Näthinna

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Det mänskliga ögat i tvärsnitt. Källa: NIH en:National Eye Institute. Många djurs ögon skiljer sig väsentligt från det mänskliga ögat.

Näthinnan (lat. retina) är det tunna lager av celler som finns på ögonbotten hos ryggradsdjur och vissa ryggradslösa djur. Det är på näthinnan som det infallande ljuset omvandlas till nervsignaler, och näthinnan kan betraktas som en del av nervsystemet; under fosterutvecklingen bildas både näthinnan och synnerven som utväxter från hjärnan. Näthinnans nät av blodkärl är unikt för varje människa, och det används ibland för att identifiera människor.

Näthinnan innehåller celler som är känsliga för ljus, fotoreceptorer - huvudsakligen stavar och tappar. De nervsignaler som skapas i receptorcellerna genomgår sedan en komplex behandling av näthinnas övriga nervceller. Synnerven bildas av axon från nervceller i näthinnan, och i dessa celler omvandlas signalerna till de aktionspotentialer vilket är basen för signalöverföringen i nervsystemet. Näthinnan är dock inte bara en passiv detektor av ljus, utan har även en betydande roll i tolkningen av synintryck - den visuella perceptionen.

Näthinnan innehåller omkring 130 miljoner sinnesceller. När ljuset träffar sinnescellerna uppstår nervinpulser. De leds via synnerven till syncentrum i hjärnans nacklob, som bearbetar och tolkar informationen vi ser.

Ögats fysiska struktur[redigera | redigera wikitext]

Hos en nyfödd människa är ögats diameter ca 17 mm och hos en vuxen människa är ögongloben ca 24 mm i diameter, ögat slutar växa ungefär i 6-7-årsåldern, och näthinnan upptar cirka 70 % av dess inre yta. Näthinnan är ungefär 1 mm tjock vid ögats fokuspunkt fovea och ungefär 0,5 mm längst fram där vi har vårt periferiella seende. Den består av tio lager; tre lager av nervceller och två med synapser. I en punkt nära näthinnans mitt löper synflätan ut. Synflätan består av gangliacellernas utskott axon, som skickar synsignalerna till Latera Knäkroppen / Corpus ganiciculatum laterale (LGN) där signalen processas vidare för att sedan skickas vidare in i hjärnan. De blodkärl som sköter blodförsörjningen till näthinnan löper jämns med synnerven och utgör ett grenverk av blodkärl under Rhodopsin lagret. Den punkt där nerven löper ut kallas för blinda fläcken eftersom den saknar ljuskänsliga celler, och den är synlig som en oval vit yta om 3 mm² ungefär horisontellt försjuten mot näsan (annars skulle vi inte se alls i ögats fokuspunkt). I riktning emot tinningarna ligger gula fläcken (makula). I denna punkt ligger fovea centralis, en liten grop som är mycket känslig för ljus och svarar för vår skarpa fokuserade syn. Runt fovean sträcker sig den centrala näthinnan ungefär 6 mm, som domineras av tappar, och där utanför ligger den perifera näthinnan som domineras av stavar.

Trots att det finns ungefär 137 miljoner receptorer i näthinnan, finns det bara omkring 1 miljon gangliaceller som med sina (axon) utgör den optiska nerven. Informationen förprocessas alltså väsentligt i näthinnan av bland annat Bipolar celler och sk. Amatrica celler(speciellt i nukleidlagrena). Fovean ger den mest exakta syninformationen. Trots att gropen upptar omkring 0,01 % av synfältet, mindre än 2° synvinkel, är så mycket som 10 % av synnervens axon knutna till fovean. Foveans upplösningsförmåga har uppskattats till 104 punkter, och kapaciteten för information uppskattas till 9 · 106 bit per sekund utan färg, och omkring 6 · 105 bit per sekund med färg.

År 1967 fick George Wald, Haldan Keffer Hartline och Ragnar Granit nobelpriset i fysiologi eller medicin för sina vetenskapliga studier av näthinnan.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Ygge, Jan (2011). Ögat och Synen. ISBN 978-91-85565-21-4