Om tingens natur

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Om tingens natur (lat. De rerum natura) är ett verk skrivet av den romerska poeten, filosofen och epikureén Lucretius under sista århundradet före vår tideräknings början. Om tingens natur är Lucretius enda bevarade verk, och såvitt vi vet, det enda verket han producerade.

Verket är ansett som en av latinets mest passionerade lärodikter, influerat av den grekiske filosofen Epikuros som hyllas med stora ord. Verkets syfte är inte att göra anspråk på att lägga fram en fullständig redogörelse för den epikureiska läran. Slutmålet för Lucretius är att hjälpa människor nå lycka, riva ner gamla fördomar och barriärer, ta bort rädslan för gudarna och vad som väntar efter döden. De naturvetenskapliga argumenten i verket tar störst plats och huvudsyftet med dem är att visa hur människan bör leva.

I boken framgår det att Epikuros lärt sig mycket av sina kunskaper inom naturfilosofi, av Aristoteles. [1]

Verket[redigera | redigera wikitext]

Lucretius fördelar sina argument på sex böcker.

Bok 1, 2. De två första böckerna etablerar huvudprinciperna för atomernas universum, kritiserar de rivaliserande teorier som lagts fram av försokratiska filosofer (till exempel Herakleitos, Empedokles och Anaxagoras) och attackerar utan nåd stoikerna.
Bok 3. Den tredje boken klargör att själen är uppbyggd av atomer och är dödlig.
Bok 4. Fjärde boken redogör för sinnesförnimmelserna, tanken och vissa kroppsfunktioners psykologi och fördömer sexuell lidelse.
Bok 5. Den femte boken beskriver hur vår värld skapades och fungerar. Efter det följer ett avsnitt om astronomi, livet och civilisationens framväxt.
Bok 6. Sjätte boken, som är den sista, förklarar med hjälp av atomteorin märkliga företeelser på jorden och i himlen, till exempel jordbävningar, vulkanutbrott och atmosfäriska fenomen som åska och blixt.

Lucretius ville visa att sådant inte beror på gudar utan på atomernas eviga rörelse.

.

Språk och stil[redigera | redigera wikitext]

Lucretius skrev på hexameter och fullföljde därigenom traditionen från grekiska filosofer som Parmenides och Empedokles. Han ville även återge Epikuros abstrakta prosa till latin.

"Att på latin och i vers söka återge med exakthet grekernas dunkla rön är svårt, det inser jag nogsamt, särskilt som språkets fattigdom och de nya begreppen tvingar mig uppfinna nya ord, och det ganska ofta"

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Inledningen till den svenska översättningen på boken av Sture Linnér.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Filosofin genom tiderna : Antiken Medeltiden Renässansen, sida 253