Minoritetsspråk

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Minoritetsspråk är språk som talas av en språklig minoritet i en stat där majoriteten av befolkningen talar ett annat språk och inte innehar en explicit position som statsbärande språk. Ett minoritetsspråk kan även definieras ur en sociolingvistisk synvinkel, där ett minoritetsspråk talas av någon som inte talar samma språk som talarna i den direkta närheten eller lokalt.

Juridiskt[redigera | redigera wikitext]

Stater eller administrativa enheter (exempelvis delstater i en federation) kan välja att explicit fastslå vilka språk som innehar en officiell status som minoritetsspråk. Detta kan ske inom ramarna för nationell eller regional lagstiftning eller genom internationella avtal. Exempelvis Europeisk stadga om landsdels- eller minoritetsspråk är ett sådant internationellt avtal som också legat till grunden för lagstiftningen på en nationell nivå. Juridiskt sett är sådana språk som talas av ett mindre antal människor inte ett minoritetsspråk inom en stat eller annat område. Exempel på sådana språk talas av en mindre antal människor inom en stat men ändå inte är minoritetsspråk är svenska i Finland, franska i Schweiz och franska i Belgien. Fallet Schweiz visar hur denna ställning påverkar människors vardag då Schweiz är en stat byggd på i regel starkt enspråkiga kantoner. Därför har franskspråkiga få rättigheter i tyskspråkiga kantoner och vice versa[1].

Den juridiska ställningen som minoritetsspråk har betydelse för dess talare då statusen som minoritetsspråk ger språket ett visst skydd samtidigt som det även markerar språkets ställning i relation till det statsbärande språket. Med exempel från Finland ser man en policy där språkliga minoriteter förutsätts lära sig någondera av nationalspråken, finska eller svenska, är mycket starkare än för de som har något av nationalspråken som modersmål[2].

I Sverige är juridiskt fastslagna minoritetsspråk meänkieli, jiddisch, finska, romani chib och samiska och omnämns i olika nationella lagar[3]. I Finland är det svårare att säga vad som är ett minoritetsspråk eller inte, men utöver nationalspråken finska och svenska nämns samiska, romani och teckenspråk i lagstiftningen; att Finland enligt Europeisk stadga om landsdels- och minoritetsspråk även gett förstärkt skydd till karelska, tatariska, ryska, jiddisch, samt att svenska skyddas som ett mindre använt språk[4].

Sociolingvistiskt[redigera | redigera wikitext]

Trots den juridiska ställningen som officiellt språk kan språkets talare befinna sig i en de facto minoritetsställning, antingen nationellt eller territoriellt. Det gör att exempelvis finlandssvenskar i regel är i minoritet eftersom de oftast bor på orter där finskan är i majoritet, samtidigt som det är fullt möjligt för en finskspråkig att befinna sig i en minoritets position i exempel Närpes, på Åland eller i vissa delar i Raseborg. Detta påverkar mer hur språk används i samhället hos gruppen på orten och hos individen och mindre officiell språkpolicy. Det är även inom de sociala kontakterna som bilden på den egna gruppen och den andra skapas, samt att språkliga maktförhållanden stadfästs, utmanas eller skapas[5].

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Minority language, 12 oktober 2012.
  1. ^ Schiffman, Harold F. (1996) (på engelska). Linguistic Culture and Language Policy. Psychology Press. sid. 19. ISBN 978-0-415-12875-9. https://books.google.fi/books?id=5rsM07LB0h8C&printsec=frontcover&dq=inauthor:%22Harold+F.+Schiffman%22+pdf&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwjm7-39zu7nAhUJwsQBHRPBBZAQ6AEINTAB#v=onepage&q=minority&f=false. Läst 26 februari 2020 
  2. ^ Oy, Edita Publishing. ”FINLEX ® - Uppdaterad lagstiftning: Lag om grundläggande utbildning 628/1998”. www.finlex.fi. https://www.finlex.fi/sv/laki/ajantasa/1998/19980628#L4P10. Läst 26 februari 2020. 
  3. ^ Riksdagsförvaltningen. ”Språklag (2009:600) Svensk författningssamling 2009:2009:600 - Riksdagen”. www.riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/spraklag-2009600_sfs-2009-600. Läst 26 februari 2020. 
  4. ^ ”States Parties to the European Charter for Regional or Minority Languages and their regional or minority languages (listed by language on p.6)”. Europarådet. https://rm.coe.int/states-parties-to-the-european-charter-for-regional-or-minority-langua/168077098c. Läst 26 februari 2020. 
  5. ^ ”Nytänkande.nu - Språkbruk”. www.sprakbruk.fi. https://www.sprakbruk.fi/-/nytankande-nu. Läst 26 februari 2020.