Svavelkis

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Pyrit)
Hoppa till: navigering, sök
Svavelkis
Pyrite from Ampliación a Victoria Mine, Navajún, La Rioja, Spain 2.jpg
KategoriSulfidmineral
Dana klassificering2.12.1.1
Strunz klassificering02.EB.05a
Kemisk formelFeS2
FärgMässingsgul, bronsbrun
KristallsystemIsometriskt (kubiska)
TvillingbildningPenetration och kontakttvilling
SpaltningOtydlig på {001}; delning på {011} och {111}
BrottMycket ojämnt, ibland mussligt
HållbarhetSkör
Hårdhet (Mohs)6 – 6,5
GlansMetallisk, glänsande
TransparensOpak
StreckfärgGrönsvart till brunsvart
Specifik vikt4,95 – 5,10
LöslighetOlöslig i vatten
ÖvrigtParamagnetisk

Svavelkis eller pyrit, kis eller järndisulfid (FeS2), är det vanligaste sulfidmineralet i jordskorpan. I folkmun har det kallats kattguld.

Egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Pyrit innehåller, förutom huvuddelarna järn och svavel, ofta små inslag av nickel, kobolt, koppar, tenn och arsenik, samtidigt som den även kan innehålla spår av guld och silver.

Mineralet kristalliserar reguljärt (kubiskt) i många former (kub, oktaeder, dodekaeder), är mässingsgult och starkt metallglänsande. Vid förvaring i luft mörknar ytan till en brunaktig färgton. På grund av sin stora hårdhet ger det gnistor när det slås mot stål.

Pyrit är lösligt i salpetersyra under avskiljning av svavel, men angrips nästan inte av saltsyra.

Förekomst[redigera | redigera wikitext]

Den svenska berggrunden innehåller en hel del pyrit, både som spridda inslag i och som större eller mindre ansamlingar i de vanligaste bergarterna och i den yngre sedimentära berggrunden, då framförallt i de många svarta skiffrarna, som till exempel Alunskiffer och Andersöskiffer.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Svavelkis i sig är sällan brytvärd[1], men i s.k. "hårdberg" eller "massivmalm"[2] uppträder den tillsammans med andra metaller av ekonomiskt intresse. Den viktigaste är koppar i form av kopparkis. Sådan malm är en av två viktiga malmtyper i Falu koppargruva[2], men förekommer också i många andra gruvor. De främsta exemplen är Rio Tinto-området i Spanien och angränsande delar av Portugal. Norge har också betydande svavelkistillgångar med hög kopparhalt i gruvor som t.ex. Röros, Lökken och Sulitjelma.[3] Andra metaller som kan förkomma är t.ex. bly, zink och guld.[3] Även om svavelkisen i sig inte föranleder brytning har den använts till framställning av svavel, svavelsyra och rödfärg.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Meyers varulexikon, Forum, 1952

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Berry, L.G.; Brian Mason (1959). Mineralogy. San Francisco: W.H Freeman and Company. sid. 332 
  2. ^ [a b] Koark, H.; Kresten, P.; Laufeld, S.; Sandwall, J. (1986). Falu gruvas geologi. Uppsala: Sveriges Geologiska Undersökning. sid. 7. ISBN 91-7158-409-9 
  3. ^ [a b] Magnusson, Nils H. (1953). Malmgeologi. Stockholm: Jernkontoret. sid. 92ff 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]