna återfick gradvis vissa av sina rättigheter efter Stalins död 1953. Slutligen fick de den 5 september 1967 officiellt erkännande och var då inte längre att betraktas som förrädare. Då var flertalet bosatta i Uzbekiska SSR och de fick inte lov att återvända till Krim förrän den 14 november 1989. På fyra år återvände cirka 250 000 krimtatarer, vilket är ungefär hälften av det totala antalet i det forna Sovjetunionen.[13]

Krimtatarer verksamma i Hizb ut-Tahrir[redigera | redigera wikitext]

Krim finns en radikaliserad minoritet av krimtatariska ungdomar som är påverkade av islamistiska rörelser. Såväl Hizb ut-Tahrir som salafistiska grupper har sedan länge ett fotfäste bland unga radikala krimtatarer,[17] antalet medlemmar har anslagits till mellan 2000 och 15.000.[18] Under Krim-konflikten har Ryssland pekat ut flera krimtatarer som extremister tillhöande Hizb ut-Tahrir.[19] 2015 grips 14 krimtarer anklagade för medlemskap i Hizb ut-Tahrir, fyra av dessa dömdes av den ryska militärdomstolen i Rostov vid Don till sju resp fem års fängelse för terrorism.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nationalencyklopedin, artikel Krimtatarer
  2. ^ The Red Book of the Peoples of the Russian Empire: The Karaims
  3. ^ XPOHOC: Монголы в XIV веке
  4. ^ A Timurid Chronology, Daniel C. Waugh, University of Washington
  5. ^ [a b c d] The Tatar Khanate of Crimea
  6. ^ Большая Советская Энциклопедия: Хаджи-Гирей
  7. ^ Polish Renaissance Warfare: 1454 to 1510
  8. ^ Encyclopædia Britannica, internetupplagan: artikeln "Bayezid II"
  9. ^ Большая Советская Энциклопедия: Русско-турецкие войны 17—19 вв.
  10. ^ [a b c] Referensfel: Ogiltig <ref>-tagg; ingen text har angivits för referensen med namnet NFKrim
  11. ^ The Bakhchisaray Historical & Cultural State Preserve
  12. ^ Numan Celebicihan
  13. ^ [a b c] Pohl, J. Otto, The Deportation and Fate of the Crimean Tatars
  14. ^ Referensfel: Ogiltig <ref>-tagg; ingen text har angivits för referensen med namnet Ascherson
  15. ^ UNPO: Crimean Tatars: Report
  16. ^ The Ukrainian Weekly: Crimean Tatars commemorate 62nd anniversary of deportation by Stalin
  17. ^ Krisen i säcken - Fokus
  18. ^ Auf der Krim sind die Tataren Moskaus härtester Gegner - Welt (tyska)
  19. ^ ”Kommer aldrig att erkänna Rysslands lagliga rätt över Krim” - SR

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]