Sant'Adriano al Foro Romano

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Sant'Adriano al Foro Romano
Kyrka
Sant'Adriano al Foro Romano (till höger) och Septimius Severus-bågen. Gravyr av Étienne Dupérac från år 1575.
Sant'Adriano al Foro Romano (till höger) och Septimius Severus-bågen. Gravyr av Étienne Dupérac från år 1575.
Land Italien Italien
Län Lazio
Ort Rom
Trossamfund Romersk-katolska kyrkan
Stift Roms stift
Plats Forum Romanum, vid Via in Miranda
Invigd 630
Dekonsekrerad/Riven  
 - Dekonsekrerad 1932
 - Riven 1938
Sant'Adriano al Foro Romano (nummer 94) på Giovanni Battista Nollis topografiska karta över Rom från år 1748. Övriga avbildade byggnader i urval: 81) San Lorenzo in Miranda (Antoninus Pius och Faustinas tempel), 92) Santa Maria in Macello Martyrum, 95) Oratorio di Santa Maria del Riscatto, 96) Septimius Severusbågen, 97) Santi Luca e Martina, 920) Palazzo Senatorio, 921) San Pietro in Carcere med Mamertinska fängelset och San Giuseppe dei Falegnami, 925) Fokaskolonnen, 928) Castors och Pollux tempel och 968) Santa Maria in Cannapara.

Sant'Adriano al Foro Romano, även benämnd Sant'Adriano in Tribus Foris och Sant'Adriano in Tribus Fatis,[1] var en kyrkobyggnad och titeldiakonia i Rom, helgad åt den helige martyren Hadrianus av Nicomedia. Kyrkan var inhyst i Curia Iulia vid Forum Romanum i Rione Campitelli.

Tillnamnet ”Tribus Foris” syftar på att kyrkan gränsade till tre forum: Forum Romanum, Caesars forum och Nervas forum, medan ”Tribus Fatis” åsyftar statyer föreställande de tre parcerna, de romerska ödesgudinnorna, vilka stod i närheten.[1][2]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Under kung Romulus, som regerade från 753 till 717 f.Kr., uppfördes ett tempel i sänkan mellan Capitolium och Palatinen. Denna byggnad nyttjades av senatorer som var rådgivare åt Roms kung. Templet kom dock att eldhärjas och ersattes med en ny byggnad av Tullus Hostilius och fick namnet Curia Hostilia, som i sin tur brann ner år 53 f.Kr. Faustus Cornelius Sulla lät uppföra en ny byggnad, vilken fick namnet Curia Cornelia. År 44 f.Kr. ersatte Julius Caesar denna byggnad med Curia Iulia.[3] Curia Iulia eldhärjades år 283 e.Kr. och inom kort lät kejsar Diocletianus återuppbygga den.[4]

Kyrkans historia[redigera | redigera wikitext]

År 630 e.Kr. lät påve Honorius I[5] bygga om den forna senatsbyggnaden till en kyrka helgad åt den helige Hadrianus av Nicomedia. I slutet av 1100-talet byggdes kyrkan om och interiören fick tre skepp, åtskilda av spoglio-kolonner, det vill säga kolonner från antika byggnadsverk.[4] På uppdrag av påve Sixtus V (1585–1590) genomfördes en renovering av interiören och fasaden och år 1590 överläts kyrkan åt Mercedarieorden. Åren 1654–1656 företog arkitekten Martino Longhi den yngre en genomgripande restaurering av interiören och gav den en barockdräkt; bland annat lät han innesluta de antika kolonnerna i massiva pilastrar[6] samt välva taket. Senatsbyggnadens antika bronsdörrar avlägsnades på uppdrag av påve Alexander VII år 1660 och installerades av Francesco Borromini i Lateranbasilikan och ersattes med kopior.[7][8]

År 1690 grundades Compagnia dei Acquavitari, destillerarnas skrå, och förlänades Sant'Adriano-kyrkan som samlingsplats.[9] År 1711 anslöt sig även Università dei Tabaccari, tobakshandlarnas skrå.[9] För att ha en egen samlingslokal lät dessa skrån till höger om Sant'Adriano uppföra ett oratorium, vilket fick namnet Santa Maria del Riscatto. Tillnamnet ”riscatto” syftar på den lösensumma med vilken Mercedarieorden friköpte kristna som hade tillfångatagits av nordafrikanska muslimer. Oratoriet hade en rektangulär grundplan. Fasaden kröntes av ett triangulärt pediment.[10][11][12]

Rivning[redigera | redigera wikitext]

Under 1920- och 1930-talet genomförde den fascistiska regeringen under Mussolini genomgripande rivningar i centrala Rom, bland annat på Forum Romanum. Syftet var att demolera medeltida bebyggelse för att bringa lämningarna från kejsartidens Rom i dagen. I samband med detta revs oratoriet år 1935.[11] Kyrkan Sant'Adriano dekonsekrerades och den forna senatsbyggnaden återställdes till sitt ursprungliga, profana utseende.[4] En del av kyrkans inventarier och konstverk finns numera i kyrkan Santa Maria della Mercede e Sant'Adriano, belägen vid Viale Regina Margherita i nordvästra Rom.[13]

I samband med rivningen av interiören upptäcktes freskfragment från 600-talet.

