Prärietrana

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Prärietrana
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
BLM Winter Bucket List -9- Cosumnes River Preserve, California, for the Trumpet and Dance of the Sandhill Crane (15965538838).jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Tran- och rallfåglar
Gruiformes
Familj Tranor
Gruidae
Släkte Antigone
Art Prärietrana
A. canadensis
Vetenskapligt namn
§ Antigone canadensis
Auktor (Linné, 1758)
subspecies
  • A. c. canadensis (Linné, 1758)
  • A. c. pratensis (F. A. A. Meyer, 1794)
  • A. c. nesiotes Bangs & Zappey, 1905
  • A. c. tabida (J. L. Peters, 1925)
  • A. c. rowani Walkinshaw, 1965
  • A. c. pulla Aldrich, 1972
Synonymer
  • Sandhilltrana
  • Ardea canadensis Linné, 1758
  • Grus minor
  • Grus proavus
  • Grus canadensis
Flygande prärietrana i mars över Brownstown, Indiana.
Flygande prärietrana i mars över Brownstown, Indiana.
Hitta fler artiklar om fåglar med

Prärietrana[2] (Antigone canadensis) är en trana som häckar över stora delar av Nordamerika, i nordöstra Sibirien och på Kuba. Merparten är flyttfåglar som övervintrar i södra USA, norra Mexiko och södra Japan.

Systematik och utbredning[redigera | redigera wikitext]

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Arten beskrevs vetenskapligt av Carl von Linné 1758 i tionde upplagan av hans Systema Naturae. Han gav den då det vetenskapliga namnet Ardea canadensis och placerade den därmed i samma släkte som bland annat hägrarna. Senare placerades den i det stora transläktet Grus. De flesta auktoriteter, bland annat American Ornithology Union (AOU), placerar idag arten i släktet Antigone, tillsammans med dess närmsta släktingar sarustrana, brolgatrana och glasögontrana för att bättre beskriva tranornas släktskap.[3] Birdlife Sverige behåller dock fortfarande prärietranan i Grus.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Prärietranan häckar över stora delar av Nordamerika, i nordöstra Sibirien och på Kuba.[4] Populationen i nordöstra Sibirien häckar från floden Kolyma till Tjuktjerhalvön och söderut till Korjakien och nordöstra Ochotska havet.[5] Merparten av den globala populationen är flyttfåglar som övervintrar i södra USA och norra Mexiko. Ett mindre antal övervintrar även i sydvästra Kyushu i södra Japan.[5] Populationerna på amerikanska golfkusten, i Georgia, FloridaKuba och Isla de la Juventud är stannfåglar.[4]

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Prärietranan delas in i sex underarter som delas upp i fem underartsgrupper:[4]

  • Antigone canadensis canadensis – häckar i arktiska Nordamerika och östra Sibirien, och övervintrar i sydvästra USA och norra Mexiko
  • Antigone canadensis pulla – förekommer vid södra USA:s golfkust
  • Antigone canadensis pratensis – förekommer i Georgia och Florida
  • Antigone canadensis nesiotes – förekommer på Kuba och Isla de la Juventud
  • tabida/rowani-gruppen
    • Antigone canadensis rowani – häckar från British Columbia till norra Ontario, och övervintrar till norra Mexiko
    • Antigone canadensis tabida – häckar i mellersta Nordamerika, och övervintrar i södra USA och norra Mexiko

Observationer utanför utbredningsområdet[redigera | redigera wikitext]

Prärietrana observeras sällsynt i Europa. Det första brittiska fyndet gjorde på Fair Isle i april 1981,[6] Våren 2014 höll en prärietrana till i Västeuropa tog sig till även för första gången till Sverige, där den sågs i Västmanland den 29 april 2014.[7][8] Små grupper av prärietranor har även observerats i östra Kina och Korea.[5]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

På senvintern och våren, inför häckningen utför den en sorts parningsdans. Foto från reservatet Cosumnes River, Californien.
Vintertid uppträder ofta arten i mycket stora flockar.

Prärietranan mäter från 88–120 cm och har ett vingspann på 160–210 cm.[5] De sydliga underarterna är tydligt större än de nordliga, varför de ibland delas upp som "större" och "mindre" prärietrana. De sydliga mäter i genomsnitt 117 cm på längden, har ett vingspann på 196 cm och väger 4850 gram. De nordliga mindre underarterna mäter i genomsnitt 104 cm på längden, har ett vingspann på 185 cm och väger 3350 gram.[9] Hanarna är större än honorna.[9]

Den adulta prärietranan i fräsch vinterdräkt är ljusgrå, med liten mängd varmt roströda partier på ovansidan, speciellt på vingtäckarna och övergumpen.[9][5] Adult i sommardräkt är mer roströd. Adultens hals är ljust grå och huvudet nästan vitt. Pannan och främre delen av hjässan är röd.[5] Vingpennorna är mörkgrå till svarta och innanför dessa har den ett ljust band på vingundersidan, som är bredare och tydligare hos de sydliga underarterna.[9] Juvenilen påminner om adulten, men saknar rött på huvudet och är överlag rödbrungrå.[5][9]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Utanför häckningstid uppträder prärietranan ofta i stora flockar och uppsöker då öppna fält, våtmarker och hagar.[9] Den häckar på gräsmark vid kusten eller i närheten av vatten.[5]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2016 Antigone canadensis Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2017.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-02-14
  3. ^ Chesser et al. 2016 & Krajewski et al. (2010)
  4. ^ [a b c] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2016. från: www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download/, läst 2017-01-09
  5. ^ [a b c d e f g h] Mark Brazil (2009) Helm Field Guide: Birds of East Asia, A&C Black Publishers, London, sid: 150–151, ISBN 978-0-7136-7040-0
  6. ^ Riddiford, Nick (1983). ”Sandhill Crane: new to Britain”. British Birds 76 (3): sid. 105–109. 
  7. ^ Club300 (2014-04-30) Ny art för landet - prärietrana i Västmanland!, <www.club300.se>, läst 2017-01-10
  8. ^ Erik Hansson (2014-05-06) Senaste nytt om Sveriges första prärietrana, <www.natursidan.se>, läst 2017-01-10
  9. ^ [a b c d e f] Sibley, David Allen (2000). National Audubon Society: The Sibley Guide to Birds. New York: Alfred A. Knopf. sid. 157. ISBN 0-679-45122-6 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]