Santa Maria Liberatrice al Foro Romano

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Santa Maria Liberatrice al Foro Romano
Kyrka
Santa Maria Liberatrice al Foro Romano. Fotografi från år 1900.
Santa Maria Liberatrice al Foro Romano.
Fotografi från år 1900.
Land Italien Italien
Ort Rom
Trossamfund Romersk-katolska kyrkan
Stift Roms stift
Plats Forum Romanum
Invigd 1200-talet
Dekonsekrerad/Riven  
 - Riven 1900
Kyrkan rivs år 1900.
Kyrkan rivs år 1900.

Santa Maria Liberatrice al Foro Romano, även benämnd Santa Maria libera nos a poenis inferni,[1][2] S. Mariae de Inferno,[3] och Santa Maria Liberatrice in Campo Vaccino,[4] var en kyrkobyggnad i Rom, helgad åt Jungfru Maria. Kyrkan var belägen på Forum Romanum i Rione Campitelli.

Kyrkans historia[redigera | redigera wikitext]

År 847 drabbades Rom och Forum Romanum av en jordbävning, vid vilken kyrkan Santa Maria Antiqua förstördes. En ny kyrka, Santa Maria Nova, dagens Santa Francesca Romana, uppfördes ett stycke därifrån, i ruinen efter Venus och Romas tempel. Santa Maria Antiqua skadades ytterligare i samband med normandernas plundring av Rom under Robert Guiscard i maj 1084.[5] På 1200-talet byggdes en ny kyrka, Santa Maria Liberatrice, ovanpå ruinerna efter Santa Maria Antiqua, söder om Castors och Pollux tempel och Juturnas källa.[6]

Under högmedeltiden hade det uppstått en legend om påve Sylvester I, som hade fjättrat en drake som spridit skräck på Forum Romanum. Platsen fick namnet Liberatrice, vilket åsyftade staden Roms befrielse från draken.[7][8] Kyrkan fick initialt namnet Santa Maria libera nos a poenis inferni, ”Heliga Maria befria oss från helvetets plågor”.[2]

Omkring år 1300 grundade Santuccia Terrebotti ett benediktinkloster på denna plats. Nunnorna förblev vid Santa Maria Liberatrice till 1550, då de anslöt sig till moderhuset vid Sant'Anna dei Falegnami. Klostret övertogs av kvinnliga olivetaneroblater från Santa Maria Annunziata a Tor de' Specchi, som innehade det till rivningen.[6] Den närbelägna kyrkan Santa Francesca Romana tillhörde olivetanermunkar.

År 1617 byggdes kyrkan om i barockstil av Onorio Longhi och gavs en ny fasad, inspirerad av fasaden till Il Gesù, ritad av Giacomo della Porta. Ombyggnaden bekostades av kardinal Marcello Lante.[6][9]

Rivning[redigera | redigera wikitext]

Under 1800-talet hade Forum Romanum börjat att arkeologiskt grävas ut och dess monument friläggas. De italienska myndigheterna och de arkeologiska institutionerna drevs i detta av ideologiska och nationalistiska intressen. År 1900 bestämdes det att kyrkan Santa Maria Liberatrice skulle rivas, under ledning av arkeologen Giacomo Boni, för att frilägga den äldre Santa Maria Antiqua.[10] Demoleringen, som delvis skedde med dynamit,[6] ägde rum mellan den 8 januari och 10 februari 1900.[11] Det har dock senare visat sig att den sistnämnda kyrkan skulle kunna ha grävts ut utan att Santa Maria Liberatrice revs. Lejonparten av kyrkans utsmyckningar och konstverk, bland annat en vördad Mariabild, överfördes till den nya kyrkan Santa Maria Liberatrice, belägen i Rione Testaccio och konsekrerad 1908. Övriga konstverk fördes över till klostret vid Tor de' Specchi.[6]

Kyrkans exteriör[redigera | redigera wikitext]

Fasadens nedervåning hade doriska pilastrar. Över ingångsportalen satt en inskriptionstavla, krönt av en segmentbåge. Övervåningen hade joniska pilastrar, vilka flankerade ett rektangulärt fönster, som var inramat av mindre pilastrar och ett segmentbågeformat pediment. Övervåningen hade på sidorna voluter och fasadens storform kröntes av ett triangulärt pediment.[6]

Den oktogonala kupolen var tämligen låg med en hög lanternin, krönt av en liten lökkupol.

