Nicolas Hulot

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Nicolas Hulot
Nicolas Hulot 2015 (cropped).jpg
Född30 april 1955[1][2]
Lille
NationalitetFrankrike
Alma materSaint-Jean de Passy Blue pencil.svg
SysselsättningJournalist, fotograf, miljöaktivist, författare, tv-programledare, politiker
BefattningMiljöminister (2017–2018)[3]
ArbetsgivareTF1
Politiskt partipartilös
UtmärkelserOfficer av Nationalförtjänstorden (2000)[4]
Kommendör av Hederslegionen (2015)[5]
Officer av Arts et Lettres-orden
Officer av Grimaldiorden
Grande Médaille d'Or des Explorations (2003)
Lysenko Prize (2010)
Redigera Wikidata

Nicolas Hulot, född 30 april 1955 i Lille, är en fransk fotograf, journalist, radio- och TV-programledare, miljöaktivist och politiker. Han är mest känd för sina naturprogram på TV.[6] Från maj 2017 till augusti 2018 var han miljöminister i Édouard Philippes regering under president Emmanuel Macron.[7]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

I början av 1970-talet hoppade Nicolas Hulot av sina medicinstudier och tog flera småjobb[8] innan han anställdes som fotograf vid Sipa Press 1975.[9] Från 1978 till 1987 ledde han olika program på radiostationen France Inter.[10]

Det stora genombrottet fick han på TV med Ushuaïa,[9] ett program som startade 1987 och handlade i början om extremsporter men som över åren präglades mer och mer av ekologiska hänsyn. Hulot reste jorden runt för att upptäcka och filma i HD världens mest ovanliga ställen. Programmet uppmärksammades även för hans sätt att iscensätta sig själv: han sprang, dök, klättrade, flög med skärm... Ushuaïa följdes 1995 av Opération Okavango och 1998 av Ushuaïa nature som sändes till 2012.[11]

Hulots miljöengagemang ledde till att han 1990 grundade stiftelsen "Ushuaïa" som senare bytte namn till stiftelsen "Nicolas-Hulot för natur och människa".[10] Inför presidentvalet 2007 presenterade han en "miljöpakt" som skrevs under av fem kandidater, bland andra favoriterna Nicolas Sarkozy och Ségolène Royal. År 2012 besegrades han av Eva Joly i det ekologiska primärvalet.[12] Tre år senare var han en av huvudarrangörerna av klimatkonferensen COP21 i Paris.[13]

Hulot erbjöds miljöministerposten av presidenten Jacques Chirac 2002, av presidenten Sarkozy 2007 och av presidenten François Hollande 2016. Till sist tackade han ja till presidenten Emmanuel Macron 2017.[14] Den 28 augusti 2018 sade Hulot upp sig som miljöminister under en direktsänd radiointervju på Radio France. Detta efter en längre tids meningsskiljaktigheter med president Macron, som Hulot menar inte gjort tillräckligt för att Frankrike ska kunna nå målen inom Parisavtalet om att minska den globala uppvärmningen.[7][15]

Han har länge varit en av Frankrikes mest omtyckta personer[16] och 2005 kom han på sextionde plats på listan över de största fransmännen genom tiderna.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Internet Movie Database, IMDb-identifikationskod: nm1486923co0047972, läst: 17 oktober 2015
  2. ^ SNAC, Social Networks and Archival Context ID: w6nk3n5t omnämnd som: Nicolas Hulot, läst: 9 oktober 2017
  3. ^ Décret du 4 septembre 2018 relatif à la composition du Gouvernement, Journal officiel de la République française, 204, 5 september 2018, NOR: HRUX1823750D, läst: 5 september 2018,
  4. ^ 264, 15 november 2000, s. 18015, NOR: PREX0004475D
  5. ^ 161, 14 juli 2015, s. 11970, NOR: PREX1515541D
  6. ^ Han kan bli valets joker. Aftonbladet.
  7. ^ [a b] ”Macron anklagas: ’Går de rikas ärenden’”. Svenska Dagbladet. Läst 1 september 2018.
  8. ^ Découvrez les diplômes des ministres du gouvernement Édouard Philippe. Le Figaro étudiant. (franska)
  9. ^ [a b] Gouvernement : Nicolas Hulot, de l'animateur-explorateur au ministre de l'Ecologie. Le Parisien. (franska)
  10. ^ [a b] Nicolas Hulot - Biographie. France Inter. (franska)
  11. ^ Fin de l'aventure "Ushuaïa" pour Nicolas Hulot sur TF1. L'Express. (franska)
  12. ^ Hulot, les raisons d’un échec. Le Journal du Dimanche. (franska)
  13. ^ COP21: the tipping point for global warming?. The Irish Times. (engelska)
  14. ^ Gouvernement : avant Emmanuel Macron, Nicolas Hulot avait dit non à trois présidents. Le Parisien. (franska)
  15. ^ ”Ministerns avhopp en varningsklocka för både Frankrike och EU”. SVT. Läst 1 september 2018.
  16. ^ Top 50 : le retour de Nicolas Hulot. Le Journal du Dimanche. (franska)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Företrädare:
Ségolène Royal
Frankrikes miljöminister
2017
Efterträdare:
Innehar fortfarande posten