Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga

Frihetsberövande i Sverige
Omhändertagande
LOB
Gripande
Anhållande
Häktning
Fängelse
Ungdomshem
Särskilda ungdomshem
SiS
Sluten ungdomsvård
Rättspsykiatrisk vård
LVU
LVM
LPT

Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga, ofta förkortad LVU, reglerar tvångsomhändertagande av unga människor i Sverige under 18 år och i vissa fall av unga under 21. Grunderna för omhändertagande kan vara bristande hemförhållanden eller den unges egna vårdslösa beteende.

Den nuvarande lagen (1990:52 ) trädde i kraft den 1 juli 1990 och ersatte då en lag (1980:621 ) med samma namn, som tillämpats sedan socialtjänstreformen från 1 januari 1982.

Innehåll

Lagen täcker både unga människor som far illa på grund av bristande hemförhållanden (enligt 2 §) eller eget beteende (enligt 3 §). Om vården kan genomföras frivilligt genom SoL (socialtjänstlagen) tillämpas inte LVU. De brister som föreligger i barnets hemmiljö ska vara av allvarlig art innan ett ingripande får göras enligt 2 §. Det ska finnas en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling annars skadas.

För att ett tvångsomhändertagande på grund av eget beteende krävs, enligt 3 §, att vård beslutas på grund av den unges eget beteende, såsom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende (ex. prostituerar sig). För att ligga till grund för ett beslut om tvångsvård ska den unges beteende i sig medföra en påtaglig risk för att den unge själv tar skada.

Många gånger är dock den unges agerande orsakat av brister i hemmiljön. Socialstyrelsen anser därför att socialnämnden noga bör överväga om inte även miljöindikationen bör ligga till grund för en ansökan om vård med stöd av LVU i de fall förutsättningarna för vård enligt 3 § LVU föreligger. Detta gäller främst ungdomar i de yngre tonåren.

Om det finns ett tillförlitligt samtycke från vårdnadshavare och den unge själv om han eller hon fyllt 15 år, och samtycket också bedöms vara hållbart under den tid vård bedöms behöva ske, så kan vården ske frivilligt. Då finns inte förutsättningar för tvångsvård enligt LVU. Samtycket skall avse "behövlig vård" enligt 1 § LVU.

När det gäller frågan vad som är behövlig vård är meningarna delade i underrättspraxis. Enligt den ena uppfattningen är behövlig vård liktydigt med vård enligt den vårdplan som socialnämnden upprättat, som alltid måste ges in till rätten i samband med ansökan om vård. Den andra uppfattningen hävdar att behövlig vård är den vård som rätten finner att den unge behöver oavsett om det är vård enligt vårdplanen eller någon annan vård. Frågan har (ännu) inte prövats av Regeringsrätten.

Beslut om vård med stöd av denna lag meddelas av förvaltningsrätten efter ansökan av socialnämnden. Ansökan skall innehålla en redogörelse för

• den unges förhållanden,
• de omständigheter som utgör grund för att den unge behöver beredas vård,
• tidigare vidtagna åtgärder,
• den vård som socialnämnden avser att anordna,
• hur relevant information lämnats till den unge,
• vilket slags relevant information som lämnats, samt
• den unges inställning.

I brådskande fall får den unge omhändertas omedelbart efter beslut av socialnämndens ordförande enligt 6 §.

Tvång enligt LVU (omhändertagande, vård och vissa andra beslut) sker mot vårdnadshavares, barnets eller bådas vilja, när frivillighet inte räcker. Beslut och domar enligt LVU kan verkställas omedelbart, om så är nödvändigt med hjälp av polishandräckning, men detta kan överklagas.

Vård enligt LVU innefattar bland annat placering på hem för vård eller boende (HVB-hem), särskilda ungdomshem eller familjehem. Placering på sjukhus eller (främst i slutet av vårdtiden) i det egna hemmet förekommer också. När det gäller yngre barn så kan man välja att placera barn tillsammans med vårdnadshavare eller annan närstående om detta är lämpligt. Det är ett svårt beslut att veta om man ska ta barnet ifrån sina föräldrar då detta ofta är traumatiskt, hela tiden måste man överväga vad som är barnets bästa.

