Orienthjälmörn
Orienthjälmörn Status i världen: Livskraftig (lc)[1] | |
Systematik | |
---|---|
Domän | Eukaryoter Eukaryota |
Rike | Djur Animalia |
Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
Klass | Fåglar Aves |
Ordning | Hökfåglar Accipitriformes |
Familj | Hökartade rovfåglar Accipitridae |
Släkte | Hjälmörnar Spilornis |
Art | Orienthjälmörn S. cheela |
Vetenskapligt namn | |
§ Spilornis cheela | |
Auktor | Latham, 1790 |
Synonymer | |
Indisk tofsormörn | |
Orienthjälmörn[2] (Spilornis cheela) är en medelstor rovfågel i familjen hökartade rovfåglar.[3]
Utseende och läte
Orienthjälmörn är en medelstor rovfågel som mäter 55-75 cm. Den har ett karaktäristiskt utseende. Den är mörkbrun, men kan vara gråmelerad och har fjäderdräkten är täckt med oregelbundna vita prickar. Under glidflykt håller den de breda vingar i ett grunt "V". Orienthjälmörn kan ibland fälla ut en lite krage, och kan då i viss mån likna en uggla. Könen är utseendemässigt mycket lika, men juvenilerna går att urskilja då de har ett mer vitaktigt huvud än de adulta fåglarna.
Dess lockläte är ett distinkt "kluee-wip-wip" med en hög förstaton. De lockar ofta sena morgontimmar sittande på en gren eller då de termikflyger.
Ekologi
Orienthjälmörn lever främst i skogsbiotoper och bygger sina bon nära sötvatten. Boet placeras i en trädtopp och byggs av grenar och pinnar. Den lägger vanligtvis ett ägg per kull. Den är specialiserad på att jaga och äta reptiler och den födosöker över skogsområden efter ormar och ödlor.
Utbredning och systematik
Orienthjälmörn lever i stora delar av Sydasien, bland annat Pakistan, Indien och Sri Lanka, till Sydostasien så långt österut som till södra Kina och Indonesien. Den delas upp i ett stort antal underarter i flera distinkta grupper som möjligen kan utgöra egna arter:[3]
- cheela-gruppen
- S. c. cheela – förekommer i norra Indien och Nepal
- S. c. melanotis – Indus/Ganges-slätten
- S. c. spilogaster – Sri Lanka
- S. c. burmanicus – från Myanmar till sydvästra Kina, Thailand och Indokina
- S. c. davisoni – Andamanerna
- S. c. ricketti – södra Kina och norra Vietnam
- S. c. hoya – Taiwan
- S. c. rutherfordi – Hainan
- S. c. palawanensis – Palawan
- S. c. pallidus – låglandsområden på norra Borneo
- S. c. richmondi – södra Borneo
- S. c. malayensis – Malackahalvön, norra Sumatra och Anambasöarna
- S. c. batu – södra Sumatra och Batuöarna
- S. c. bido – Java och Bali
- S. c. minimus – Nikobarerna
- S. c. perplexus – södra Ryukyuöarna
- S. c. natunensis – Natunaöarna och Belitung (utanför Borneo)
- S. c. abbotti – Simeulue (utanför västra Sumatra)
- S. c. asturinus – Nias (utanför västra Sumatra)
- S. c. sipora – Mentawai (utanför västra Sumatra)
- S. c. baweanus – Bawean (utanför norra Java)
Underarten mimimus urskildes förut som en egen art.
Noter
- ^ Birdlife International 2012 Spilornis cheela Från: IUCN 2014. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2014.3 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2015.
- ^ Sveriges ornitologiska förening (2015) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter Arkiverad 18 oktober 2014 hämtat från the Wayback Machine., läst 2015-03-01
- ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2014) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.9 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-02-01
Källor
- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Crested Serpent Eagle, 19 juni 2008.