Förenta nationernas klimatkonferens i Paris 2015

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
2015 Climate Conference, Paris (only text).jpg

Förenta nationernas klimatkonferens i Paris 2015 (COP21) ägde rum mellan den 30 november och 12 december 2015 i Paris, Frankrike[1] och var den största samlingen av världsledare någonsin.[2] Mötet hålls årligen mellan parterna i Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC, eller klimatkonventionen) och detta var det 21:a i ordningen. Konferensen har också funktion som 11:e mötet mellan parterna i Kyotoprotokollet (CMP11). Målet för politiker och förhandlare uppnåddes, nämligen att för första gången i historien komma överens om ett klimatavtal, det så kallade Parisavtalet, i vilket alla världens länder förbinder sig att bidra till en minskning av växthusgaser. Avtalet blev juridiskt bindande 4 november 2016, 30 dagar efter att 55 länder ansvariga för minst 55 % av utsläppen undertecknat det. Detta var bara några dagar innan det uppföljande mötet (COP22) inleddes i Marrakech.[3]

Ett förväntat resultat enligt arrangörerna[4] var att den globala uppvärmningen skulle begränsas till under 2 grader Celcius år 2100 jämfört med innan industrialismens början. Forskarna i FN:s klimatpanel 2009 har bedömt att detta krävs för att undvika allvarliga klimatkatastrofer. Ett sådant resultat kräver i sin tur att utsläppen av växthusgaser minskas med mellan 40 och 70 procent till år 2050 jämfört med 2010, och når en nollnivå år 2100, enligt FN:s klimatpanel.[5] Detta mål överträffades av avtalet, som om det följs bedöms innebära endast 1,5 graders klimatuppvärmning.[6]

Utanför förhandlingarna i Le Bourget, strax norr om Paris.

Inför konferensen hade 146 nationella klimatpaneler publikt redovisat sina förslag till nationella klimatbidrag (så kallade Intended Nationally Determined Contributions, INDCs) innan den 1 oktober 2015. Dessa åtaganden uppskattades begränsa den globala uppvärmningen till 2,7 grader Celcius år 2100.[7] Sverige lämnade inte något eget bidrag, utan hänvisade till EU:s förslag till INDC som utlovar en 40-procentig minskning av utsläppen till år 2030 jämfört med 1990.[8]

Förväntningarna på mötet var stora, då de COP som föregått 2015 till stora delar hade gått ut på att förbereda ett avtal för 2015[9] och vara implementerat år 2020.[10] Förberedande förhandlingar hölls under en för-COP-konferns i Bonn 19-23 oktober 2015, med miljöministrar från hela världen. Vid mötets inledning deltog från Sverige bland andra statsminister Stefan Löfvén och kung Carl XVI Gustaf, för att sedan lämna över till klimat- och miljöminister Åsa Romson och chefsförhandlare Anna Lindstedt. Romson hade sedan en roll som medlare i två större ämnesområden under mötet.[11]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

En jämförelse av 1990 och 2012:s totala utsläpp och utsläpp per invånare för de 40 länder med högst koldioxidutsläpp. Data från EU:s databas Edgar

Grunden till mötet är de klimatförändringar som sker på grund av mänsklig aktivitet och framför allt FN:s klimatpanels rapporter som sammanfattar den aktuella forskningen på området. Den första rapporten släpptes år 1990 och bekräftade existensen av global uppvärmning och ledde fram till att klimatkonventionen (UNFCCC) antogs på FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio 1992.[12] Syftet med klimatkonventionen var att minska utsläppen av växthusgaser, men innehöll inga bindande krav. Avtalet blev dock en grund till Kyotoprotokollet som blev överenskommet på det tredje mötet som följde upp klimatkonventionen (UNFCCC) i Kyoto, Japan, 1997. Det trädde i kraft 2005 och innebar bindande utsläppsminskningar för industriländerna mellan åren 2008 och 2012.[12]

Förenta nationernas klimatkonferens i Bali 2007 (COP13) började diskussionerna om hur det avtal som skulle efterfölja Kyotoprotokollet efter att det gick ut 2012 skulle se ut. På det femtonde mötet som följde upp klimatkonventionen (UNFCCC) förväntades ett nytt avtal läggas fram. Det mycket uppmärksammade mötet som hölls i Köpenhamn 2009 ledde inte till något bindande avtal till mångas besvikelse.[13] Först när utgången av Kyotoprotokollet närmade sig 2012 och klimatmötet i Doha, Qatar, (COP18) hölls kom man överens om en förlängning av avtalet fram till 2020.

