Nötväcka

Nötväcka Status i världen: Livskraftig (lc) Status i Sverige: Livskraftig
Nötväcka, hane, C. e. caesia
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Djur Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass	Fåglar Aves
Ordning	Tättingar Passeriformes
Familj	Nötväckor Sittidae
Släkte	Sitta
Art	Nötväcka S. europaea
Vetenskapligt namn
§ Sitta europaea
Auktor	Linné, 1758
Utbredning
Nötväckans utbredning

Nötväcka (Sitta europaea) är en liten fågelart i familjen nötväckor som häckar över stora delar av Palearktis. Det är en satt fågel, med stort huvud, kort stjärt, lång spetsig näbb och starka fötter. Ovansidan är blekt blågrå, ansiktet vitt, undersidan ljusare i vitt eller orangebeige och den har svart ögonbrynsstreck. Arten delas upp i ett tjugotal underarter.

Liksom andra nötväckor födosöker den efter insekter på trädstammar och grenar, och har förmåga att röra sig med huvudet före nedför träd. Frön och nötter utgör en betydande del av dess vinterföda och om hösten lägger arten denna föda på lager. Under vinterhalvåret besöker den gärna fågelbord. Boet placeras i en trädhåla. Arten är vanlig och det finns ingen oro för dess fortlevnad i de större delarna av dess utbredningsområde.

Utbredning och taxonomi

Nötväckan förekommer över stora delar av Europa och Asien. Den förekommer också i Marocko i nordvästra Afrika. Är i Sverige stannfågel.

Taxonomi

Artgränser är svårdefinierbara bland nötväckorna. Nötväcka, naganötväcka (S. nagaensis), kashmirnötväcka (S. cashmirensis), kastanjenötväcka (S. castanea) och jakutisk nötväcka (S. artica) bildar en så kallad överart och ersätter varandra geografiskt över Asien. De definieras idag som fem separata arter, men de sydasiatiska taxonen behandlades tidigare som underarter till nötväckan.

Nötväckan delas in i en mängd underarter. Exempelvis delar Clements et al. 2013 upp den i 19 underarter, Tidigare har nötväckans underarter placerats i tre underartsgrupper europaea som omfattar de norra underarterna i Skandinavien och österut genom norra Asien, caesia som omfattar populationerna i Västeuropa, Marocko och österut i södra Asien, till norra Iran och sinensis som utgörs av populationen som häckar i delar av Kina och som ibland behandlas som en eller två underarter. Denna uppdelning i underartsgrupper har dock övergivits då det visat sig att de båda underarterna europaea och caesia istället är mycket närbesläktade. Istället har Clements et al. 2013 valt att behandla arctica som en egen underartsgrupp medan andra auktoriteter behandlar den som en egen art.

Nötväcka, hane, av underarten europaea.

Nötväcka i Mungyeong, Sydkorea, förmodligen av underarten amurensis.

europaea-gruppen

• S. e. caesia (Wolf, 1810) - förekommer från Storbritannien till Danmark, Karpaterna, Pyreneerna och Balkanhalvön
• S. e. europaea - Skandinavien och Ryssland, österut till Volga och Ukraina.
• S. e. asiatica (Gould, 1837) - Östra Europeiska Ryssland till Ochotska havet, södra Kurilerna och på Hokkaido och norra Honshu i norra Japan.
• S. e. hispaniensis (Witherby, 1913) - Iberiska halvön
• S. e. atlas - Marocko (inkluderas ibland i hispaniensis)
• S. e. cisalpina (Sachtleben, 1919) - Schweiz söder om aplerna, Italien, Sicilien och kusterna utmed före detta Jugoslavien.
• S. e. levantina (Hartert, 1857)- Västra Anatolien, Levanten och södra Turkiet så långt österut som till Eufrat.
• S. e. caucasica (Reichenow, 1901) - Norra och nordöstra Turkiet, Kaukasien och Transkaukasus.
• S. e. rubiginosa (Tschusi & Zarudny, 1905) - Sydöstra Transkaukasus till norra Iran.
• S. e. persica (Witherby, 1903) - Bergskedjan Zagros i sydvästra Iran.
• S. e. seorsa (Portenko, 1955) - Östra Tianshan i norra Xinjiang i nordvästra Kina
• S. e. sakhalinensis (Buturlin, 1916)- Sachalin i Ryssland
• S. e. albifrons (Taczanowski, 1882) - Kamtjatka, Paramushir och på norra Kurilerna
• S. e. amurensis (Swinhoe, 1871) - Sydöstra Ryssland till nordöstra Kina, Korea och i norra Japan på ön Honshu.
• S. e. roselia (Bonaparte, 1850) - Södra Japan på sydöstra Honshu, Shikoku och Kyushu.
• S. e. bedfordi (Ogilvie-Grant, 1909) - Jeju i Korea.
• S. e. sinensis (Verreaux 1871) - Centrala och östra Kina och i Taiwan

