Ove Rainer

Ove Rainer
Ove Rainer 1978.
Född	14 september 1925 Gävle, Sverige
Död	27 januari 1987 (61 år) Stockholm, Sverige
Begravd	Norra begravningsplatsen kartor
Nationalitet	Svensk
Medborgare i	Sverige
Sysselsättning	Jurist Ämbetsman Idrottsledare Politiker
Befattning
Generaldirektör, Postverket (1973–1982) Ordförande, Svenska Ishockeyförbundet (1973–1978) Sveriges justitieminister Regeringen Palme II (1982–1983) Verkställande direktör, Bilprovningen (1986–1987)
Politiskt parti
Socialdemokraterna
Redigera Wikidata

Anders Ove Rainer, född 14 september 1925 i Gävle, död 27 januari 1987 i Stockholm, var en svensk jurist, ämbetsman, politiker och idrottsledare. Han var generaldirektör för Postverket 1973–1982, justitieminister 1982–1983 och justitieråd under nio dagar i november 1983.

Raineraffären

Ove Rainer tvingades den 9 november 1983 att avgå som justitieminister sedan Aftonbladet den 1 november hade avslöjat att Rainer med hjälp av avancerade affärstransaktioner, utförda endast i syfte att minimera realisationsvinstskatten på ett under 1981 försålt aktieinnehav, lyckats reducera sin personliga skatt till ett absolut minimum. På en inkomst av 2,4 miljoner kronor och en förmögenhet på 1,5 miljoner kronor hade han på lagligt sätt minskat sin skatt till 10 procent. Detta hade han uppnått genom att göra avdrag och omplaceringar som var juridiskt korrekt men, ansåg många, moraliskt fel av en socialdemokrat.

Under taxeringsåret 1981 var Rainer generaldirektör för Postverket. Han ansåg sin position strida med det faktum att han var en betydande aktieägare och beslöt sig då för att i stället ha sina pengar placerade i statsobligationer då deras värde inte kunde påverkas av Rainers position. Avtalet träffades i november 1981. I avvaktan på en mera långsiktig placering av tillgångarna förvärvade PK-banken för Rainers räkning före årets slut räntebärande statsobligationer. Köpet av räntebärande statsobligationer omfattade ca 19 milj kr, varav merparten lånades i bank. Vid förvärv av sådana obligationer betalas upplupen ränta till säljaren. En sådan ränteutgift är avdragsgill vid taxeringen. Detta gjorde att Rainer kunde få ett avdrag på 2 miljoner kronor. Den skattepliktiga realisationsvinsten på aktieförsäljningar var ca 2 milj kr, vilket vid en omedelbar beskattning skulle ha medfört en skatt på 1.7 milj kr. Ove Rainer friades helt i Svea Hovrätt 1988.

Att situationen snabbt kom att utvecklas till en så kallad affär berodde till viss del på Rainers taktiska missgrepp vid bemötandet av den mediala anstormningen. Den 2 november hade den 76-åriga veteranpolitikern Nancy Eriksson i en artikel i Aftonbladet starkt kritiserat Rainers handlande, som hon beskrev som ett hån mot socialdemokratins ideal. Hon hade även talat om löss i den röda fanans veck. Rainers illa valda taktik var att gå till hårt verbalt motangrepp, i vilket han uppmanade partiet att ta avstånd från riksdagskvinnan. Han fick inget stöd och statsministern avstod från att kommentera meningsutbytet. När Rainer vägrade att förklara hur det var möjligt för honom att göra ett avdrag på flera miljoner kronor och hävdade att detta var hans privatsak, blev krisen än större.

Att Ove Rainer själv satt i PK-Bankens styrelse, kom inte att förbättra hans situation. Senare granskade Bankinspektionen PK-Bankens roll i affären Rainer. Man var kritisk på flera punkter och fann att PK-Banken hade brutit mot både lag och Bankinspektionens etikregler.

Under efterkrigstiden hade, före Rainer, endast ett statsråd drivits till avgång av egen förskyllan. Det var finansminister David Hall. 

Raineraffären varade sammanlagt nio dagar, från det att första artikeln publicerades i Aftonbladet, där Rainer utpekades som en av flera miljonärer som ansågs betala för lite skatt, till dess att Rainer på kvällen den 9 november meddelade att han avgick, av hänsyn till sin familj och av personliga skäl.    

Tolv timmar efter det att Rainer fått lämna justitiedepartementet utnämndes han, efter eget önskemål och med stöd av Olof Palme, till justitieråd i Högsta Domstolen. Den 18 november framkom det att Rainer i november 1981 fått Riksbankens tillstånd att föra ut fem miljoner kronor till Schweiz för att köpa aktier. Syftet var att få full kontroll över en avliden farbrors bolag. Omedelbart efter köpet av aktierna sålde Rainer bolaget för tolv miljoner kronor. "Schweizaffären" fanns inte med i den redovisning som Rainer lämnade före sin avgång. Statsministern hävdade att han inte informerats och att Rainer svikit hans förtroende. Rainer tvingades den 19 november återigen att lämna in en avskedsansökan, men påstod att han inte hade undanhållit något för statsministern. Olof Palme kom att få hård kritik för den snabba utnämningen av Rainer till justitieråd.

År 1986 utnämndes Rainer till verkställande direktör för Svensk Bilprovning, vilket var den befattning han innehade vid sin död ett knappt år senare. Han är begravd på Norra begravningsplatsen.

Befattningar och förtroendeuppdrag

• Hovrättsassessor vid Svea Hovrätt 1959
• Sakkunnig, socialdepartementet 1958-1960
• Lagbyråchef, justitiedepartementet 1962-1965
• Statssekreterare, justitiedepartementet 1965-
• Ordförande för Svenska Ishockeyförbundet 22 september 1973–23 september 1978.
• Generaldirektör för Postverket 1973–1982
• Justitieminister 1982–1983
• Justitieråd 1983
• VD för Svensk Bilprovning 1986-1987

Källor

• Statsråden och dreven, Lars Nord, Stiftelsen Institutet för mediestudier
• Dagens Nyheter, 10-12 november 1983.
• Aftonbladet, 1-10 november 1983.
• Svenska Dagbladet, 20-22 november 1983.
• Affärernas Sverige - efterkrigstidens politiska skandaler, Kenth Olsson, Contra Förlag Stockholm 1993.

Externa länkar

• Nyhetsklipp från Aktuellt om Ove Rainers avgång

Företrädare: Nils Hörjel	Svensk generalpostdirektör 1973–1982	Efterträdare: Bertil Zachrisson
Företrädare: Helge Berglund	Ordförande för Svenska Ishockeyförbundet 1973–1978	Efterträdare: Arne Grunander
Företrädare: Carl Axel Petri	Sveriges justitieminister 1982–1983	Efterträdare: Sten Wickbom