Följande klimatkonferens (COP16) i Cancún, Mexiko, år 2010 skapades bland annat FN:s gröna klimatfond (Green Climate Fund (GCF)). Syftet var att investera i projekt som minskar och begränsar utsläppen i utvecklingsländer, samt anpassar sårbara samhällen till konsekvenser av klimatförändringarna.[14]

År 2011 hölls COP17 i Durban, Sydafrika, och där påbörjades arbetet med ett nytt globalt och bindande avtal för det gemensamma arbetet bortom 2020. Det beskrivs som en vändpunkt i klimatförhandlingarna eftersom regeringarna tydligt visade att de förstod behovet av ett sådant avtal.[15] Under 2015 hölls sedan förberedande förhandlingsmöten inför COP21: i Genève, Schweiz, i februari och i Bonn, Tyskland, i juni, augusti - september och oktober.[12]


Inför mötet[redigera | redigera wikitext]

Efter terrordåden i Paris i november ifrågasattes det om huruvida konferensen skulle genomföras på grund av det förändrade säkerhetsläget, men den franska regeringen menade att det skulle vara att ge efter för terroristerna. Klimatkonferensen hålls alltså som planerat och tanken är också att det blir ett tillfälle för världens ledare att visa enighet mot fanatism och terrorism, förutom att komma överens om ett klimatavtal. Två demonstrationer som hade planerats in under mötet ställdes dock in eftersom det var förbjudet att demonstrera i samband med klimatmötet. Istället ställdes 20.000 par skor ut på Place de la Republique söndagen den 29 november 2015. Ett av paren skor som ställdes ut var från Förenta nationernas generalsekreterare Ban Ki-Moon. Detta för att markera för alla dem som hade för avsikt att demonstrera men som blev tvingade till att avstå. En del av de tilltänkta demonstranterna bildade istället en levande kedja från Place de la Republique till Place de la Nation.[16][17] Andra trotsade demonstrationsförbudet i Paris, men polisen skingrade demonstrationen med tårgas och grep 100 personer. På andra platser runt om i världen pågick klimatmanifestationer dagen innan konferensens inledning.[18]

Mål och förväntningar[redigera | redigera wikitext]

Deltagarna för mötet uppställda för fotografering.

Mötet beräknades få stor uppslutning och därmed bli ett av världens största toppmöten någonsin[19] Målet var att komma överens om ett nytt globalt och bindande klimatavtal som ska gälla från och med 2020. I grunden handlade det om att begränsa den globala uppvärmningen till 2 °C för att förhindra farliga konsekvenser för ekosystem och människors överlevnad, vilket skulle kräva en minskning av växthusgasutsläppen med 70 % till 2050 jämfört med 2010.[20] Därutöver var frågan om klimaträttvisa avgörande, det vill säga vilka länder som har en historisk skuld och ansvar för de klimatförändringar som redan har skett, samt vilka länder som har råd att agera.

Förväntningarna på mötet var stora eftersom det av många anses vara sista chansen att nå ett avtal som kan förhindra de värsta klimatförändringarna.[21] Somliga menade att möjligheten att komma överens också var större än tidigare eftersom de deltagande länderna själva hade fått ange hur stora utsläppsminskningar de hade ambitionen att genomföra. Dessa minskningar skulle sedan kunna justeras med jämna tidsintervall när målen var möjliga skärpas.[19] På så sätt formades avtalet nerifrån istället för att tvingas på uppifrån och förhoppningsvis skulle då alla länder, oavsett förutsättningar, känna ett ansvar för att bidra till den förändring som måste ske.[21]

