Lena Nilsson

Från Wikipedia
För liknande namn, se Lena Nilsson (olika betydelser).
Lena Nilsson
FöddRuth Lena Nilsson
4 januari 1962 (62 år)
S:t Görans församling, Stockholm
Utbildad vidTeaterhögskolan i Stockholm
Betydande roller
Lisa i P.S. sista sommaren
Simone i Videomannen
IMDb SFDb

Ruth Lena Nilsson, född 4 januari 1962 i S:t Görans församling i Stockholm,[1] är en svensk skådespelare.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Nilsson gick ut Teaterhögskolan i Stockholm 1990.[2] Efter studierna har hon stått mycket på scen, mest Dramaten men även Plaza och Galeasen, samtliga dessa belägna i Stockholm. På Dramaten medverkade hon i föreställningar som Edward Albees Variationer på Zoo Story, Albees Tre långa kvinnor, Ibsens Vildanden och Arthur Miller En handelsresandes död.[3] 2001 regisserade hon den egna pjäsen Lotta för Konsthögskolan[4]Kilenscenen vid Kulturhuset i Stockholm. Hon var med och startade Teater Plaza 1994[4]. Nilsson tilldelades 2019 Guldbaggen för bästa kvinnliga biroll för rollen som Simone i filmen Videomannen.[5]

Nilsson har varit sambo med skådespelaren Örjan Ramberg och de har en son tillsammans född 1998.[6][7][8] Tillsammans med Erik Grönberg fick hon 2002 sonen Nils Grönberg, känd som Einár.[9]

Filmografi[redigera | redigera wikitext]

TV-produktioner[redigera | redigera wikitext]

Teater[redigera | redigera wikitext]

Roller (ej komplett)[redigera | redigera wikitext]

År Roll Produktion Regi Teater
1986 Ballad om en skärbräda
Staffan Göthe
Åsa Melldahl Riksteatern[10]
1991 Wendy Peter Pan
J.M. Barrie
Jackie Söderman Dramaten
1995 C Tre långa kvinnor (Three Tall Women)
Edward Albee
Björn Melander Dramaten
2000 Gina Ekdal Vildanden
Henrik Ibsen
Stefan Larsson Dramaten
2003 Goneril Kung Lear (King Lear)
William Shakespeare
Stefan Larsson Dramaten
2005 Dolly Tolvskillingsoperan (Die Dreigroschenoper)
Bertolt Brecht och Kurt Weill
Lars Rudolfsson Stockholms stadsteater
2006 Deborah Kransmo Temperance
Staffan Göthe
Rickard Günther Stockholms stadsteater
2010 Sidonie von Grasenabb Petra von Kants bittra tårar (Die bitteren Tränen der Petra von Kant)
Rainer Werner Fassbinder
Hugo Hansén Stockholms stadsteater
Chebeba Aniara
Harry Martinson
Lars Rudolfsson Stockholms stadsteater
2012 Alma Ekdahl Fanny och Alexander
Ingmar Bergman
Stefan Larsson Dramaten
2018 Kvinnan Ur svenska hjärtans djup
Kristian Hallberg
Tobias Hagström-Ståhl Teater Galeasen
2022 Mrs Braddock Mandomsprovet (The Graduate)
Terry Johnson
Sunil Munshi Kulturhuset Stadsteatern

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sveriges befolkning 1990, CD-ROM, Version 1.00, Riksarkivet (2011).
  2. ^ ”Avgångsklassen 1990”. Stockholms dramatiska högskola. http://www.stdh.se/vara-studenter/skadespeleri/tidigare-studenter/studenter-1990-1999/avgangsklassen-1990. Läst 24 maj 2013. 
  3. ^ [4238 ”Lena Nilsson”]. Dramatens rollbok. 4238. Läst 24 maj 2013. 
  4. ^ [a b] ”Dramaten / Om Dramaten / Lena Nilsson”. Kungliga Dramatiska Teatern. Arkiverad från originalet den 7 mars 2019. https://web.archive.org/web/20190307054045/https://www.dramaten.se/medverkande/skadespelare/Nilsson-Lena. Läst 6 mars 2019. 
  5. ^ ”Guldbaggevinnarna 2019!” (på amerikansk engelska). Guldbaggen 2018. https://guldbaggen.se/guldbaggevinnarna-2019/. Läst 27 mars 2019. 
  6. ^ Jan Andersson (14 oktober 2012). ”Publiken får Örjan Ramberg att leva”. Göteborgs-Posten. https://www.gp.se/kultur/publiken-f%C3%A5r-%C3%B6rjan-ramberg-att-leva-1.655526. Läst 31 mars 2019. 
  7. ^ Victor Johansson (24 mars 2017). ”Örjan Ramberg: ”Förr var jag en väldigt dålig pappa””. Svenska Dagbladet. https://www.svd.se/kvinnan-ar-det-basta-gud-har-skapat. Läst 2 april 2019. 
  8. ^ Cina Rönn (1 april 1999). ”’Jag var sex- missbrukare’”. Aftonbladet. http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/9904/01/ramberg.html. Läst 31 mars 2019. 
  9. ^ Alex Hartelius (15 juli 2019). ”Einár i stor intervju – så tog han över musiksverige”. Aftonbladet. https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/rockbjornen/a/WbxbyK/einar-i-stor-intervju--sa-tog-han-over-musiksverige. 
  10. ^ ”Teaterannons”. Dagens Nyheter: s. På Stan 4. 24 maj 1986. https://arkivet.dn.se/tidning/1986-05-24/137/56. Läst 4 mars 2022. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]