Interiören[redigera | redigera wikitext]

Högaltaruppsatsen ritades av Martino Longhi den yngre och Antonio Raggi utförde de krönande stuckänglarna. Högaltarmålningen De heliga Nereus, Achilleus och Domitilla var ett verk av Cesare Torelli.[14]

Kyrkans vigvattenskålar utfördes av Antonio Raggi.

Kyrkan hade sammanlagt nio sidokapell, fyra i vardera sidoskepp samt ett nionde till höger om högaltaret.

Höger sida[redigera | redigera wikitext]

Cappella della Immacolata Concezione

Första sidokapellet på höger hand var invigt åt den Obefläckade Avlelsen. Här fanns två målningar, utförda av en anonym konstnär: Den helige Petrus Nolasco i vördnad inför Jungfru Maria och Jungfru Maria uppenbarar sig för Jakob I av Aragonien.[14]

Cappella di Santa Maria Addolorata

Det andra kapellet var invigt åt den smärtofyllda Jungfru Maria och hade målningen Pietà.[14]

Cappella della Madonna della Mercede

Tredje kapellet, invigt åt Madonna della Mercede, hyste en målning föreställande Jungfru Maria och en helig martyr.[14]

Cappella di San Carlo Borromeo

Fjärde kapellet var invigt åt den helige Carlo Borromeo med en målning av Orazio Borgianni föreställande titelhelgonet som besöker de pestsmittade. Denna målning återfinns numera i Mercedarieordens moderhus i västra Rom.[14]

Cappella dei Santi Sergio e Bacco

Det femte kapellet var invigt åt de heliga martyrerna Sergius och Bacchus för att hugfästa minnet av den rivna kyrkan Santi Sergio e Bacco al Foro Romano. Målningen som föreställde de både martyrerna utfördes under 1700-talet.[14]

Vänster sida[redigera | redigera wikitext]

Cappella della Madonna delle Grazie

Första sidokapellet på vänster hand var invigt åt Jungfru Maria. I detta kapell vördades ikonen Madonna delle Grazie, en kopia av originalet i Santa Maria delle Grazie. Kapellets polykroma marmordekoration var särskilt överdådig. Sidomålningarna föreställde Jungfru Marie frambärande i templet och Jungfru Marie besök hos Elisabet.[14]

Cappella di San Raimondo Nonnato

Detta kapell var invigt åt den helige Raymond Nonnatus. Altarmålningen av Carlo Saraceni framställde Den helige Raymond Nonnatus predikan.[14]

Cappella di San Pietro Nolaso

Det tredje kapellet var invigt åt den helige Petrus Nolasco. Altarmålningen Den helige Petrus Nolasco buren av änglar var ett verk av Orazio Gentileschi.[14]

Cappella di San Pietro Pascasio

Det fjärde sidokapellet på vänster hand var invigt åt den helige Petrus Pascasius, en mercedariepräst som led martyrdöden år 1300. Altarmålningen utfördes av en anynom romersk konstnär under 1600-talet.[14]

Omnämningar i kyrkoförteckningar[redigera | redigera wikitext]

Katalog År Benämning
Catalogo di Cencio Camerario 1192 sco. Adriano[15]
Il catalogo Parigino cirka 1230 s. Andrianus[16]
Il catalogo di Torino cirka 1320 Ecclesia sancti Adriani dyaconi cardinalis[17]
Il catalogo del Signorili cirka 1425 sci. Adriani[18]

Titeldiakonia[redigera | redigera wikitext]

Sant'Adriano al Foro stiftades som titeldiakonia av påve Gregorius III omkring år 734. Titelvärdigheten upphävdes av påve Pius XII år 1946 och överfördes till San Paolo alla Regola.[19]

