Madame de Pompadour

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Pompadour leder hit, för frisyren se Pompadour (frisyr).

Madame de Pompadour, målning av François Boucher (1756). Alte Pinakothek, München.

Jeanne-Antoinette Poisson, Marquise de Pompadour, född 29 december 1721 i Paris, död 15 april 1764 i Versailles, var officiell älskarinna, mätress, till kung Ludvig XV av Frankrike från 1745 till sin död 1764. Hon utövade ett brett inflytande över statens affärer och fungerade som Ludvigs politiska rådgivare, något som gjorde henne impopulär under sin samtid. Hon fungerade som mecenat för konst och kultur, särskilt arkitektur och porslin, var en förebild inom mode, och blev känd som beskyddare av upplysningstidens filosofer så som Voltaire.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Jeanne-Antoinette Poisson var formellt dotter till hovstallmästaren François Poisson (1684–1754) och Madeleine de La Motte (1699–1745). I verkligheten antas hon ha varit dotter till moderns älskare, Charles François Paul Le Normant de Tournehem, som också blev hennes laglige förmyndare 1725. Hon utbildades i en klosterskola och därefter av privatlärare i hemmet. Hon skulle senare säga att hennes mor en dag tog henne till en spåkvinna, som förutspådde att hon i framtiden skulle regera över en kungs hjärta. Under sin barndom kallades hon ofta vid smeknamnet 'Reinette', som betyder "Lilla drottningen".

År 1741 gifte hon sig med sin förmyndare Tournehems brorson, Charles-Guillaume Le Normant d'Étiolles i ett arrangerat äktenskap. Paret fick ett barn som överlevde, dottern Alexandrine (1744-1754). Efter sitt giftermål deltog hon i societetslivet i Paris och höll en litterär slong ute på slottet Etoilles utanför staden. Hon beskrivs som vacker, intelligent och begåvad, kunde måla, dansa och gravera, och beskrivs som en duktig skådespelare och sångerska i de amatörskådespel som ibland hölls i sällskapslivet.

Mätress[redigera | redigera wikitext]

François Boucher, Madame de Pompadour, Mistress of Louis XV (1758)

År 1745, när kungen sörjde över sin döda mätress Marie Anne de Mailly-Nesle och ännu inte skaffat sig en ersättare, lyckades hennes förre förmyndare genom sina kontakter skaffa henne en injudan till den maskeradbal som hölls i februari för att hedra kronprinsens giftermål. Hon lyckades vinna kung Ludvig XV:s uppmärksamhet, och sedan hon separerat från sin man blev hon kungens officiella mätress.[1] Förhållandet var känt från mars 1745, då hon inofficiellt flyttade in i Versailles, och den 7 maj separerade hon formellt från sin make.

Vid hovet var detta en skandal eftersom hon inte var av adlig utan borgerlig härkomst. I juni köpte emellertid kungen henne titeln markisinna de Pompadour med tillhörande gods och vapensköld för att göra det möjligt för henne att presenteras vid hovet och öppet leva där. Han var trots detta tvungen att ta till mutor för att en hovdam skulle gå med på att göra presentationen, och den 14 september 1745 utbröt en ny skandal då Pompadour presenterades vid hovet av kungens kusin prinsessan de Conti och därmed kunde inta sin plats som officiell mätress.

Madame de Pompadour ska ha haft förmågan att underhålla Ludvig XV, som då beskrevs som lätt utråkad och rastlös, och få honom att slappna av från sin roll som kung. Hon arrangerade så supéer för honom i sin våning med endast en liten nära vänkrets, där man kallade varandra vid smeknamn i stället för att även då hålla på etiketten, och paret lät också bygga små eremitage och paviljonger utanför de olika kungliga slotten, där de kunde ta en paus från hovlivet och tillbringa några dagar endast som privatpersoner. Hon underhöll honom också genom att arrangera fester och förströelser: bland annat bildade hon år 1747 ett amatörteatersällskap bestående av personer ur hovets adel och betjäning, där hon själv spelade de kvinnliga huvudrollerna. Hon ska ha haft genuin skådespelartalang, och teatern var en succé och aktiv fram till 1753. Vid hovet utsattes hon länge för avund för sin ställning, och ogillande på grund av att hon inte ansågs förtjäna den i egenskap av borgerlig inkräktare, men hon gjorde sig med tiden accepterad. Bland annat var hon nog med att alltid visa drottningen respekt, något som uppskattades av denna, som en gång ska ha sagt att om det måste finnas en mätress, så föredrog hon Madame de Pompadour framför någon annan.

Den sexuella relationen mellan Madame de Pompadour och Ludvig XV upphörde av allt att döma år 1751, när Madame de Pompadour flyttade ut från den privata lilla älskarinnevåningen under taket vid kungens våning. Orsaken var möjligen medicinsk: hon hade fått två missfall, ett 1746 och ett tre år senare. Oavsett detta, avslutades inte förhållandet till Ludvig XV i övriga avseenden: tvärtom fick hon en mer praktfull, officiell våning på slottets första våning, där annars endast medlemar av kungahuset hade bostad. Hon utnämndes också formellt sett till hovdam hos drottningen, dame du palais, och fick hertigs rang. Hennes ställning som hovdam var endast formell, och hon använde aldrig hertigtiteln, även om hon utnyttjade dess rangmässiga privilegier vid hovet. Ludvig XV hade efter detta sexuella förbindelser med inofficiella partners. Dessa uppfattades inte som ett hot mot Madame de Pompadours ställning då de endast var tillfälliga och aldrig blev presenterade vid hovet som offentliga mätresser, utan förvarades i ett litet hus i den sk. Hjortparken i Versailles. Den mest kända av dess tillfälliga partners var Marie-Louise O'Murphy.

