Papegojalka

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Papegojalka
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Parakeetauklets2.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningVadarfåglar
Charadriiformes
UnderordningAlkfåglar
Alcae
FamiljAlkor
Alcidae
SläkteAethia
ArtPapegojalka
A. psittacula
Vetenskapligt namn
§ Aethia psittacula
AuktorPallas, 1769
Synonymer
Cyclorrhynchus psittacula
Hitta fler artiklar om fåglar med

Papegojalka[2] (Aethia psittacula) är en liten havsfågel som lever i norra Stilla havet.[3] Tidigare kategoriserades den som ensam art inom släktet Cyclorrhynchus[4] men senare morfologiska och genetiska data har gjort att den placeras i släktet Aethia.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Papegojalka i Alaska Maritime Wildlife Refuge.

Papegojalkan är en liten alka som mäter cirka 23 cm på längden. Den har en kort och hög, rundad orange näbb som är lite uppåtböjd vilket ger fågeln ett leende uttryck. Dess huvud, rygg, stjärt och ovansida av vingarna är svarta och undersidan är vit. De adulta fåglarna har en vit nedåtböjd small fjäder som sitter precis bakom ögat. Vinterdräkten skiljer sig bara till viss del från sommardräkten.

Papegojalkan är mycket ljudlig vid sina häckningsplatser. Så fort den anlänt börjar den locka och när de bildat par fortsätter de i en form av duetter. De yttrar en serie av rytmiska hesa lockrop tillsammans med dallrande skrin.

Utbredning och biotop[redigera | redigera wikitext]

Den återfinns i haven kring Alaska, Kamtjatka och Sibirien. Den häckar på klippor, branter och bland klippblock på öar i de yttre kustbanden, och flyttar ofta söderut på vintern.

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Den enda gången arten påträffats i Europa var i Sverige, helt sensationellt i mitten av december 1860 vid Vättern i Jönköping, Småland.[5][6]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Papegojalkan har en varierande föda under året. Under häckningsperioden äter den mest planktonliknande kräftdjur som lysräkor, hoppkräftor, märlkräftor och tångloppor. I vissa områden lever den även av maneter. Den hämtar oftast sin föda långt från sina häckningskolonier och kan dyka till 30 meters djup.

Häckningen börjar i april och maj i kolonier som ofta även omfattar andra arter av alkor. Honan lägger ett ägg som ruvas i över en månad. Efter att ungen kläckts matas den fyra gånger om dagen under cirka 35 dygn. Ungen lämnar sedan boet och flyger ensam ut till havs.

Papegojalka och människan[redigera | redigera wikitext]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Världspopulationen av papegojalka är inte hotad och man uppskattar att det finns över en miljon individer i norra Stilla havet. Den anses inte ha minskat men de största hoten mot arten anses vara oljespill och introducerade rovdjur. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar den som livskraftig.[1]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Ett äldre svenskt namn på papegojalka är starike.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Texten är till stora delar översatt från engelskspråkiga wikipedias artikel Parakeet Auklet.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] BirdLife International 2012 Aethia psittacula Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-08-14
  3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
  4. ^ Kaup, 1829
  5. ^ Club 300
  6. ^ Papegojalka, Sveriges ornitologiska förenings raritetskatalog.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • National Geographic, Field Guide to the Birds of North America, ISBN 0-7922-6877-6
  • Peter Harrison, (1983) Seabirds, an Identification Guide, ISBN 0-7470-1410-8
  • Josep del Hoyo editor, Handbook of the Birds of the World Vol 3, ISBN 84-87334-20-2
  • David Allen Sibley, The Sibley Guide to Birds, National Audubon Society, ISBN 0-679-45122-6
  • Martin Collinson (2006) Splitting headaches? Recent taxonomic changes affecting the British and Western Palaearctic lists, British Birds, vol.99, sid:306-323