Norra Yuandynastin

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Norra Yuandynastin
ᠬᠦᠮᠠᠷᠳᠦ ᠥᠨ ᠥᠯᠥᠰ Ikh Mongol Uls (mongolska)
北元 Běi Yuán (kinesiska)

Flag of the Mongol Empire.svg
1368–1635


Mongolia XVI.png
Huvudstad Xanadu (1368–1369)
Yingchang (1369–1370)
Karakorum (1371–1388)



Bildades 1368
 – bildades ur Yuandynastin
Mongolväldet
Upphörde 1635
 – uppgick i Qingdynastin

Norra Yuandynastin eller Norra Yuan (北元; Běi Yuán) var en mongolisk dynasti som följde efter Mongolväldet och Yuandynastins fall 1368. Regimen varade fram till 1635 då den upptogs i den manchueriska Qingdynastin.[1][2] Namnet Norra Yuandynastin används ibland bara fram till 1388 eller 1402 baserat på att regenterna då upphörde att använda titeln kejsare.[3]

Etablering i kärnlandet[redigera | redigera wikitext]

1368 lämnade Yuandynastins sista kejsare Toghon Temür dynastins huvudstad Khanbalik (dagens Peking) och flydde norrut till mongolernas kärnland efter att upprorsledaren Zhu Yuanzhang utropat sig som kejsar Hongwu och grundat Mingdynastin (1368–1644).[4] Toghon Temür och hans följe på ungefär 60 000 personer begav sig till Xanadu i Inre Mongoliet.[2] 1369 attackerade Mingdynastins styrkor Xanadu, och mongolerna fick fly vidare längre norrut till Yingchang (应昌) (vid västra stranden Dalai Nur[5] i Heshigten i Inre Mongoliet).[1][3] Toghon Temür avled 1370 och efterträddes av sin son Ayushiridara. Kort därefter attackerades även Yingchang av Mingdynastin och Ayushiridara flydde till Karakorum där han utropade sig som kejsare 1371.[3] Karakorum totalförstördes av Mingdynastins trupper 1388.[6]

Splittring och enande[redigera | redigera wikitext]

Toghus Temür mördades 1388 av sin egen general Yesüder (som var ättling till Ariq Böke[7]) och mongolerna splittrades i strider om makten. År 1400 utropade sig Gün Temür som storkhan över tatarerna, men mördades 1402 av adelsmannen Guilichi som regerade till 1408. Enligt det officiella historieverket Mingshi så var Guilichi den första ledaren för Norra Yuandynastin som inte tog sig titeln kejsare.[3]

Den starka ledaren Dayan Khan (r. 1478–1516) besegrade Oiraterna och enade och strukturerade mongolerna i sex stammar (eller tumen):[7][8]

Altan Khan grupperade i mitten på 1500-talet mongolerna i två delar; Oiraterna (östra) och Khalkhamongoler (västra).[7]

Kriget mot Mingdynastin[redigera | redigera wikitext]

Norra Yuandynastin hävdade sin rätt över Kina,[2] och ett flertal militära slag stod mot Mingdynastin. 1372 anföll Mingdynastin med totalt 150 000 man på tre fronter mot mongolerna och dess huvudstad Karakorum, men besegrades av mongolerna.[3] 1388 led mongolerna ett stort nederlag mot Mingdynastin efter Slaget vid Buirsjön.[10] Vid Tumukrisen 1449 lyckades mongolerna under ledning av Esen khan tillfångata Mingdynastins kejsar Zhengtong.[1] 1497 till 1505 ledde Dayan Khan en serie räder mot Mingdynastins gränser.[9]

Dynastins fall[redigera | redigera wikitext]

Under 1600-talet föll Norra Yuandynastin successivt i takt med att manchuerna blev starkare. Manchuerna inkluderade mongolerna i de Åtta baneren.[7] 1635 hade dynastin helt upplösts efter att dess sista ledare Ejei Khan kapitulerat till Qingdynastins Hong Taiji[1]

Regentlängd[redigera | redigera wikitext]