Kyrkans interiör[redigera | redigera wikitext]

Kyrkan hade en grundplan i form av ett latinskt kors. Över korsmitten reste sig kupolen. Högaltarmålningen samt målningarna i sakristian var utförda av Stefano Parosel. Kapellet invigt åt den heliga Franciska av Rom dekorerades 1749 av Francesco Ferrari. Interiörens stuckutsmyckningar utfördes av Giacinto Ferrari. Även målarna Sebastiano Ceccarini och Lorenzo Gramiccia bidrog till interiörens utsmyckning.[6][12][13]

Bilder[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Armellini 1891, s. 529.
  2. ^ [a b] Scherer 1955, s. 62.
  3. ^ Hülsen 1927, s. 339.
  4. ^ Piazza 1719, s. 530.
  5. ^ Richardson 1992, s. 174.
  6. ^ [a b c d e f g] Lombardi 1998, s. 279.
  7. ^ Posterla 1707, s. 173.
  8. ^ Watkin 2009, s. 114–115.
  9. ^ Caprioli 2007, s. 36.
  10. ^ Romanelli, Pietro (14 juni 1971). ”BONI, Giacomo”. Dizionario Biografico degli Italiani – Volume 12. http://www.treccani.it/enciclopedia/giacomo-boni_%28Dizionario_Biografico%29/. Läst 29 november 2015. 
  11. ^ Morganti 2004, s. 11, 15.
  12. ^ Titi 1763, s. 205.
  13. ^ Venuti 1767, s. 397.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Armellini, Mariano (1891) (på italienska). Le chiese di Roma dal secolo IV al XIX. Roma: Tipografia Vaticana. OCLC 9269651 
  • Barsanti, Claudia; Beccaloni, Marika (2013), ”La chiesa di Santa Maria Liberatrice: dal Foro Romano al Testaccio”, i Gavrilovich, Donatella; Occhipinti, Carmelo, Miti antichi e moderni. Studi in onore di Edo Bellingeri, Arti dello spettacolo, Roma: UniversItalia, s. 253–269, ISBN 978-88-6507-556-2, OCLC 888737534 
  • Caprioli, Francesca (2007) (på italienska). Vesta aeterna: l'Aedes Vestae e la sua decorazione architettonica. Studia archaeologica (Roma), 0081-6299; 154. Roma: L'Erma di Bretschneider. ISBN 88-8265-396-X 
  • Cassanelli, Luciana (Settembre–ottobre 1995). ”La città della memoria” (på italienska). Roma Sacra: guida alle chiese della città eterna (Roma: Cosmofilm) (3): sid. 2–6. ISSN 1126-6546. 
  • Hülsen, Christian (1927) (på italienska). Le chiese di Roma nel medio evo. Firenze: Leo S. Olschki. OCLC 3696954 
  • Iamurri, Laura & Ciofetta, Simona (Settembre–ottobre 1995). ”Santa Maria Antiqua e San Cesareo in Palatio” (på italienska). Roma Sacra: guida alle chiese della città eterna (Roma: Cosmofilm) (3): sid. 26–31. ISSN 1126-6546. 
  • Lombardi, Ferruccio (1998) (på italienska). Roma: le chiese scomparse: la memoria storica della città (2). Roma: Fratelli Palombi Editori. ISBN 88-7621-069-5. OCLC 41949329 
  • Morganti, Giuseppe (2004), ”Giacomo Boni e i lavori di S. Maria Antiqua: un secolo di restauri”, i Osborne, John; Brandt, J. Rasmus; Morganti, Giuseppe, S. Maria Antiqua: 100 anni dopo lo scavo, Arti dello spettacolo, Roma: British School at Rome, Istituto di Norvegia in Roma, Soprintendenza archeologica diRom, s. 11–30 
  • Nibby, Antonio (1838) (på italienska). Roma nell'anno MDCCCXXXVIII. Roma: Tipografia delle Belle Arti. OCLC 4147982 
  • Piazza, Carlo Bartolomeo (1719) (på italienska). Emerologio di Roma cristiana, ecclesiastica, e gentile. "2". Roma: Bernabò. OCLC 164937171 
  • Posterla, Francesco (1707) (på italienska). Roma sacra, e moderna. Roma: Francesco Gonzaga in Via Lata. OCLC 27033371 
  • Richardson, Lawrence (1992) (på engelska). A New Topographical Dictionary of Ancient Rome. Baltimore, Maryland: Johns Hopkins University Press. sid. 111. ISBN 0-8018-4300-6 
  • Scherer, Margaret R. (1955) (på engelska). Marvels of Ancient Rome. New York: Phaidon Press for the Metropolitan Museum of Art 
  • Titi, Filippo (1763) (på italienska). Descrizione delle pitture, sculture e architetture esposte al pubblico in Roma. Roma: Marco Pagliarini. OCLC 3880564 
  • Watkin, David (2009) (på engelska). The Roman Forum. Wonders of the World. Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press. ISBN 978-0-674-03341-2 
  • Venuti, Ridolfino (1767) (på italienska). Accurata, e succinta descrizione topografica e istorica di Roma moderna. Roma: Carlo Barbiellini al Corso. OCLC 8825495 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]