Orientgräsuggla

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Orientgräsuggla
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
StrixCandidaGould.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningUgglor
Strigiformes
FamiljTornugglor
Tytonidae
SläkteTyto
ArtOrientgräsuggla
T. longimembris
Vetenskapligt namn
§ Tyto longimembris
Auktor(Jerdon, 1839)
Synonymer
  • Indonesisk gräsuggla
Hitta fler artiklar om fåglar med

Orientgräsuggla[2] (Tyto longimembris) är en asiatisk och australisk fågel i familjen tornugglor inom ordningen ugglor.[3]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Orientgräsugglan är en 35,5 cm lång tornuggla som förekommer i öppna gräsmarker. Den är lik tornugglan (eller orienttornugglan som ibland urskiljs som egen art) men är mörkare ovan, mestadels mörkbrun med gulbeige teckningar och vitaktiga fläckar. Ansikte, bröst och halssidor har en anstrykning av blekt rostbrunt. Den beigefärgade stjärten uppvisar tydliga och breda brunsvarta band.[4]

Eastern-grass-owl-1134817.jpg

I flykten visar den mycket mer kontrast mellan ovan- och undersida samt mellan en gulbeige fläck på de yttre handpennornas bas och breda mörka spetsar på handpennetäckarna. Vidare syns att handpennorna på undersidan är mycket mer mörkspetsade och även mörkspetsade yttre handpennetäckare som formar ett mörkt band.[4]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Orientgräsuggla har en vid utbredning från Indien till Filippinerna och söderut till Nya Guinea. Den delas in i sex underarter:[3]

  • Tyto longimembris longimembris – förekommer i Indien, Indokina, Sulawesi, Små Sundaöarna, norra och östra Australien
  • Tyto longimembris chinensis – förekommer i sydöstra Kina (sydöstra Yunnan till Jiangsu) och Vietnam
  • Tyto longimembris pithecops – förekommer i Taiwan
  • Tyto longimembris amauronota – förekommer i Filippinerna
  • Tyto longimembris baliem – förekommer på västra Nya Guinea
  • Tyto longimembris papuensis – förekommer i bergsgräsmarker på östra Nya Guinea

Underarten baliem inkluderas ofta i papuensis[5] och pithecops i chinensis.[6] Tidigare har den häckat i Bangladesh och Fiji men är där numera utgången.[1] Tillfälligt har den påträffats i Hong Kong och Japan.[1]

Orientgräsuggla och nära släktingen afrikansk gräsuggla (T. capensis) betraktades tidigare som en och samma art.

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Orientgräsugglan förekommer i öppna gräsmarker upp till 1450 meters höjd. I vissa områden är den en gnagarspecialist. Den häckar mellan oktober och mars i Indien (mestadels oktober-december), i Kina och Filippinerna september till januari och maj till juni i Papua Nya Guinea. Boet är en enkel plattform på marken där den lägger fyra till sex vita ägg. Arten är mestadels stannfågel.[7]

Eastern Grass Owl (immature).JPG

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal till följd av habitatförstörelse och i norra Australien råttbekämpning. Den minskar dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen har inte uppskattats, men arten rapporteras vara sällsynt eller mycket sällsynt i hela utbredningsområdet.

Namn[redigera | redigera wikitext]

Fågeln kallades tidigare indonesisk gräsuggla på svenska.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Birdlife International 2012 Tyto longimembris Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  4. ^ [a b] Craig Robson (2007) Birds of South-east Asia, New Holland Publisher, London, sid:178-179, ISBN 978-1-84330-746-4
  5. ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2017. IOC World Bird List (v 7.3). doi : 10.14344/IOC.ML.7.3.
  6. ^ Dickinson, E.C., J.V. Remsen Jr. & L. Christidis (Eds). 2013-2014. The Howard & Moore Complete Checklist of the Birds of the World. 4th. Edition, Vol. 1, 2, Aves Press, Eastbourne, U.K.
  7. ^ Bruce, M.D. & Marks, J.S. (2019). Eastern Grass-owl (Tyto longimembris). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/54933 9 januari 2019).

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]