Orientdvärguv
| Orientdvärguv Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Ugglefåglar Strigiformes |
| Familj | Ugglor Strigidae |
| Släkte | Otus |
| Art | Orientdvärguv O. sunia |
| Vetenskapligt namn | |
| § Otus sunia | |
| Auktor | (Hodgson, 1836) |
| Synonymer | |
| Orientalisk dvärguv | |
Orientdvärguv[2] (Otus sunia) är en fågel i familjen ugglor inom ordningen ugglefåglar.[3]
Utseende
[redigera | redigera wikitext]Orientdvärguven är en 19 cm lång dvärguv som förekommer i två former, en gråbrun och en rostfärgad. Den är streckad ovan och under, saknar till skillnad från flera andra dvärguvar i dess utbredningsområde en tydlig halskrage samt har tydliga vita fläckar på skapularerna. Den rostfärgade formen skiljer sig tydligt från dvärguven, medan den gråbruna är mycket lik, dock kraftigare tecknad ovan och under. Populationerna skiljer sig något åt, där de på Sri Lanka (leggei) är mindre och mycket mörka, de i Nikobarerna (nicobaricus) enhetligt rostfärgade helt utan mörkare teckningar, inklusive ansiktsskivan.[4]
Läten
[redigera | redigera wikitext]Orientdvärguvens spelläte är ett upprepat, rytmiskt och grodliknande "wut-chu-chraii", även återgett "toik toik' to-toik".[4][5]
Utbredning och systematik
[redigera | redigera wikitext]Orientdvärguv delas in i nio underarter fördelade på två grupper, med följande utbredning:[3]
- sunia-gruppen
- Otus sunia sunia – norra Pakistan till norra Indien och Bangladesh
- Otus sunia rufipennis – södra Indien
- Otus sunia leggei – Sri Lanka
- Otus sunia nicobaricus – Nikobarerna
- Otus sunia japonicus – Japan; åtminstone delvis flyttfågel men övervintringsområdet dåligt känt
- Otus sunia stictonotus – häckar i sydöstra Sibirien till nordöstra Kina, Sachalin och norra Korea; övervintrar från sydöstra Kina söderut åtminstone till södra Thailand
- Otus sunia malayanus – förekommer i södra Kina (Yunnan till östra Guangdong); åtminstone delvis flyttfågel som övervintrar söderut till södra Malackahalvön och möjligen norra Sumatra
- Otus sunia distans – norra och östra Thailand samt Indokina
- Otus sunia modestus – Andamanerna
Underarten modestus har föreslagits utgöra en egen art.[6]
Levnadssätt
[redigera | redigera wikitext]Orientdvärguven förekommer i städsegrön lövskog och blandskog samt på hyggen upp till 2000 meters höjd, övervintrande fåglar även i öskogar, mangroveskogar och planteringar. Födan består huvudsakligen av insekter och spindlar, men tar också små gnagare och småfåglar.[5][7]
Häckning
[redigera | redigera wikitext]Fågeln lägger ägg från mitten av februari till månadsskiftet april-maj i Indien och Pakistan, april-juni i Sibirien och Kina, maj-juni i Japan och februari-juni i Sydostasien. Den lägger tre till fyra vita ägg i ett trädhål eller en mur.[5][7]
Status och hot
[redigera | redigera wikitext]Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling och tros inte vara utsatt för något substantiellt hot.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen har inte uppskattats men den beskrivs som regionalt mycket vanlig.[8]
Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b c] Birdlife International 2012 Otus sunia Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
- ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-09-30
- ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
- ^ [a b] Grimmett, Richard; Carol Inskipp, Tim Inskipp (2011). Birds of the Indian Subcontinent. London: Helm Field Guides. ISBN 978-1-4081-2763-6
- ^ [a b c] Craig Robson (2007) Birds of South-east Asia, New Holland Publisher, London, sid:178-179, ISBN 978-1-84330-746-4
- ^ Rasmussen, P.C. & Anderton, J.C. (2012) Birds of South Asia. The Ripley Guide. Vols. 1–2. 2nd edition. National Museum of Natural History, Smithsonian Institution, Michigan State University & Lynx Edicions, Washington, D.C., Michigan & Barcelona.
- ^ [a b] Holt, D.W., Berkley, R., Deppe, C., Enríquez Rocha, P., Petersen, J.L., Rangel Salazar, J.L., Segars, K.P., Wood, K.L., Kirwan, G.M. & Marks, J.S. (2019). Oriental Scops-owl (Otus sunia). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/54960 2 februari 2019).
- ^ del Hoyo, J.; Elliott, A.; Sargatal, J. 1999. Handbook of the Birds of the World, vol. 5: Barn-owls to Hummingbirds. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör orientdvärguv.
Wikispecies har information om Otus sunia.- Bilder och filmer på Internet Bird Collection
- Läten på xeno-canto.org
|