Nr Personnamn Titel Regeringstid Regeringsperiod
1 Toghon Temür Uqaγatu khan
Kejsar Shun[11]
(1333) 1368–1370[11] Zhizheng (1341) 1368 – 1370[12]
2 Ayushiridara[13] Biligtü khan
Kejsar Hexiao
1370[1]/1371–1378[12] Xuanguang 1371–1378[12]
3 Toghus Temür[13] Usqal khan
Kejsar Ningxiao
1378–1388[1] Tianyuan 1379–1388[12]
4 Yesüder Joriγtu khan 1388–1392[12]
5 Engke khan 1392[12]
6 Elbeg Elbeg khan 1392[12]/1393–1399[14]
7 Güntömör[14] Toγoγan khan[12] 1400–1402[14]
8 Ugechi Khasakha[14] Guilichi khan[14] 1402–1408[14]
9 Bunyashir[1] / Buyanshir / Buniyashir[14] Oljeitu khan[1] / Ölziitömör khan 1408–1412[1][14]
10 Dalbag[1] / Delbeg khan[14] 1412–1414[1][14]
11 Oiradai khan / Esekhü khan[14] 1414–[14]
12 Adai khan 1425[14]/1426[1]–1438[1][14]
13 Totobukha Taisun khan 1439–1452[14]
14 Agbarjin Jonon 1452[15]
15 Esen Taish Esen khan 1438[1]/1452[14]–1454[1]/1455[14]
16 Markörgis[16] Ükegtü khan[16] 1455– ca 1465[17]
1453[16]
17 Tögüs Molon khan ca1465–1466[17]
18 Mandughul khan[17] / Manduul khan[1] ca 1473–1478/79[17]
19 Batu Möngke Dayan khan 1470–1543[9]
ca 1480– ca 1524[17]
1480–1517[1]
1470–1544[14]
20 Barsbolad (巴尔斯博罗特)[18] –1531[18]
21 Bodi Alagh khan 1544[14]–1547[17][14]
22 Daraisung Gudeng khan / Daraisun 1547[17]/48[14][1]–1557[17]
23 Tümen Jasaghtu khan 1557–1592[17] / 1558–1593[14]
24 Buyan Sechen khan 1592–1604[17] / 1593–1603[14]
25 Ligdan khan / Ligden 1604–1634[17]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s] May, Timothy (2016). ”Northern Yuan (1638–1634)” (på engelska). The Mongol Empire: A Historical Encyclopedia. ABC-CLIO. sid. 26–28. https://books.google.se/books?id=4gB9DQAAQBAJ&lpg=PA27&ots=tt7fXSEAmz&dq=Northern%20Yuan%20dynasty&hl=sv&pg=PA26#v=onepage&q&f=false 
  2. ^ [a b c] Man, John (2015). ”The outer reaches of empire” (på engelska). The Mongol Empire. Corgi. sid. 290–291. ISBN 9780552168809. http://www.amazon.com/The-Mongol-Empire-Genghis-Founding/dp/0552168807 
  3. ^ [a b c d e] ”Chinese History - Yuan Period Event History” (på engelska). ChinaKnowledge.de. http://www.chinaknowledge.de/History/Yuan/yuan-event.html. Läst 31 januari 2017. 
  4. ^ Hägerdal, Hans (2012). ”Ming. Stabilitet och despotism”. Kinas historia. Historiska media. sid. 149–150. ISBN 978-91-87031-24-3 
  5. ^ Schinz, Alfred (1996). ”4.2.3. The Mongol Yuan Dynasty (1271–1368)” (på engelska). The Magic Square. Edition Axel Menges. sid. 288. ISBN 978-3930698028. https://books.google.se/books?id=qhcRYkz-I3YC&lpg=PA288&ots=Y9DCqmNf_e&dq=ruins%20of%20Yingchang&hl=sv&pg=PA288#v=onepage&q&f=false 
  6. ^ ”Karakorum” (på engelska). Daniel C. Waugh. https://depts.washington.edu/silkroad/cities/karakorum/karakorum.html. Läst 1 februari 2017. 
  7. ^ [a b c d] ”Chinese History - The Mongols (Menggu 蒙古)” (på engelska). ChinaKnowledge.de. http://www.chinaknowledge.de/History/Yuan/mongols.html. Läst 31 januari 2017. 
  8. ^ ”Chinese History - Dada 韃靼 Tatars” (på engelska). ChinaKnowledge.de. http://www.chinaknowledge.de/History/Altera/tatars.html. Läst 1 februari 2017. 
