Pentlandit
| Pentlandit | |
 | |
| Kategori | Mineral |
|---|---|
| Grupp | sulfid |
| Kemisk formel | (Fe,Ni)9S8 |
| Färg | bronsgul |
| Kristallstruktur | Kubiskt |
| Spaltning | Parting |
| Brott | mussligt |
| Hårdhet (Mohs) | 3,5-4 |
| Glans | Metallisk |
| Streckfärg | ljust bronsbrunt |
| Densitet | 4,6-5 |
| Övrigt | inte magnetisk |
| Referenser | [1][2] |
Pentlandit kallades förr järnnickelkis och är ett bronsgult, metallglänsande,[2] icke-magnetiskt sulfidmineral.[1] Det innehåller järn, nickel (ungefär lika mycket) samt något (0,4–2,5 %)[3] kobolt.[källa behövs]
Pentlandit finns oftast i basiska eller ultrabasiska intrusiv och oftast hittar man den innesluten i sulfidmineralet magnetkis (pyrhottit).[1]
Pentlandit bryts i gruvor för sitt nickelinnehåll. I Sverige har pentlandit påträffats bland annat i Lainijaur, Los (västra Hälsingland), Slättberg, Kuså, Gaddbo och Glavagruvan.[källa behövs]
Se även[redigera | redigera wikitext]
Källor[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b c] Price, Monica; Walsh, Kevin (2005). Bergarter och mineral. Bonniers Naturguider. Översatt av Erik Jonsson. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. sid. 92,125,(7). ISBN 91-0-010458-2 Originalets titel: Rocks and Minerals (Doring Kindersley Ltd).
- ^ [a b] https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/pentlandit från Nationalencyklopedin på nätet - http://www.ne.se - läst datum: 5dec 2013
- ^ H.J. Rösler 1984, Lehrbuch der Mineralogie 3:e upplagan, VEB Deutscher Verlag für Grundstoffindustrie, Leipzig, sidan 318