Kardinaldiakoner 700- till 1800-talet (urval)
Kardinaldiakoner under 1900-talet

Bilder[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Hülsen 1927, s. 260–261
  2. ^ Armellini 1891, s. 157–159
  3. ^ Claridge 1998, s. 70–72
  4. ^ [a b c] Lombardi 1998, s. 36
  5. ^ Hülsen 1927, s. 260
  6. ^ Carpaneto et al. 2001, s. 705
  7. ^ Tylenda 1993, s. 30
  8. ^ Ausenda 2002, s. 458
  9. ^ [a b] Armellini 1891, s. 159
  10. ^ Roma antica, e moderna: o sia Nuova descrizione di tutti gl' edifizj antichi, e moderni sagri, e profani della città di Roma, "2", Roma: Niccola Roisecco, 1765, s. 361 
  11. ^ [a b] Lombardi 1998, s. 86
  12. ^ Claridge 1998, s. 72
  13. ^ Rendina 2000, s. 12, 207
  14. ^ [a b c d e f g h i j] Pietrangeli 1976, s. 66
  15. ^ ”Il Catalogo di Cencio Camerario (1192)”. Christian Hülsen – Le chiese di Roma nel medio evo. http://penelope.uchicago.edu/Thayer/I/Gazetteer/Places/Europe/Italy/Lazio/Roma/Rome/churches/_Texts/Huelsen/HUECHI*/1/4.html#37. Läst 17 januari 2019. 
  16. ^ ”Il catalogo Parigino (circa il 1230)”. Christian Hülsen – Le chiese di Roma nel medio evo. http://penelope.uchicago.edu/Thayer/I/Gazetteer/Places/Europe/Italy/Lazio/Roma/Rome/churches/_Texts/Huelsen/HUECHI*/1/5.html#277. Läst 17 januari 2019. 
  17. ^ ”Il catalogo di Torino (circa il 1320)”. Christian Hülsen – Le chiese di Roma nel medio evo. http://penelope.uchicago.edu/Thayer/I/Gazetteer/Places/Europe/Italy/Lazio/Roma/Rome/churches/_Texts/Huelsen/HUECHI*/1/6.html#206. Läst 17 januari 2019. 
  18. ^ ”Il catalogo del Signorili (cr. 1425)”. Christian Hülsen – Le chiese di Roma nel medio evo. http://penelope.uchicago.edu/Thayer/I/Gazetteer/Places/Europe/Italy/Lazio/Roma/Rome/churches/_Texts/Huelsen/HUECHI*/1/7.html#284. Läst 17 januari 2019. 
  19. ^ ”S. Biagio dell'Anello” (på engelska). The Cardinals of the Holy Roman Church. Salvador Miranda. Arkiverad från originalet den 2 januari 2019. http://www.webcitation.org/758QMBW1S. Läst 2 januari 2019. 

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Armellini, Mariano (1891) (på italienska). Le chiese di Roma dal secolo IV al XIX. Roma: Tipografia Vaticana. sid. 157–159. OCLC 9269651 
  • Armellini, Mariano; Cecchelli, Carlo; Tacchi Venturi, Pietro (1942) (på italienska). Le chiese di Roma dal secolo IV al XIX. Roma: Edizioni R.O.R.E. di N. Ruffolo. sid. 1227. OCLC 2997278 
  • Ausenda, Marco (2002) (på italienska). Roma (9). Milano: Touring Club Italiano. ISBN 88-365-2541-5 
  • Carpaneto, Giorgio; Sanfilippo, Mario (2001) (på italienska). La grande guida dei rioni di Roma: storia, segreti, monumenti, tradizioni, leggende, curiosità. Guide insolite, 17 (2). Roma: Newton & Compton Editori. ISBN 88-8289-388-X. OCLC 888652805 
  • Cassanelli, Luciana. ”La città della memoria” (på italienska). Roma Sacra: guida alle chiese della città eterna (Roma: Cosmofilm) (3): sid. 2–6. ISSN 1126-6546. 
  • Claridge, Amanda (1998) (på engelska). Rome: An Oxford Archaeological Guide. Oxford Archaeological Guides, 99-2662277-1. Oxford: Oxford University Press. ISBN 0-19-288003-9 
  • Hülsen, Christian (1927) (på italienska). Le chiese di Roma nel medio evo. Firenze: Leo S. Olschki. sid. 260–261. OCLC 3696954 
  • Lombardi, Ferruccio (1998) (på italienska). Roma: le chiese scomparse: la memoria storica della città (2). Roma: Fratelli Palombi Editori. sid. 36. ISBN 88-7621-069-5. OCLC 41949329 
  • Pietrangeli, Carlo (1976) (på italienska). Rione X Campitelli. Guide rionali di Roma. "3". Roma: Fratelli Palombi Editori. OCLC 796186783 
  • Rendina, Claudio (2000) (på italienska). Guida insolita ai misteri, ai segreti, alle leggende e alle curiosità delle Chiese di Roma. Roma: Newton & Compton. sid. 12. ISBN 88-8289-419-3 
  • Roma antica, e moderna: o sia Nuova descrizione di tutti gl' edifizj antichi, e moderni sagri, e profani della città di Roma, "2", Roma: Niccola Roisecco, 1765 
  • Titi, Filippo (1763) (på italienska). Descrizione delle pitture, sculture e architetture esposte al pubblico in Roma. Roma: Marco Pagliarini. sid. 201–202. OCLC 3880564 
  • Tylenda, Joseph N. (1993) (på engelska). The Pilgrim's Guide to Rome's Principal Churches. Collegeville, Minnesota: Liturgical Press. ISBN 0-8146-5016-3 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]