arctica-gruppen

• S. (e.) arctica (Buturlin, 1907) - jakutisk nötväcka häckar i norra centrala Sibirien, från Sacha till Anadyrland. Detta taxon behandlas som egen art av exempelvis IOC och SOF.

Förekomst i Sverige

I Sverige häckar nominatformen av nötväcka. Tidigare brukade man säga att den förekom upp till omkring 60° nordlig bredd och de få observationer som gjordes i norra Norrland utgjordes av den sibiriska underarten S. e. asiatica. På en ganska kort tidsperiod har detta förändrats och idag förekommer nominatformen, om än glest, som etablerad häckfågel över stort sett hela norra Norrland.

Utseende, läte och fältkännetecken

Nötväckan är gråblå på ovansidan och vit undertill, med svagt rostgulaktig anstrykning på bröstet och magen. Genom ögat går ett svart streck. Kroppens sidor bakåt och delvis de undre stjärttäckarna är roströda. Näbben är rak, trind (rund), något trubbig och ungefär lika lång som huvudet. Näsborrarna täcks av täta, borstlika fjädrar. Första vingpennan är kort, fjärde pennan är längst. Vingarna är breda och trubbiga. Stjärten är kort, mjuk och tvär. Baktån och tarsen har samma längd. Vingarnas pennor är mörkbruna, stjärtens däremot svarta (utom de båda mittersta, som är grå). Totallängden kan bli upp till 14-15 cm. Vingspannet är 23-27 cm. En vuxen fågel kan väga ca 23 gram.

Läte

Arten är mycket högljudd och har ett flertal olika kontaktläten. Sången är ljudlig och genomträngande och består av en serie visslingar. Under det att nötväckan klättrar på en lodrät stam, kan ibland en serie svaga pipljud höras.

Morfologiska skillnader mellan taxa

Den sibiriska underarten S. e. asiatica är, i förhållande till nominatformen, mindre och ger ett rundare och knubbigare intryck. Den har en ljusare buk, oftast vitt ögonbrynsstreck och enbart roströd på stjärtrotens undersida. Dess näbb är klenare och kortare och den har något kortare vingar.

Ekologi

Nötväckorna lever parvis eller i mycket små sällskap i skog, helst där höga träd är blandade med lägre, men kommer också fram till bostadsområden. Den är flitigt i rörelse och håller sig gärna nära andra fåglar, framför allt mesar och trädkrypare, som den börjar stryka omkring med under hösten.

Nötväckan klättrar bra uppåt, nedåt och åt sidorna. Bland fåglar i Sverige är den ensam om att kunna klättra och t o m hoppa nedåt med huvudet före – ett bra kännetecken. Den lever av insekter som den hittar i trädens barkspringor. På hösten äter den också av säd, frön (gärna fettrika frön som solrosfrön och körsbärskärnor), nötter, ollon och liknande. Detta kan de fästa i någon trädspringa och hacka sönder för att komma åt kärnan, som de sväljer ned bitvis. Den sitter ofta på nöten och hackar. Den har stark näbb. Till vintern samlar den förråd (på flera olika ställen) i ihåliga träd, springor, tak o. s. v. Sitt bo bygger nötväckan i hål (oftast i träd). Den använder gärna gamla hackspettbon. Är ingången för stor, muras den igen med våt jord eller lera till lämplig bredd.

Nötväckan och människan

Nötväckan i kulturen

En nötväcka äter mat från en fågelmatare

Nötväckan är Blekinges landskapsfågel.

Namn

Förr har den bland annat kallats blåspett och dialektalt i Göteborg för grå hackspätt.

Referenser

Källor

• Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
• Leif Bildström (2008) Nötväckan - En nykomling i Norra Norrland, Vår fågelvärld, vol.67, nr.4, sid:13-16
• Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. ISBN 91-34-51038-9 

Externa länkar

• Sveriges Radio: P2-fågeln - Nötväcka - Läte
• Wikimedia Commons har media som rör nötväcka.
  Bilder & media
• Faktablad Dansk ornitologisk forening
• Läten på Xeno-canto