Pälsfladdrare

Från Wikipedia
Version från den 2 september 2014 kl. 08.15 av Dexbot (Diskussion | Bidrag) (Bot: Removing Link GA template)
Pälsfladdrare
Cynocephalus variegatus
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
OrdningPälsfladdrare
Dermoptera
Vetenskapligt namn
§ Dermoptera
AuktorIlliger, 1811
Utbredning
Hitta fler artiklar om djur med

Pälsfladdrare eller kaguanger (Dermoptera) är en ordning bland däggdjuren. Ordningen är monotypisk och omfattar bara en familj (Cynocephalidae), som i sin tur också är monotypisk, och alltså bara innehåller ett enda släkte (Cynocephalus, Boddaert, 1768). I detta släkte finns två arter, men för närvarande pågår diskussioner bland taxonomer om huruvida de båda arterna istället bör inordnas i varsitt, eget släkte.

Utbredning

Pälsfladdrare lever i Sydostasien. Arten malajisk pälsfladdrare (Cynocephalus variegatus eller Galeopterus variegatus) förekommer i Thailand, i Malaysia och i det västliga Indonesien och arten filippinsk pälsfladdrare (Cynocephalus volans) förekommer på sydliga öar av Filippinerna.

Utseende

Längden för kroppen och huvudet ligger mellan 34 och 42 centimeter och vikten ligger mellan ett och två kilogram. Därtill kommer en 17 till 27 centimeter lång svans. Typiskt för dessa djur är den stora hudlapp som omger dem. Lappen går från djurets nacke över klorna av främre och bakre extremiteterna fram till svansen och hjälper djuret att göra långa hopp. På ovansidan är lappen grå eller brun och har ljusare fläckar. Undersidan har en ljusare färg och inga fläckar. Extremiteterna är långa och smala och tårna bär vassa klor. Pälsfladdrare har 34 små tänder.

Utbredningsområde för ordningen Dermoptera:
 Cynocephalus variegatus
 Cynocephalus volans

Levnadssätt

Pälsfladdrare är specialiserade på liv i träd, och observeras nästan aldrig på marken. De förekommer i regnskog men även i parker som skapats av människor. Pälsfladdrare hänger ofta på en gren med huvudet neråt och klättrar i detta läge långsamt framåt. När det är nödvändigt utbreder de sin hudlapp och hoppar en sträcka som kan uppgå till hundratjugo meter. Dessa djur är aktiva under natten, och sover under dagen i en hålighet i träd eller i träd med mycket löv. Huvudsakligen letar de ensamma efter föda, men ibland ser man en liten grupp djur i ett och samma träd.

Föda

Pälsfladdrare lever uteslutande av växtämnen, såsom löv, blommor, knoppar och frukter.

Fortplantningen

En hona med unge.

Honan är dräktig i ungefär 60 dagar och föder därefter en unge (sällan två). Ungdjuret är mycket underutvecklat och bärs av honan i den sammanveckade hudlappen. Ofta föds en ny unge innan honan har slutat att ge di åt det äldre ungdjuret.

Pälsfladdrare och människan

För lantbrukare är pälsfladdrare som lever i deras plantager ett problem. Dessa djur går lätt att fånga på grund av deras vana att alltid gå samma väg. Det största hotet för pälsfladdrare består i avverkningen av deras levnadsområde. Arten C. volans var tidigare rödlistad av IUCN som sårbar (från 1996) men har senare fått status som livskraftig.[1] Arten C. variegatus förekommer i en större population och listas av IUCN som livskraftig, med anmärkningen att populationstrenden är minskande.[2]

Systematik

Länge var zoologerna oeniga om systematiken av pälsfladdrarna. De betraktades som släktingar till ordningen äkta insektsätare eller till ordningen fladdermöss. Idag vet man att de är nära släkt med primaterna[3] inom Euarchonta. Fossil av dessa djur finns från epoken paleocen. Rester av en utdöd släkting, Planetetherium mirable, har även hittats Nordamerika.

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia. (från oktober 2005)

Noter

  1. ^ Cynocephalus volansIUCN:s rödlista, läst 15 juni 2010.
  2. ^ Galeopterus variegatusIUCN:s rödlista, läst 15 juni 2010.
  3. ^ Janecka, Miller, Pringle, Wiens et al. (2007). ”Molecular and Genomic Data Identify the Closest Living Relative of Primates”. Science Vol. 318 (nr 5851): sid. 792–794. http://dx.doi.org/10.1126/science.1147555. 

Externa länkar