Millerit
| Millerit | |
 Radialstrålig millerit | |
| Kategori | Sulfidmineral |
|---|---|
| Strunz klassificering | 02.CC.20 |
| Kemisk formel | NiS |
| Förekomstsätt | Vanligtvis nålformigt (nålliknande), ofta radialstrålig, också massivt |
| Kristallstruktur | Trigonala |
| Spaltning | Perfekt efter {1011} |
| Brott | Ojämnt |
| Hållbarhet | Spröd, kapillära kristaller elastiska |
| Hårdhet (Mohs) | 3–3½ |
| Glans | Metallisk |
| Transparens | Ogenomskinlig |
| Streckfärg | Grönsvart |
| Specifik vikt | 5,3–5,5 |
| Övrigt | Sprött och blir magnetiskt vid upphettning |
Millerit, även hårkis eller nickelkis, är ett lågtemperaturmineral[1] som består av nickelsulfid med en nickelhalt på 64,5 %. Den har gul färg och är ofta brun eller brokigt anlöpt. Den kan skiljas från pentlandit (ett annat nickel- och järnhaltigt sulfidmineral) genom sin kristallform och avsaknad av anknytning till pyrit eller magnetkis.
Förekomst och användning[redigera | redigera wikitext]
Millerit upptäcktes först i kolgruvorna i Wales. Den finns som en metamorf utveckling av pentlandit i Silver Swan i västra Australien. Den finns även i Halls Gap-området i Kentucky, USA.
Millerit finns på många platser i Erzgebirge där den har använts för nickelframställning. Millerit är i Sverige känt från Tunaberg i Södermanland och Slättbergsgruvan i Dalarna.[2]
Källor[redigera | redigera wikitext]
Meyers varulexikon, Forum, 1952
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Millerite, 3 maj 2012.
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- ^ om millerit på Store norske leksikon [1] läst 2022-01-29
- ^ L-H Hedin, M Jansson (2007), Mineral i Sverige, ISBN 978-91-88528-58-2 sid 63