Svavelkis

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Pyrit)
Hoppa till: navigering, sök
Svavelkis
Pyriteespagne.jpg
Svavelkis
Kategori Sulfidmineral
Dana klassificering 2.12.1.1
Strunz klassificering 02.EB.05a
Kemisk formel FeS2
Färg Mässingsgul, bronsbrun
Kristallsystem Isometriskt
Tvillingbildning Penetration och kontakttvilling
Spaltning Otydlig på {001}; delning på {011} och {111}
Brott Mycket ojämnt, ibland konkoidalt
Hållbarhet Skör
Hårdhet (Mohs) 6 – 6,5
Glans Metallisk, glänsande
Transparens Opak
Streckfärg Grönsvart till brunsvart
Specifik vikt 4,95 – 5,10
Löslighet Olöslig i vatten
Övrigt Paramagnetisk

Svavelkis eller pyrit, kis eller järndisulfid (FeS2), är det vanligaste sulfidmineralet i jordskorpan. I folkmun har det kallats kattguld,

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Pyrit innehåller, förutom huvuddelarna järn och svavel, ofta små inslag av nickel, kobolt, koppar, tenn och arsenik, samtidigt som den även kan innehålla spår av guld och silver.

Mineralet kristalliserar reguljärt i många former, är mässingsgult och starkt metallglänsande. Vid förvaring i luft mörknar ytan till en brunaktig färgton. På grund av sin stora hårdhet ger det gnistor när det slås mot stål.

Pyrit är lösligt i salpetersyra under avskiljning av svavel, men angrips nästan inte av saltsyra.

Förekomst[redigera | redigera wikitext]

Den svenska berggrunden innehåller en hel del pyrit, både som spridda inslag i och som större eller mindre ansamlingar i de vanligaste bergarterna och i den yngre sedimentära berggrunden, då framförallt i de många svarta skiffrarna, som till exempel Alunskiffer och Andersöskiffer.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Svavelkis i sig är sällan brytvärd[1], men i s.k. "hårdberg" eller "massivmalm"[2] uppträder den tillsammans med andra metaller av ekonomiskt intresse. Den viktigaste är koppar i form av kopparkis. Sådan malm är en av två viktiga malmtyper i Falu koppargruva[2], men förekommer också i många andra gruvor. De främsta exemplen Rio Tinto-området i Spanien och angränsande delar av Portugal. Norge har också betydande svavelkistillgångar med hög kopparhalt i gruvor som t.ex. Röros, Lökken och Sulitelma.[3] Andra metaller som kan förkomma är t.ex. bly zink och guld.[3] Även om svavelkisen i sig inte föranleder brytning har den använts till framställning av svavel, svavelsyra och rödfärg.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Meyers varulexikon, Forum, 1952

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Berry, L.G.; Brian Mason (1959). Mineralogy. San Francisco: W.H Freeman and Company. Sid. 332 
  2. ^ [a b] Koark, H.; Kresten, P.; Laufeld, S.; Sandwall, J. (1986). Falu gruvas geologi. Uppsala: Sveriges Geologiska Undersökning. Sid. 7. ISBN 91-7158-409-9 
  3. ^ [a b] Magnusson, Nils H. (1953). Malmgeologi. Stockholm: Jernkontoret. Sid. 92ff