Kritik

Kritik mot lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga kommer från flera håll. Kritik har riktats mot att omhändertaganden sker alltför lättvindigt. Ett kritiskt reportage gjordes av tyska Der Spiegel år 1983 där man talade om kindergulag eller det nätverk av fosterhem och institutioner där omhändertagna barn placeras. Bo Vinnerljung doktorerade på avhandlingen "Fosterbarn som vuxna" och har hävdat att det "finns en övertro på fosterfamiljernas förmåga att ersätta ursprungsfamiljen". Tidigare fosterbarn, som föreningen Samhällets styvbarn påstår att omhändertaganden lett till vanvård och förlorade släktband.

Men kritik har även framförts från motsatt håll, tydligt exemplifierat i fallet Louise, då socialnämnden i Vetlanda underlåtit att använda 2 § LVU (brister i barnets hemmiljö); enligt kritikerna genom att inte utreda de besvärande tecken som fanns om att allt inte stod rätt till, generellt finns en kritik om att för stor hänsyn tas till föräldrarnas rättigheter. Motsvarande kritik till förmån för ett mer omfattande omhändertagande enligt 3 § LVU (missbruk och kriminalitet mm.) kommer bland annat från föräldrar till missbrukare och föräldraföreningen mot narkotika som önskar att LVU användes än mer för att avgifta och tvångsvårda missbrukande ungdomar; kritiken som finns går ut på att socialtjänsten är saktfärdig och inte använder LVU förrän narkotikakonsumtionen spårat ur totalt och den "påtagliga risken" för skada är odiskutabel.

Socialstyrelsen skrev i Social Rapport 2006 att "nära nog all social dygnsvård av tonåringar består av outvärderad behandling. Det vill säga att samhället genom tvång, hot om tvång eller övertalning gör dessa ingripande interventioner utan att veta om insatserna har en gynnsam, neutral eller till och med skadlig påverkan på barnens utveckling och livschanser i ett längre perspektiv. Generellt verkar utfallen för de ungdomar som placeras i social dygnsvård på grund av beteendeproblem i tonåren vara så dystra /.../, att de pekar på ett stort behov av utvärderingsstudier och kontrollerade försök med nya insatser eller metoder i denna sektor."

Länsstyrelserna utvärderade 2008 hur kommunerna arbetar med LVU och avgav en kritisk rapport: "Socialtjänstens arbete med familjehemsvården visar på stora brister. Det finns barn som placeras i familjehem utan rättssäkra beslut och utan att familjehemmet först grundligt utretts. Ofta försummar socialtjänsten att följa upp de placerade barnens skolprestationer och hälsa. Besök i familjehemmen sker för sällan och barnens handläggare byts ofta." Vidare att "hanteringen av inkomna anmälningar varierar så mycket mellan olika kommuner att länsstyrelserna konstaterar att barnets bostadsort och inte innehållet i anmälan är avgörande för om barnets situation blir utredd." Länsstyrelserna och socialstyrelsen har även inlett en granskning av samtliga HVB-hem som skall vara klar i januari 2009, i en första delrapport behövde 144 av de dittills 156 granskade hemmen förbättra sig på en eller flera punkter, de flesta anmärkningarna var dock av mindre allvarligt slag.

Se även

• Socialtjänstlagen
• Familjehem
• Paragraf 12-hem
• Barngulag
• Lag om psykiatrisk tvångsvård
• Lag om vård av missbrukare i vissa fall

Externa länkar

Lagar och bestämmelser

• - Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga
• Socialstyrelsens författningssamling - Tillämpningen av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga

Länkar till artiklar kritiska till omhändertagande enligt LVU

• LVU måste bli tydligare, artikel av Michael Storåkers (vice ordförande i Socialdistrikt Östermalm).
• LVU måste ändras för att förhindra godtycke, artikel från Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt.
• JO kritiserar socialtjänsten, artikel från Östgöta Correspondenten, 2002-09-16.
• Samhällets styvbarn, intresseorganisation för tvångsomhändertagna barn.
• En övertro på fosterhem, intervju med Bo Vinnerljung, idag professor i socialt arbete och expert vid Socialstyrelsen.

Andra källor

• Riksförbundet Föräldraföreningen mot Narkotika