Nunnestenskvätta

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Nunnestenskvätta
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Pied Wheatear (Oenanthe pleschanka) (8079431820).jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljFlugsnappare
Muscicapidae
SläkteStenskvättor
Oenanthe
ArtNunnestenskvätta
O. pleschanka
Vetenskapligt namn
§ Oenanthe pleschanka
AuktorLepechin, 1770
Hitta fler artiklar om fåglar med

Nunnestenskvätta (Oenanthe pleschanka) är en fågel som tillhör släktet stenskvättor.[2] Släktet räknades tidigare till familjen trastar, men är numera placerad inom familjen flugsnappare (Muscicapidae). Nunnestenskvättan häckar från sydostligaste Europa österut till Kina och flyttar vintertid till främst östra Afrika. Den är en tillfällig gäst i övriga Europa, med ett knappt 50-tal fynd i Sverige. IUCN kategoriserar den som livskraftig.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Nunnestenskvättan blir 14–15 cm lång. På våren är den adulta hanen svartvit, med vit hjässa, nacke, bröst och undergump. Övre delen av bröstet är beigefärgat medan vingarna och resten av huvudet är svart. Till skillnad från medelhavsstenskvättorna är även ryggen mörk. Den finns en sällsynt morf, vittata, där hanen har ljus strupe. Stjärten är vit med svarta centrala stjärtfjädrar, svart ändband och med delvis svärta på de yttre stjärtfjädrarna, likt ett bakvänt svart T. Olikt de flesta andra stenskvättor (men likt medelhavsstensskvättorna så är ändbandet inte jämnbrett utan tunnare i mitten och bredare utåt kanterna.

Honan är brunare med sandfärgade örontäckare, gråsolkigt huvud, smutsvitt och streckat bröst. Den är mycket lik hona östlig medelhavsstenskvätta men är mörkare, kallare brun och något fjällig på ovansidan, medan undersidan är mer skärgrå med viss fläckighet. På våren är strupen också i varierande grad mörk.

Även lätena är mycket lika medelhavsstenskvättorna. Den explosiva och kvittriga sången är möjligen något kortare med längre pausering mellan stroferna. Ibland dras stroferna ut och härmningar blandas in. Bland övriga läten hörs fräsande "brsche", smackande "tschack" och varnande visslande "vih".

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Nunnestenskvättan häckar i Centralasien från den allra sydostligaste delen av Europa till Kina. Den är en flyttfågel med övervintringsområden främst i östra Afrika. Merparten av flyttstråket går öster och söder om Jordanien. Arten har även övervintrat i Indien och nordöstra Afrika. Den är en mycket sällsynt gäst i västra och norra Europa. I Sverige har den setts vid ett knappt 50-tal tillfällen, första gången vid Fläcksjön i Västmanland 1975.[3] De allra flesta observationer har gjorts i oktober.

Släktskap[redigera | redigera wikitext]

Systematiken kring nunnestenskvättan är komplicerad. Genetiskt står den mycket nära medelhavsstenskvättan och cypernstenskvättan.[4] I ett område öster om Kaspiska havet består populationen av 12 % hybrider mellan medelhavsstenskvättan och nunnestenskvättan medan andelen i andra områden är mycket låg.[5]

Nyligen utförda genetiska studier[6][7] visar att det egentligen är taxonet melanoleuca, traditionellt behandlat som en underart till medelhavsskvätta, som står nunnestenskvättan nära, medan nominatformen av medelhavsstenskvättan är mer avlägset släkt. Det har medfört att flera auktoriteter, däribland BirdLife Sverige, har delat upp medelhavsstenskvättan i två olika arter, östlig (melanoleuca) och västlig (hispanica).

Familjetillhörighget[redigera | redigera wikitext]

Stenskvättorna ansågs fram tills nyligen liksom bland andra buskskvättor, stentrastar, rödstjärtar vara små trastar. DNA-studier visar dock att de är marklevande flugsnappare (Muscicapidae) och förs därför numera till den familjen.[8][9]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Nunnestesnskvättan förekommer i stenig halvöken, kala bergsluttningar och stäpplandskap med låg växtlighet och högplatåer. Den häckar från början av maj till augusti. Boet byggs vanligen i en klippskreva och kullen består av fyra till sex ägg. Fågeln lever av invertebrater, framför allt myror och skalbaggar, men kan också äta frukt på hösten.

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1] I Europa tros beståndet bestå av 23 700–107 000 par.[1]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Det vetenskapliga namnet pleschanka kommer av ryskans "pleshanka" vilket betyder bläsand.[5]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Delar av artikeln är översatt från engelska wikipedias artikel Pied Wheatear

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] BirdLife International 2012 Oenanthe pleschanka Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  3. ^ Nunnestenskvätta, BirdLife Sveriges raritetskatalog.
  4. ^ Outlaw, R.K., Voelker, G., Bowie, R.C.K., (2009) Shall we chat? Evolutionary relationships in the genus Cercomela (Muscicapidae) and its relation to Oenathe reveals extensive polyphyly among chats distributed in Africa, India and the Palearctic, Molecular Phylogenetics and Evolution, doi; 10.1016/j.ympev.2009.09.023
  5. ^ [a b] Lars Larsson, Birds of the World, 2001, CD-rom
  6. ^ Randler, C., Förschler, M.I., Gonzalez, J., Aliabadian, M., Bairlein, F. & Wink, M. (2012) Phylogeography, pre-zygotic isolation and taxonomic status in the endemic Cyprus Wheatear Oenanthe cypriaca. J. Orn. 153(2): 303–312.
  7. ^ Schweizer, M, Warmuth, V, Alaei Kakhki, N, Alia- badian, M., Förschler, M., Shirihai, H., Suh, A. och Burri, R. 2019. Parallel plumage colour evolution and introgressive hybridization in wheatears. J. Evol. Biol. 32: 100–110.
  8. ^ Sangster, Alström, Forsmark & Olsson 2010. Multilocus phylogenetic analysis of Old World chats and flycatchers reveals extensive paraphyly at family, subfamily and genus level (Aves: Muscicapidae) Mol. Phylogenet. Evol. 57, 380-392.
  9. ^ Zuccon & Ericson 2010 A multi-gene phylogeny disentangles the chat-flycatcher complex (Aves: Muscicapidae), Zool. Scripta 39, 213-224.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 266-267. ISBN 91-34-51038-9 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]