Plagioklas

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Plagioklas är ett samlingsnamn för en grupp fältspater som består av albit, natriumaluminiumsilikat (NaAlSi3O8) och anortit, kalciumaluminiumsilikat (CaAl2Si2O8) vilka är helt lösliga i varandra och samkristalliserar (triklint kristallsystem). Som ett av de viktigaste bergartsbildande mineralen är plagioklas grunden i alla magnetiska bergarter och har utgjort basen för indelningen av dessa bergarter efter mängden och kemisk sammansättning av mineralet. Plagioklaserna byggs upp av ((AL,SI)O4)tetraedern i föreningen med katjonerna (Na+) och (Ca2+). Med ett strörre innehåll av Kalcium måste flera tetraedrar byta ut kisel mot aluminium för att få plats med kalciumjonen. Ofta är plagioklaserna uppbyggda i zoner med en kärna av kalciumrik plagioklas (anortit) som omges av mindre kalciumrik plagioklas och till sist av albit. Det motsvarar den kemiska förändringen som skedde i den magma där plagioklasen kristalerade. Plagioklas bildar i allmänhet tvillingar, som likt smala lameller präglar spaltytorna och ger dem deras karakteristiska utseende som bladen i en stängd bok.

Plagioklas är vanligt förekommande, och ingår i bergarterna gabbro, gnejs och granit.

Man har delat in plagioklasmineralen i sex grupper beroende på halten anortit.

Densiteten varierar mellan 2,63 g/cm3 för ren albit och 2,75 g/cm3 för ren anortit. Färgen är vanligen vit eller transparent (färglös), men inneslutningar kan göra att mineralet på avstånd ser mörkt ut. Spaltbarheten är mycket god utefter två ytor, så att spaltstyckena får två 94°- och två 86°-vinklar. Tvillinglameller syns i mikroskop som raka streck från korngräns till korngräns. Hårdheten är 6-6,5 enligt Mohs hårdhetsskala. Plagioklaser är mindre stabila än ortoklaser och mikroklin, och vittrar lättare ju höger andel anortit de innehåller. Omvandlingsprodukter är lermineralen montmorillonit, skapolit och prehnit.

Ursprung och förekomst[redigera | redigera wikitext]

Plagioklaser är bildande vid hög tempratur och är därför ännu viktigare än kalifältspat i magnetiska bergarter, och plagioklas används då även som ett kännetecken för dessa bergarter. Plagioklas kristelliserar tidigt i magma, vilket för med sig att de vid vulkanutbrott förs upp till ytan och här ofta ses som tavelformade strökorn i porfyriska lavabergarter, t.ex i basaltiska plafgioklasporfyrer eller som rombformade strökorn i rombporfyrerna från Oslofjorden. Plagioklas förekommer också i graniter, där den utifrån sitt innehåll av kalcium anger under vilka betingelser graniten är bildad i plattektoniskt sammanhang. Dessutom kan plagioklas finnas i metamorfa bergarter som amfibolit, då plagioklasen i den ursprungliga basiska bergarten till en viss grad är bevarad. Slutligen kan närvaron av kalciumrik anortit i vissa gnejser vittna om ursprungliga kalkhaltiga bergarter.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]