Nils-Eric Ekblad

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Nils-Eric Gustaf Ekblad, född 12 november 1904 i Lund, död 25 augusti 1978,[1] var en svensk diplomat och jurist.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Ekblad var son till rektorn Erik Ekblad och Gustava Jönsson. Femton år gammal tog han studentexamen 1920 och inskrevs sedan vid Lunds universitet. Han tog fil.kand. 1922, blev reservofficer 1924 och tog jur.kand. 1928 innan han samma år värvades av Utrikesdepartementet (UD) som attaché. Han tjänstgjorde i Chicago 1929, var tillförordnad andre legationssekreterare i Riga, Tallinn och Kaunas 1931, attaché i Bern 1934 samt vicekonsul i Omaha 1935. Ekblad var färefter vicekonsul och handelsattaché i Köpenhamn 1937, förste vicekonsul 1938 och förste legationssekreterare 1939. 1939 fick han en kaptens grad och blev året efter avdelningschef vid Statens Informationsstyrelse. Han blev byråchef 1941, beskickningsråd och chargé d’affaires i Caracas 1943, Addis Abeba 1948-1950 innan han var tillbaka och tjänstgjorde vid UD 1950-1952. Ekblad blev konsul i Hamburg 1952 och generalkonsul där 1954-1960 innan han blev sändebud i Canberra 1960-1963, Dublin 1963-1967 samt Teheran 1967-1970 med sidoackreditering till Kabul.[2]

Under pseudonumen Spectator utgav han och Gunnar Unger år 1943 ut broschyren Svenskarna och propagandan: har Gallup rätt?[3] Eblad var även ordförande i Statens Informationsstyrelses reklamråd 1940-1943, dess filmråd 1942-1943, vice ordförande i Stockholms reklamförening 1942-1943 och styrelseledamot i Svenska reklamförbundet 1942-1943.[4]

Han gifte sig 1931 med tandläkaren Märta Granström (född 1905), dotter till grosshandlaren Carl Granström och Cecilia Frykblom.[2] Han var far till Marie-Louise (född 1933) och Ulla-Mae (född 1937).[4]

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Ekblads utmärkelser:[4]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Avlidna svenskar”. Anno.. Malmö: Corona. 1978. sid. 122. Libris länk 
  2. ^ [a b] Vem är det: svensk biografisk handbok. 1969. Stockholm: Norstedt. 1968. sid. 222. Libris länk. http://runeberg.org/vemardet/1969/0238.html 
  3. ^ Spectator (1943). Svenskarna och propagandan: har Gallup rätt?. Stockholm: Geber. Libris länk 
  4. ^ [a b c] Harnesk, Paul, red (1962). Vem är vem? 1, Stor-Stockholm (2. uppl.). Stockholm: Vem är vem. sid. 315. Libris länk. http://runeberg.org/vemarvem/sthlm62/0339.html