Näringsämne
Ett näringsämne är en oorganisk eller organisk förening som en organism tar upp från sin omgivning för att överleva,[1] fortsätta växa och fortplanta sig.[2] Näringsämnena behövs till organismens metabolism, för att bygga upp och reparera vävnader eller för att styra organismens livsprocesser. De organiska föreningarna kan också omvandlas till energi. Inom vetenskapen ekologi är näring ett viktigt begrepp.[2]
Organismens näringsintag
[redigera | redigera wikitext]En organism behöver för att leva både byggstenar och energi, där de förstnämnda intas i form av molekyler eller fria atomer. För att liv ska kunna upprätthållas behövs i första hand grundämnena kol, väte, kväve, syre, fosfor och svavel. Dessa atomer och molekyler kan vara sammansatta till olika slags näringsämnen, där de essentiella näringsämnena inte kan tillverkas i organismen utan måste tillsättas utifrån (exempelvis via matintag).[2]
Näringsämnen kan delas upp i makronäringsämen, vilket är sådana som konsumeras i större mängder av en organism. Till dem hör – utöver vatten – proteiner, fetter, kolhydrater och kalcium. Detta kompletteras av mikronäringsämnen, vilka tas upp av organismen i mycket små mängder och kan delas in i spårelement (mineraler) och vitaminer.[2]
Växter och djur
[redigera | redigera wikitext]Växter och djur skiljer sig åt på sättet de tar upp näringen. Djuren får i sig all näring genom dryck och mat (där näring utvinns ur konsumerade växt- och djurdelar via matsmältning och metabolism), medan växter även kan hämta näring från luften och solen (som genom fotosyntes) eller via näring som är löst i vattnet i marken.[2] Växter är fotoautotrofer och kan därför tillverka organiska näringsämnen från makro- och mikronäringsämnena med hjälp av solljus, koldioxid och vatten.[2] Växter absorberar i huvudsak oorganiska näringsämnen via rötterna, i form av joner som finns i marken.
Genom fotosyntesen skapar växten glukos (druvsocker), ett näringsämne som både kan utnyttjas för att ge energi och som byggsten åt växten. Ljusenergi, koldioxid och vatten (från solljuset, luften respektive marken) behövs för att den processen ska fungera. Viktökningen hos en växt beror nästan helt på koldioxiden och vattnet, och i naturens näringskedja fungera växter som producenter av näring.[2]
En stor del av de näringsämnen som ett djur konsumerar ger energi. Energi finns främst i kolhydrater och fett,[2] men även protein. En del växtätare, främst betande och lövätande djur kan tillgodogöra sig energi från kolhydraten cellulosa, och en del växtätare och allätare kan tillgodogöra sig energi från kostfiber. Människor kan inte tillgodogöra sig energi från cellulosa, men däremot från vissa typer av kostfiber. Proteiner används i första hand som byggstenar till djurets kropp.[2]
Djur är del av naturens näringskedja på flera sätt. De fungerar de som konsumenter. Exempelvis skalbaggar och rävar som äter döda djur bryter också ner näring, så att näring kan transporteras vidare i kretsloppet.[2]
Övriga organismer
[redigera | redigera wikitext]Svampar tar upp näring från andra organismer genom sina hyfer. Om näringsupptaget sker från en organism som lever och inte död, beskrivs växten som en parasit. Många svampar lever dock på döda delar av organismer, inklusive blad, och då fungerar de som nedbrytare.[2]
Bakterier får i de flesta fall sin näring från andra organismer. Cyanobakterier tillhör dock de bakterier som kan använda sig av fotosyntes (se exempelvis algblomning).[2] De viktigaste nedbrytarna i näringskedjan är svampar eller bakterier.[2]
Mänskligt livsmedelsintag
[redigera | redigera wikitext]Enligt svenska Livsmedelsverkets föreskrifter om näringsdeklarationer på livsmedel ska följande näringsämnen deklareras: proteiner, kolhydrater, fett, fiber, natrium, vitaminer och mineraler. Sockerarter är en sorts kolhydrater. Fett indelas i mättade fettsyror, enkelomättade fettsyror, och fleromättade fettsyror.[3]
Den moderna människan får i många fall i sig ett överskott av energi i kosten, och historiskt har både fett och socker setts som "bovar". Under 1900-talet fungerade fett som det som skulle undvikas i kosten i många industriländer, medan man senare ofta inriktat sig på att minska på mängden socker i maten. På 2000-talet anses ofta att mängden tillsatt socker i maten bör vara högst 10 procent, om negativa hälsoeffekter ska undvikas.[4][5]
Se även
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ ”näring | SO | svenska.se”. https://svenska.se/so/?id=156667&pz=7. Läst 15 september 2025.
- ^ [a b c d e f g h i j k l m] ”näring (ekologi)”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/n%C3%A4ring-(ekologi). Läst 15 september 2025.
- ^ Livsmedelsverkets författningssamling, LIVSFS2009:9, Föreskrifter om ändring i Livsmedelsverkets föreskrifter (SLVFS 1993:21) om näringsvärdesdeklaration Arkiverad 7 april 2013 hämtat från the Wayback Machine., 30 sept 2009, läst 2012-04-26.
- ^ ”Socker”. www.livsmedelsverket.se. https://www.livsmedelsverket.se/livsmedel-och-innehall/naringsamne/kolhydrater/socker/. Läst 15 september 2025.
- ^ Loor, Marianne (23 februari 2022). ”Bättre metoder behövs för att förstå sockrets effekter på kroppen”. Vetenskap och Hälsa. https://www.vetenskaphalsa.se/battre-metoder-behovs-for-att-forsta-sockrets-effekter-pa-kroppen/. Läst 15 september 2025.
|