Samtidigt var inte förhoppningarna inför mötet särskilt stora. För att hålla den globala uppvärmningen under 2°C krävdes högre åtaganden än de som länderna hittills hade utlovat, och framför allt att löftena faktiskt genomfördes.[21]

Till mötet fanns också försök att få privata aktörer, företag och städer att delta.[21] Ett led i detta var FN:s databas NAZCA där klimatlöften kan registreras, som öppnade 2014 för att dels vara ett påtryckningsmedel gentemot regeringar och dels vara en säkerhet ifall inte världens länder skulle komma överens. Inte heller dessa initiativ är dock nog för att nå tvågradersmålet. [22]

Avtalet[redigera | redigera wikitext]

Frankrikes utrikesminister, FN:s generalsekreterare och Frankrikes president efter att 196 länder kommit överens om ett bindande avtal.

I det överenskomna avtalet åtar sig varje land bidra till att den globala uppvärmningen ska bli mindre än 2°C samt en intention om att göra ytterligare ansträngningar för den globala uppvärmningen ska bli begränsad till 1,5°C. Dessutom ska världens länder vart femte år se över sina löften och helst även ge nya löften om att ytterligare minska utsläpp av växthusgaser. Dessutom ska världens rika länder från och med år 2020 bidra med 100 miljarder dollar årligen för att minska skadorna från det varmare klimatet hos fattigare länder. Avtalet planeras bli underskrivet den 22 april 2016 av minst 55 länder som tillsammans står för minst 55% av världens utsläpp av växthusgaser.[23][24]

Reaktioner på avtalet[redigera | redigera wikitext]

Det överenskomna avtalet bemöttes i stort mycket positivt. I förhandlingssalen följdes beslutet av applåder och jubel, och många politiker berömde efteråt utgången.[25] För första gången hade ett globalt avtal fattats för att minska växthusgasutsläppen och undvika de värsta konsekvenserna av klimatförändringarna[26] och mötet hyllades som diplomatisk succé[2] Åsa Romson, Sveriges dåvarande klimat- och miljöminister, kallade avtalet för en "milstolpe" och ett "startskott".[27] Att ett avtal hade nåtts var en stor vinst dels för Frankrikes president François Hollande som hade lagt mycket energi för att nå en överenskommelse[26] och dels för Förenta nationerna som både medlat mycket inför förhandlingarna och vars trovärdighet efter 23 års arbete till stor del hängde på att ett avtal skulle nås.[26][28][2]

Särskilt de höga ambitionerna i avtalet, så som att 1,5°C nämns som ett mål för uppvärmningen, och att så många som 187 länder angav frivilliga åtaganden för utsläppsminskningar sågs som en stor framgång och förvånade många. Framför allt samarbetet hyllades, eftersom så många länder, oavsett om de räknas som växande ekonomier, rika eller fattiga till slut hade lyckats komma överens. Detta var också en stor skillnad mot det föregående Kyotoprotokollet där det fanns en tydlig uppdelning mellan rika och fattiga länders åtaganden.[26][28] Dessutom antogs det att de höga ambitionerna i avtalet skulle bli en tydlig signal för regeringar, städer, företag och marknaden att ställa om till hårdare klimatmål.[29][26]

Det fanns också kritiker till avtalet. Främst framhölls att även om det är ett bindande fördrag under internationell rätt, så är inte ländernas frivilliga åtaganden (INDC:s) bindande.[28] Om dessa åtagande likväl följs kommer ändå uppvärmningen uppnå 2,7 - 3°C, vilket skulle leda till katastrofala konsekvenser.[26][28] Att länderna själva sätter sina mål innebär också att de inte har några krav på sig att göra mer än de vill[30], även om det finns krav på att revidera målen vart femte år.[26][29] Just bristen på konkreta mål och hur omställningen ska gå till var också en källa till kritik. I tidigare utkast till avtalet fanns konkreta och ambitiösa mål för utsläppsminskningar, men de hade förhandlats bort i det slutliga avtalet.[29]

