Permittenttrafiken

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Storlien 1940, Tysk transittrafik, alpjägare
Tyska soldater åker hem vid andra världskrigets slut.

Permittenttrafiken var transiteringen av tyska soldater med järnväg genom Sverige under andra världskriget. Trafiken pågick under perioden juli 1940 till augusti 1943. Tågen kallades ofta för tysktåg.[1]

Beslutet fattades enhälligt[Not 1] av Regeringen Hansson III och utan att riksdagen tillfrågades.[2] Medborgarna informerades först efter att tågen redan hade börjat rulla efter att rykten om avtalet hade läckt till tidningen Nordens Frihet.[2]

Historik[redigera | redigera wikitext]

Efter att Tyskland fått kontroll över Norge och den norska regeringen gått i exil inleddes förhandlingar mellan de svenska och tyska regeringarna. Genom ockupationen av Danmark och Norge fick Tyskland en maktställning som kunde utnyttjas för att förmå den svenska samlingsregeringen att tillgodose dess önskningar. Den 17 juni underströks från högtstående militärt håll i Berlin för den svenska ambassaden där, att ett nekande svar på den tyska begäran om transitering skulle medföra tvångsåtgärder, troligen av militär art.[3]

Den 26 juni började den så kallade hästskotrafiken (rutten såg ut som en hästsko på kartan) från Trondheim till Narvik via Storlien-Östersund-Riksgränsen. Denna första trafik handlade inte om permissioner utan det var fråga om rena truppförflyttningar.[4] Den 8 juli 1940 kom Sverige och Tyskland överens om att låta permittenter (dvs. tyska soldater på permission) färdas till och från Tyskland på svenska järnvägar. Dock utvidgades trafiken nästan genast till att gälla flera sorters transporter, även krigsmateriel. Denna trafik kom att pågå i drygt tre år och innefattade totalt ca 2,140,000 soldatresor,[5] cirka 100 000 vagnslaster vapen och krigsmateriel[5] och upptog tidvis 10 % av det svenska järnvägsnätets transportkapacitet. De flesta tåg gick TrelleborgKornsjö och en del TrelleborgNarvik. Från Krokom, som var en knutpunkt för tågen, kunde även tyska soldater ta sig till Haparanda.

Som engångseftergift tilläts en fullt stridsutrustad tysk division, den 163. infanteridivisionen i Sverige känd som "Engelbrechtdivisionen" efter sin chef Erwin Engelbrecht, att färdas genom Sverige från södra Norge till norra Finland efter Tysklands anfall mot Sovjetunionen i juni 1941, Operation Barbarossa. Denna förflyttning var, till skillnad från permittenttrafiken, rejält bevakad av svensk militär.[6]

Permittenttrafiken gav upphov till skarp kritik mot den svenska regeringen, och eftergifterna till tyskarna, vilka stred mot den av Sverige proklamerade neutralitetspolitiken, försämrade också förhållandet till de allierade. När det svenska försvaret hunnit tillväxa i styrka och den tyska krigslyckan 1943 började svänga, sade därför Sverige upp avtalet.[7]

Liknande händelser[redigera | redigera wikitext]

Jämför Greklands, Nej, den 18 oktober 1940 (Ochi-dagen) till Italien att transportera trupper genom Grekland som ledde till att Grekland drogs in i kriget på de allierades sida mot axelmakterna.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

Not 1   Rickard Sandler och Östen Undén var de enda som egentligen protesterade.[2]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Sveriges Radio”. 31 oktober 2010. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2519&artikel=4128120. Läst 4 januari 2012. 
  2. ^ [a b c] Maria-Pia Boëthius Heder och samvete, 1991, Norstedts förlag, sid. 29-30.
  3. ^ Boheman 1964, ss. 133-134
  4. ^ Gyllenhaal 2011, s. 47
  5. ^ [a b] Maria-Pia Boëthius Heder och samvete, 1991, Norstedts förlag, sid. 27-28.
  6. ^ Gyllenhaal 2011, ss. 72-79
  7. ^ Bra Böckers lexikon, 1978. 


Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]