Permittenttrafiken

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Storlien 1940, transittrafik av tyska alpjägare

Permittenttrafiken (även transiteringarna och i folkmun tysktågen[1]) var transiteringen av 2,1 miljoner[1] tyska soldater, samt vapen och krigsmateriel, med järnväg genom Sverige under andra världskriget. Trafiken pågick under perioden juni 1940 till augusti 1943[2] och innebar att Sverige gav upp sin neutralitetspolitik.[2][3]

Beslutet fattades enhälligt[a] av Regeringen Hansson III och utan att riksdagen tillfrågades.[4] Medborgarna ställdes inför ett fullbordat faktum och informerades först efter att tågen redan hade börjat rulla efter att rykten om avtalet hade läckt till tidningen Nordens Frihet.[4]

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Ordet permittenttrafiken och avtalet som träffades sommaren 1940 avsåg trafik av de tyska permittenter, soldater som skulle på permission, som skulle få färdas på svenska järnvägar.[1] Själva avtalet avsåg alltså inte transitering av stridande trupp.[1]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Efter att Tyskland fått kontroll över Norge och den norska regeringen gått i exil inleddes förhandlingar mellan de svenska och tyska regeringarna. Genom ockupationen av Danmark och Norge fick Tyskland en maktställning som kunde utnyttjas för att förmå den svenska samlingsregeringen att tillgodose dess önskningar. Den 17 juni underströks från högtstående militärt håll i Berlin för den svenska ambassaden där, att ett nekande svar på den tyska begäran om transitering skulle medföra tvångsåtgärder, troligen av militär art.[5]

Trafiken[redigera | redigera wikitext]

Den 26 juni började den så kallade hästskotrafiken (rutten såg ut som en hästsko på kartan) från Trondheim till Narvik via Storlien-Östersund-Riksgränsen. Denna första trafik handlade inte om permissioner utan det var fråga om rena truppförflyttningar.[6]

Den 8 juli 1940 kom Sverige och Tyskland överens om att låta permittenter (det vill säga tyska soldater på permission) färdas till och från Tyskland på svenska järnvägar. Dock utvidgades trafiken nästan genast till att gälla flera sorters transporter, även krigsmateriel. Denna trafik kom att pågå i drygt tre år och innefattade totalt ca 2,140,000 soldater,[2] cirka 100 000 vagnslaster vapen och krigsmateriel[2] och upptog tidvis 10 % av det svenska järnvägsnätets transportkapacitet. De flesta tåg gick TrelleborgKornsjö och en del Trelleborg–Narvik. Senare under 1940 började trupper även skeppas över från Helsingör till Helsingborg på grund av den säkrare överfarten. Denna rutt kom att bli allt vanligare, särskilt efter att Operation Barbarossa inletts 1941 och Tyskland efter dess låg i krig med Sovjetunionen.[7] Från Krokom, som var en knutpunkt för tågen, kunde även tyska soldater ta sig till Haparanda.

Som engångseftergift tilläts en fullt stridsutrustad tysk division, den 163. infanteridivisionen i Sverige känd som "Engelbrechtdivisionen" efter sin chef Erwin Engelbrecht, att färdas genom Sverige från södra Norge till norra Finland efter Tysklands anfall mot Sovjetunionen i juni 1941, Operation Barbarossa. Denna förflyttning var, till skillnad från permittenttrafiken, rejält bevakad av svensk militär.[8]

Permittenttrafiken gav upphov till skarp kritik mot den svenska regeringen,[förtydliga] och eftergifterna till tyskarna, vilka stred mot den av Sverige proklamerade neutralitetspolitiken, försämrade också förhållandet till de allierade. När det svenska försvaret hunnit tillväxa i styrka och den tyska krigslyckan 1943 började svänga, sade Sverige upp avtalet.[9]

Upphörandet[redigera | redigera wikitext]

Tyska soldater åker hem vid andra världskrigets slut 1945.

Permittenttrafiken uphörde i augusti 1943.[2]

Liknande händelser[redigera | redigera wikitext]

Jämför Greklands, Nej, den 18 oktober 1940 (Ochi-dagen) till Italien att transportera trupper genom Grekland som ledde till att Grekland drogs in i kriget på de allierades sida mot axelmakterna.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

Anmärkningar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Rickard Sandler och Östen Undén var de enda som egentligen protesterade.[4]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] "Andra världskriget - tysktågen, neutraliteten och Nordkalotten", Sveriges Radio, 31 oktober 2010. Åtkomst den 4 januari 2012
  2. ^ [a b c d e] Maria-Pia Boëthius Heder och samvete, 1991, Norstedts förlag, sid. 27-28.
  3. ^ Sune Örnberg et al. Vad varje svensk bör veta, 1995.
  4. ^ [a b c] Maria-Pia Boëthius Heder och samvete, 1991, Norstedts förlag, sid. 29-30.
  5. ^ Boheman 1964, ss. 133-134
  6. ^ Gyllenhaal 2011, s. 47
  7. ^ Kungliga Järnvägsstyrelsen (1943). Persontrafikbyråns redogörelse för vissa krisåtgärder m.m.: Specialtågen (tyska permittenttågen). Läst 18 mars 2018.
  8. ^ Gyllenhaal 2011, ss. 72-79
  9. ^ Bra Böckers lexikon, 1978. 


Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]