Även rika länders otillräckliga finansiering för fattiga länders omställning kritiserades, liksom att det inte tillhörde den bindande delen av avtalet.[29] Till skillnad från Kyotoprotokollet är inte rika länder längre skyldiga att hjälpa fattiga länder och pengarna till finansiering ska till största del komma från marknadsmekanismer.[30] Likaså kritiserades att de som är extra sårbara för klimatförändringarnas konsekvenser, så som små önationer, samtidigt som de fick gehör för sitt krav på en gräns till 1,5°C uppvärmning också förlorade rätten till kompensation. Under punktenLoss and Damage, skrivs det att ansvar och kompensation inte kan utkrävas för de negativa effekter en del länder kommer drabbas av.[31][26] Det innebär att rika länder inte kan ställas ansvariga för sina utsläpp som drabbar främst fattiga länder.[32]

Demonstrationer[redigera | redigera wikitext]

Under dagen den 12 december, innan avtalet var helt klart, hölls flera demonstrationer runt om i Paris. På morgonen organiserade Friends of the Earth, Frankrike omkring 3 000 personer som spred ut sig över Paris och med hjälp av sina telefoner taggade sig själva på en karta online och gemensamt skrev budskapet "CLIMATE JUSTICE PEACE".[33]

Den planerade marschen hade, liksom demonstrationen inför mötet, blivit inställd på grund av säkerhetsläget[17], och också den manifestation som bland annat 350.org planerade istället förbjöds. Samma morgon tilläts manifestationen dock plötsligt av fransk polis[34] och kunde genomföras på avenyn mellan Triumfbågen och la Défense. Där samlades omkring 15 000 personer klädda i rött för att bilda en röd linje som symboliserade de gränser för klimatet som inte får passeras, det vill säga en uppvärmning på 1,5°C.[34] Det hölls också en tyst minut för offer för klimatförändringen. Manifestationen beskrevs bestå av "färg, utklädnader och glatt humör", men var samtidigt önskan om att få sista ordet i förhandlingarna och innebar också starten på en stor mobilisering inför framtiden.[33]

Under eftermiddagen hölls också en demonstration på Marsfältet vid Eiffeltornet, som avslutades med tal av bland annat Naomi Klein.


Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Officiell webbplats Arkiverad 10 december 2015 hämtat från the Wayback Machine. (engelska)
  2. ^ [a b c] Harvey, Fiona. ”Paris climate change agreement: the world's greatest diplomatic success”. The Guardian. http://www.theguardian.com/environment/2015/dec/13/paris-climate-deal-cop-diplomacy-developing-united-nations. Läst 14 december 2015. .
  3. ^ The Cop of Action, COP22 in Marrakech. Läst 7 november 2016.
  4. ^ What is COP21? Arkiverad 10 december 2015 hämtat från the Wayback Machine. Läst 2015-11-30
  5. ^ IPCC: Greenhouse gas emissions accelerate despite reduction efforts, pressmeddelande från FN:s klimatpanel 2014-04-14
  6. ^ Regeringskansliet, Regeringen och (12 december 2015). ”Klimatavtal klubbat i Paris” (på sv). Regeringskansliet. http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2015/12/klimatavtal-klubbat-i-paris/. Läst 15 december 2015. 
  7. ^ New UN Report Synthesizes National Climate Plans from 146 Countries, UNFCCC pressmeddelande 2015-10-30
  8. ^ Intended Nationally Determined Contribution of the EU and its Member States, 2015-03-06
  9. ^ ”COP19 SPECIAL: Sven Hunhammar, Naturskyddsföreningen: Vi lämnar COP 19”. Supermiljöbloggen. http://supermiljobloggen.se/kolumn/2013/11/cop19-special-sven-hunhammar-naturskyddsforeningen-vi-lamnar-cop-19. Läst 21 september 2014. 
  10. ^ The 2015 international agreement, EC climate action, läst 2015-10-30
  11. ^ Regeringskansliet, Regeringen och (6 december 2015). ”Åsa Romson medlar frågor om anpassning under klimattoppmötet” (på sv). Regeringskansliet. http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2015/12/asa-romson-medlar-fragor-om-anpassning-under-klimattoppmotet/. Läst 7 maj 2017. 
  12. ^ [a b c] COP21: Key dates Arkiverad 10 december 2015 hämtat från the Wayback Machine. United Nations conference on climate change. Läst 2015-11-29
  13. ^ Förenta nationernas klimatkonferens i Köpenhamn 2009, läst 2015-11-29.
  14. ^ Green Climate Fund, läst 2015-11-29.
  15. ^ Durban: Towards full implementation of the UN Climate Change Convention, UNFCCC, läst 2015-11-29.
  16. ^ 'Tomma skor mot klimat och terror Vetenskapsradion, Sveriges radio, 2015-11-20.
  17. ^ [a b] Axelsdotter Olsson, Karin. ”Skor tar över Paris gator”. Sveriges Television. http://www.svt.se/nyheter/utrikes/mansklig-kedja-genom-paris-gator. Läst 30 september 2015. Publicerad 29 november 2015. 
  18. ^ TT-AFP-Reuters (29 november 2015). ”Våldsam klimatdemonstration i Paris”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/nyheter/varlden/valdsam-klimatdemonstration-i-paris-1/. Läst 30 november 2015. 
  19. ^ [a b] Klimatmötet - en utmaning i säkerhet och samarbete, Sveriges radio, 2015-11-27.
  20. ^ Guide: Stötestenarna på klimatmötet i Paris, Sveriges radio, 2015-10-30.
  21. ^ [a b c d] What the Paris Climate Meeting Must Do, The New York Times, 2015-11-28.
  22. ^ Privata initiativ för att minska utsläppen av växthusgaser, Sveriges radio, 2015-11-19.
  23. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 7 februari 2016. https://web.archive.org/web/20160207235057/http://www.cop21.gouv.fr/en/more-details-about-the-agreement/. Läst 15 december 2015. 
  24. ^ http://unfccc.int/resource/docs/2015/cop21/eng/l09r01.pdf
  25. ^ Klimatavtalet i hamn, Sveriges radio, 2015-12-12.
  26. ^ [a b c d e f g h] Goldenberg, Vidal, Taylor, Vaughan och Harvey. ”Paris climate deal: nearly 200 nations sign in end of fossil fuel era”. The Guardian. http://www.theguardian.com/environment/2015/dec/12/paris-climate-deal-200-nations-sign-finish-fossil-fuel-era. Läst 12 december 2015. .
  27. ^ Regeringskansliet, Regeringen och (12 december 2015). ”Klimatavtal klubbat i Paris” (på sv). Regeringskansliet. http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2015/12/klimatavtal-klubbat-i-paris/. Läst 7 maj 2017. 
  28. ^ [a b c d] Kumi Naidoo reacts to conclusion of COP21 Arkiverad 22 december 2015 hämtat från the Wayback Machine., Greenpeace, 2015-12-12.
  29. ^ [a b c d] Klimatavtalet utmanar alla att skärpa sina klimatmål, Naturskyddsföreningen, 2015-12-12.
  30. ^ [a b] Climate change deal: five reasons to be glad, five to be gloomy , John Vidal, The Guardian, 2015-12-15.
  31. ^ Inget ansvar för de historiska utsläppen, K. Vowles, Effekt magasin, 2015-12-19.
  32. ^ De fattiga är parisavtalets förlorare, S. Esmailian, ETC, 2015-12-12.
  33. ^ [a b] Martin, Camille. ”Vingt mille personnes ont lancé samedi à Paris le mouvement de la justice climatique”. Reporterre. http://www.reporterre.net/Vingt-mille-personnes-ont-lance-samedi-a-Paris-le-mouvement-de-la-justice. Läst 14 december 2015. 
  34. ^ [a b] Kroksson, Jocke. ”Paris gator fylldes med klimataktivister”. Supermiljöbloggen. http://supermiljobloggen.se/nyheter/2015/12/paris-gator-fylldes-med-klimataktivister. Läst 12 december 2015. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]