Sven Grafström

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Sven Grafström, 1936.

Sven Hjalmarsson Grafström, född 2 november 1902 i Stockholm, död 3 januari 1955 nära Joigny, Frankrike var en svensk diplomat.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Sven Grafström var son till häradshövdingen Hjalmar Grafström och Helfrid Nilsson och gift 1936 med Gerda von Twardowski från Berlin, dotter till ambassadör Fritz von Twardowski och Gertrud, född Ahrens. Brodern Nils var först häradshövding som fadern och sedan lagman i Svea hovrätt.

Sven Grafström var klasskamrat med Gunnar Hägglöf vid Nya elementarläroverket i Stockholm där han tog studenten 1921, och studerade vid Handelshögskolan i Stockholm där han blev civilekonom 1923. Han blev 1926 fänrik i Göta livgardes (I 2) reserv och samma år inskrevs han vid Stockholms högskola där han tog kansliexamen 1928. Den 12 juni samma år blev han attaché vid Utrikesdepartementet, och vid årets slut underlöjtnant i reserven.

Vid UD tjänstgjorde han i Oslo, London, Moskva, Teheran och Ankara under 1920- och 1930-talet. År 1936 blev han förflyttad till Warszawa och befann sig där när Tyskland besatte Polen 1939. Dåvarande svenske ambassadören flydde landet med den polska regeringen, medan Sven Grafström var kvar och förhandlade med tyskarna. För det mod han visade i samband med detta vann han internationell beundran. 1941 utnämndes han till byråchef vid pressavdelningen i UD och var därjämte sekreterare i riksdagens utrikesutskott. Under andra världskriget var Grafström ofta utrikespolitisk kommentator i radion. Hans antinazism var omtalat intensiv, vilket med Gunnar Hägglöfs ord innebar att han "försummade sällan något tillfälle att säga tyskarna obehagliga sanningar". 1944 utsågs Grafström till biträdande chef för UD:s politiska avdelning, samt året därefter till utrikesråd och chef för UD: s politiska avdelning. Han arbetade varvid fram regeringens kommentarer till FN-stadgan, och deltog i arbetet att bereda Sverige för ett inträde i FN.

Sven Grafström efterträdde 1948 Gunnar Hägglöf som FN-ambassadör och innehade tjänsten till 1952. Under denna tid skaffade sig Grafström mycket goda förbindelser och en stark personlig ställning i utrikespolitiken. Trots de goda insatserna fann regeringen Erlander det angeläget att ersätta honom med, den mot socialdemokratin mer lojala, diplomaten Oscar Thorsing. Efter tiden i FN fick Grafström en undanskymd och obetydlig post, som envoyé i Mexiko, vilket enligt Erik Boheman berodde på att han gick emot utrikesministern Östen Undén, då han ansåg att Sverige borde vara solidariskt med FN mot kineserna i Korea. Grafström blev i Korea 1953, den förste svenska representanten vid Neutrala nationernas övervakningskommission. Under detta halvårslånga uppdrag försågs han av FN, av förhandlingstekniska motiv, formellt med generalmajors grad. Efter väl utfört arbete, återvände han till Mexiko.[1]

I januari 1955 befann sig Sven Grafström på semester i södra Europa. Vid en resa med tåg från Nice till Paris omkom han genom att falla ut genom en dörr. Iklädd endast pyjamas hittades han på banvallen i närheten av staden Joigny. Till sin person var Sven Grafström enligt Boheman "en sällsynt utpräglad karaktär, mycket orädd och alltid beredd att kämpa för sina ståndpunkter. Han hade samtidigt en stor förmåga att i det internationella umgänget inge förtroende och aktning".

Kungliga Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia har utgivit hans anteckningar i två band. Sven Grafströms efterlevande maka önskade att makens privata dagboksanteckningar skulle offentliggöras redan 1956. Publiceringen av dessa, som fanns i UD:s förvar, kom dock att förhindras då UD-ledningen egenmäktigt vägrade att lämna ut dem. Utrikesministern Undén ansåg, vid denna tidpunkt, att nedteckningarna var för frispråkiga. [2]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Tage Erlander, Dagböcker 1952, 1953 och 1954.[sidnummer behövs]
  2. ^ Sven Grafström, Anteckningar 1938-1944, del 1 och 1945-1954, del 2. Utgivna genom Stig Ekman, Stockholm 1989.[sidnummer behövs]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • FN - Globalt uppdrag, huvudred. Lars Eriksson (Sthlm 1995)
  • Vem är det 1961
  • Boheman, Erik, artikel i SBL 82 (Sthlm 1967)
  • Hägglöf, Gunnar, Samtida vittne 1940-1945, (Sthlm 1972)
  • Kort biografi på kungligasamfundet.org
Företrädare:
Gunnar Hägglöf
Sveriges FN-ambassadör
1948–1952
Efterträdare:
Oscar Thorsing