  9. ^ [a b c] Grousset, Rene (1970). ”15. The Last Empires of Mongolia from the Fifteenth to the Eighteenth Century” (på engelska). The Empire of the Steppes: History of Central Asia. Rutgers University Press. sid. 509–510. ISBN 978-0813513041. https://books.google.se/books?id=CHzGvqRbV_IC&lpg=PA502&dq=ming%20dynasty%20attack%20karakorum%201388&hl=sv&pg=PA509#v=onepage&q&f=false 
  10. ^ Grousset, Rene (1970). ”15. The Last Empires of Mongolia from the Fifteenth to the Eighteenth Century” (på engelska). The Empire of the Steppes: History of Central Asia. Rutgers University Press. sid. 502. ISBN 978-0813513041. https://books.google.se/books?id=CHzGvqRbV_IC&lpg=PA502&ots=xmRwAybO5U&dq=ming%20dynasty%20attack%20karakorum%201388&hl=sv&pg=PA502#v=onepage&q&f=false 
  11. ^ [a b] Mote, F.W. (2003). ”Kublai Khan's Successors, 1294–1370” (på engelska). Imperial China 900-1800. Harvard University Press. sid. 472. ISBN 0674012127. https://books.google.se/books?id=SQWW7QgUH4gC&lpg=PR8&dq=Imperial%20China%20900-1800%20M%C3%B6ngke%20Khan%20and%20the%20Third%20Campaign%20to%20the%20West&hl=sv&pg=PA468#v=onepage&q&f=false. Läst 13 januari 2016 
  12. ^ [a b c d e f g h] ”Chinese History - Yuan Dynasty Emperors and Khans” (på engelska). ChinaKnowledge.de. http://www.chinaknowledge.de/History/Yuan/yuan-rulers.html. Läst 31 januari 2017. 
  13. ^ [a b] Hägerdal, Hans (2012). ”Storkhaner av Yuandynastin”. Kinas historia. Historiska media. sid. 148. ISBN 978-91-87031-24-3 
  14. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w] Sneath / Kaplonski (2009). ”Attempts to Overcome a Crisis of State: The Oirats Gain in Strength” (på engelska). The History of Mongolia. Global Oriental Ltd. sid. 498–514. ISBN 978-1905246366. https://books.google.se/books?id=v_V5DwAAQBAJ&lpg=PA1097&ots=KqhfUUV4_L&dq=Oiradai%20Khan&hl=sv&pg=PA498#v=onepage&q&f=false 
  15. ^ Sanders, Alan J. K. (2003). ”Chronology” (på engelska). Historical Dictionary of Mongolia. Scarecrow Press. sid. xxix. ISBN 978-0810844346. https://books.google.se/books?id=Z5umNthHltQC&lpg=PR29&dq=Agbarjin&hl=sv&pg=PR29#v=onepage&q&f=false 
  16. ^ [a b c] Rossabi, Morris (2017). ”Sagang Sechen on the Tumu Incident” (på engelska). How Mongolia Matters: War, Law, and Society. BRILL. sid. 16. ISBN 978-9004343382. https://books.google.se/books?id=j7G8DgAAQBAJ&lpg=PA16&ots=_RgwGQaEc_&dq=%C3%9Ckegt%C3%BC%20Mongol&hl=sv&pg=PA16#v=onepage&q&f=false 
  17. ^ [a b c d e f g h i j k] Baumer, Christoph (2018). ”A Reorganisation of Geography: North Central Asia becomes a Periphery” (på engelska). The History of Central Asia. I.B. Tauris. sid. 68–69. ISBN 978-1788313513. https://books.google.se/books?id=DhiWDwAAQBAJ&lpg=PA364&ots=Btnn06Pc-o&dq=Daraisung%20Guden%20Khan&hl=sv&pg=PA68#v=onepage&q&f=false 
  18. ^ [a b] ”陵寝管理官员济农” (på kinesiska). The Mausoleum of Genghis Khan. http://www.cjshl.com/news/view/79. Läst 6 januari 2020. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]