År 1755 försonade sig Madame de Pompadour formellt med kyrkan, sedan hon formellt bett sin make om förlåtelse och bett honom att ta henne tillbaka, och han, som förväntat, vägrat göra det. Det var därmed möjligt för henne att visa kyrkan att hon gjort vad hon kunnat för att försona sig med honom. Efter detta deltog hon oftare vid kyrkliga högtider.

Politisk aktivitet[redigera | redigera wikitext]

Pompadourlouvre

Madame de Pompadour hade ett stort politiskt inflytande över Frankrikes statsaffärer genom Ludvig XV, något hon fick redan från början och som bara fortsatte att växa med tiden. Kungen föredrog ofta ägna sig åt jakt och andra förströelser, och han var tacksam över att då kunna överlåta ansvaret för statens affärer på henne.[2] Hon tog emot ministrarnas raporter och förslag i kungens ställe när han hellre ägnade sig åt annat, och diskuterade dem sedan med honom. Hon gjorde rekomendationer för kungen då olika ämbeten skulle besättas, och lyckades därigenom få sina kandidater placerade på förvaltningens viktigaste poster; bl.a. kunde hon få François-Joachim de Pierre de Bernis utsedd till utrikesminister 1757, och även ersätta honom med Étienne François de Choiseul på samma post året därpå.

Hennes mest berömda politiska gärning var då hon orsakade den sk diplomatiska revolutionen i Europa genom Fördraget i Versailles 1756. Det innebar att Frankrike avslutade sin traditionella fiendeskap med Österrike och i stället slöt en fredspakt med denna makt, något som kastade omkull den dåvarande maktbalansen i Europa. Det var denna akt som gjorde att Frankrike inträdde i sjuårskriget med Österrike som allierad mot Storbritannien. Hon medverkade också aktivt, eller stödde, Bourbonska familjefördraget (1761), fördrivandet av jesuiterna (1762) och Parisfreden (1763). Frankrikes nederlag i sjuårskriget ledde till att det miste sin koloniala stormaktsställning till England, något som skylldes på Madame de Pompadour. Det var hennes allians med Österrike som i sin tur också ledde till att fredspakten befästes symboliskt efter hennes död genom äktenskapet mellan Ludvig XVI och Marie Antoinette av Österrike.

På grund av sin inflytelserika ställning kom Madame de Pompadour att uppvaktas flitigt av supplikanter, både privata sådana såväl som diplomater och ambassadörer. Under sina första år som mätress tog hon emot dem vid sitt toalettbord, därefter vid sin broderbåge.

Hennes politiska aktivitet, liksom hennes påkostade byggnadsprojket och andra utgifter, utsatte henne för hat från båda allmänheten och hovadeln. Hennes ursprungsnamn Poisson betyder fisk på franska, något som användes av de som ville poängtera hennes borgerliga ursprung, och nidskrifterna om henne kom att kallas poissonnades eller poissonader.

François Boucher 017

Kulturell verksamhet[redigera | redigera wikitext]

Madame de Pompadour fick hon stor betydelse för det franska konstlivet och hon gynnade dess företrädare på flera olika sätt.[3] Bland annat gav hon namn åt rokokostilens sista blomstringstid, Pompadour.

Hon var själv aktiv som gravör, och blev också en förebild inom modet. Hon lät uppföra byggnader, Place de la Concorde, militärakademien i Paris och Petit Trianon. Hon gynnade och utvecklade porslinsindustrin i Sèvres. Hon finansierade en mängd konstnärer, bland dem Jean-Marc Nattier, François Boucher, Jean-Baptiste Réveillon, François-Hubert Drouais och Jacques Guay.

Hon intresserade sig för litteratur och uppträdde som "filosofernas beskyddarinna", bland andra Voltaire, Jean le Rond d'Alembert och Denis Diderot; les philosophes kallade henne för "en av oss" som tack för hennes beskydd av radikala författare som annars skulle ha hindrats av censuren. Hon lyckades inte upphäva censuren formellt, men lättade upp den i praktiken genom att göra censurmyndigheten ineffektiv. Hennes stora triumf på detta område var tillståndet att ge ut den franska Encyklopedin. Hon beskyddade också fysiokratiska skolan, vilket banade vägen för Adam Smiths teorier.

Eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Madame de Pompadour är en av världens mest berömda kungliga mätresser. Hon var också den första, och en av endast två kungliga mätresser i Frankrikes historia, som inte var adlig.

Hon lär ha yttrat det bevingade uttrycket "Après nous le déluge" (Efter oss syndafloden).

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 17. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 713 
  2. ^ ”Madame de Pompadour - The king’s favourite and patroness of the arts (1721-1764)”. Chateau de Versailles. http://en.chateauversailles.fr/history/court-people/louis-xv-time/madame-de-pompadour. Läst 28 oktober 2014. 
  • Mitford, Nancy. Madame De Pompadour (1954)
  • Herman, Eleanor (2005). Sex with kings: 500 years of adultery, power, rivalry and revenge
  • Algrant, Christine Pevitt (2003). Madame de Pompadour: Mistress of France. Afterword: Grove Press.
  • Robertson Davies. Madame de Pompadour (1954)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]