Oratorio di Santa Maria del Riscatto

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Oratorio di Santa Maria del Riscatto
Kyrka
Kyrkan Sant'Adriano in Tribus Foris (ursprungligen Curia Iulia) till vänster. I bildens mitt skymtar det triangulära pedimentet tillhörande Oratorio di Santa Maria del Riscatto. Akvarell utförd av Achille Pinelli år 1834.
Kyrkan Sant'Adriano in Tribus Foris (ursprungligen Curia Iulia) till vänster. I bildens mitt skymtar det triangulära pedimentet tillhörande Oratorio di Santa Maria del Riscatto.
Akvarell utförd av Achille Pinelli år 1834.
Land Italien Italien
Ort Rom
Trossamfund Romersk-katolska kyrkan
Stift Roms stift
Plats Forum Romanum
Invigd 1700-talet
Dekonsekrerad/Riven  
 - Riven 1935
Oratorio di Santa Maria del Riscatto (nummer 95 vid den röda pilen) på Giovanni Battista Nollis karta över Rom från år 1748. Övriga avbildade byggnader i urval: 81) San Lorenzo in Miranda (Antoninus Pius och Faustinas tempel), 94) Sant'Adriano in Tribus Foris (Curia Iulia), 96) Septimius Severusbågen, 97) Santi Luca e Martina, 920) Palazzo Senatorio, 921) San Pietro in Carcere med Mamertinska fängelset och San Giuseppe dei Falegnami, 925) Fokaskolonnen, 928) Castors och Pollux tempel och 968) Santa Maria in Cannapara.
Oratorio di Santa Maria del Riscatto (nummer 95 vid den röda pilen) på Giovanni Battista Nollis karta över Rom från år 1748.
Övriga avbildade byggnader i urval: 81) San Lorenzo in Miranda (Antoninus Pius och Faustinas tempel), 94) Sant'Adriano in Tribus Foris (Curia Iulia), 96) Septimius Severusbågen, 97) Santi Luca e Martina, 920) Palazzo Senatorio, 921) San Pietro in Carcere med Mamertinska fängelset och San Giuseppe dei Falegnami, 925) Fokaskolonnen, 928) Castors och Pollux tempel och 968) Santa Maria in Cannapara.

Oratorio di Santa Maria del Riscatto, även benämnt Oratorio di Santa Maria del Riscatto degli Acquavitari e Tabaccari, var ett oratoriumForum Romanum i Rom, helgat åt Jungfru Maria.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Under kung Romulus, som regerade från 753 till 717 f.Kr., uppfördes ett tempel i sänkan mellan Capitolium och Palatinen. Denna byggnad nyttjades av senatorer som var rådgivare åt Roms kung. Templet kom dock att eldhärjas och ersattes med en ny byggnad av Tullus Hostilius och fick namnet Curia Hostilia, som i sin tur brann ner år 53 f.Kr. Faustus Cornelius Sulla lät uppföra en ny byggnad, vilken fick namnet Curia Cornelia. År 44 f.Kr. ersatte Julius Caesar denna byggnad med Curia Iulia.[1]

Oratorium[redigera | redigera wikitext]

År 630 e.Kr. lät påve Honorius I[2] bygga om den forna senatsbyggnaden till kyrkan Sant'Adriano in Tribus Foris, helgad åt den helige Hadrianus av Nicomedia. År 1690 grundades Compagnia dei Acquavitari, destillerarnas skrå, och förlänades Sant'Adriano-kyrkan som samlingsplats.[3] År 1711 anslöt sig även Università dei Tabaccari, tobakshandlarnas skrå.[3] För att ha en egen samlingslokal lät dessa skrån till höger om Sant'Adriano uppföra ett oratorium, vilket fick namnet Santa Maria del Riscatto. Tillnamnet ”riscatto” syftar på den lösensumma med vilken Mercedarieorden friköpte kristna som hade tillfångatagits av nordafrikanska muslimer. Oratoriet hade en rektangulär grundplan. Fasaden kröntes av ett triangulärt pediment.[4][5][6]

Under 1920- och 1930-talen genomförde den fascistiska regeringen under Mussolini genomgripande rivningar i centrala Rom, bland annat på Forum Romanum. Syftet var att demolera medeltida bebyggelse för att bringa lämningarna från kejsartidens Rom i dagen. I samband med detta revs oratoriet år 1935.[5] Kyrkan Sant'Adriano dekonsekrerades och den forna senatsbyggnaden återställdes till sitt ursprungliga, profana utseende.[7] En del av kyrkans inventarier och konstverk finns numera i kyrkan Santa Maria della Mercede e Sant'Adriano, belägen vid Viale Regina Margherita i nordvästra Rom.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Claridge 1998, s. 70–72.
  2. ^ Hülsen 1927, s. 260.
  3. ^ [a b] Armellini 1891, s. 159.
  4. ^ Roma antica, e moderna: o sia Nuova descrizione di tutti gl' edifizj antichi, e moderni sagri, e profani della città di Roma, "2", Roma: Niccola Roisecco, 1765, s. 361 
  5. ^ [a b] Lombardi 1998, s. 86.
  6. ^ Claridge 1998, s. 72.
  7. ^ Lombardi 1998, s. 36.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Armellini, Mariano (1891) (på italienska). Le chiese di Roma dal secolo IV al XIX. Roma: Tipografia Vaticana. OCLC 9269651 
  • Cassanelli, Luciana (Settembre–ottobre 1995). ”La città della memoria” (på italienska). Roma Sacra: guida alle chiese della città eterna (Roma: Cosmofilm) (3): sid. 2–6. ISSN 1126-6546. 
  • Claridge, Amanda (1998) (på engelska). Rome: An Oxford Archaeological Guide. Oxford Archaeological Guides, 99-2662277-1. Oxford: Oxford University Press. ISBN 0-19-288003-9 
  • Hülsen, Christian (1927) (på italienska). Le chiese di Roma nel medio evo. Firenze: Leo S. Olschki. OCLC 3696954 
  • Lombardi, Ferruccio (1998) (på italienska). Roma: le chiese scomparse: la memoria storica della città (2). Roma: Fratelli Palombi Editori. ISBN 88-7621-069-5. OCLC 41949329 
  • Roma antica, e moderna: o sia Nuova descrizione di tutti gl' edifizj antichi, e moderni sagri, e profani della città di Roma, "2", Roma: Niccola Roisecco, 1765