Prärietrana

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Prärietrana
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
BLM Winter Bucket List -9- Cosumnes River Preserve, California, for the Trumpet and Dance of the Sandhill Crane (15965538838).jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTran- och rallfåglar
Gruiformes
FamiljTranor
Gruidae
SläkteAntigone
ArtPrärietrana
A. canadensis
Vetenskapligt namn
§ Antigone canadensis
Auktor(Linné, 1758)
subspecies
  • A. c. canadensis (Linné, 1758)
  • A. c. pratensis (F. A. A. Meyer, 1794)
  • A. c. nesiotes Bangs & Zappey, 1905
  • A. c. tabida (J. L. Peters, 1925)
  • A. c. rowani Walkinshaw, 1965
  • A. c. pulla Aldrich, 1972
Synonymer
  • Sandhilltrana
  • Ardea canadensis Linné, 1758
  • Grus minor
  • Grus proavus
  • Grus canadensis
  • Flygande prärietrana i mars över Brownstown, Indiana.
    Flygande prärietrana i mars över Brownstown, Indiana.
    Hitta fler artiklar om fåglar med

    Prärietrana[2] (Antigone canadensis) är en trana som häckar över stora delar av Nordamerika, i nordöstra Sibirien och på Kuba. Merparten är flyttfåglar som övervintrar i södra USA, norra Mexiko och södra Japan.

    Systematik och utbredning[redigera | redigera wikitext]

    Systematik[redigera | redigera wikitext]

    Arten beskrevs vetenskapligt av Carl von Linné 1758 i tionde upplagan av hans Systema Naturae. Han gav den då det vetenskapliga namnet Ardea canadensis och placerade den därmed i samma släkte som bland annat hägrarna. Senare placerades den i det stora transläktet Grus. De flesta auktoriteter, bland annat American Ornithology Union (AOU), placerar idag arten i släktet Antigone, tillsammans med dess närmsta släktingar sarustrana, brolgatrana och glasögontrana för att bättre beskriva tranornas släktskap.[3] Birdlife Sverige behåller dock fortfarande prärietranan i Grus.

    Utbredning[redigera | redigera wikitext]

    Prärietranan häckar över stora delar av Nordamerika, i nordöstra Sibirien och på Kuba.[4] Populationen i nordöstra Sibirien häckar från floden Kolyma till Tjuktjerhalvön och söderut till Korjakien och nordöstra Ochotska havet.[5] Merparten av den globala populationen är flyttfåglar som övervintrar i södra USA och norra Mexiko. Ett mindre antal övervintrar även i sydvästra Kyushu i södra Japan.[5] Populationerna på amerikanska golfkusten, i Georgia, FloridaKuba och Isla de la Juventud är stannfåglar.[4]

    Underarter[redigera | redigera wikitext]

    Prärietranan delas in i sex underarter som delas upp i fem underartsgrupper:[4]

    • Antigone canadensis canadensis – häckar i arktiska Nordamerika och östra Sibirien, och övervintrar i sydvästra USA och norra Mexiko
    • Antigone canadensis pulla – förekommer vid södra USA:s golfkust
    • Antigone canadensis pratensis – förekommer i Georgia och Florida
    • Antigone canadensis nesiotes – förekommer på Kuba och Isla de la Juventud
    • tabida/rowani-gruppen
      • Antigone canadensis rowani – häckar från British Columbia till norra Ontario, och övervintrar till norra Mexiko
      • Antigone canadensis tabida – häckar i mellersta Nordamerika, och övervintrar i södra USA och norra Mexiko

    Observationer utanför utbredningsområdet[redigera | redigera wikitext]

    Prärietrana observeras sällsynt i Europa. Det första brittiska fyndet gjorde på Fair Isle i april 1981,[6] Våren 2014 höll en prärietrana till i Västeuropa tog sig till även för första gången till Sverige, där den sågs i Västmanland den 29 april 2014.[7][8] Små grupper av prärietranor har även observerats i östra Kina och Korea.[5]

    Utseende[redigera | redigera wikitext]

    På senvintern och våren, inför häckningen utför den en sorts parningsdans. Foto från reservatet Cosumnes River, Kalifornien.
    Vintertid uppträder ofta arten i mycket stora flockar.

    Prärietranan mäter från 88–120 cm och har ett vingspann på 160–210 cm.[5] De sydliga underarterna är tydligt större än de nordliga, varför de ibland delas upp som "större" och "mindre" prärietrana. De sydliga mäter i genomsnitt 117 cm på längden, har ett vingspann på 196 cm och väger 4850 gram. De nordliga mindre underarterna mäter i genomsnitt 104 cm på längden, har ett vingspann på 185 cm och väger 3350 gram.[9] Hanarna är större än honorna.[9]

    Den adulta prärietranan i fräsch vinterdräkt är ljusgrå, med liten mängd varmt roströda partier på ovansidan, speciellt på vingtäckarna och övergumpen.[9][5] Adult i sommardräkt är mer roströd. Adultens hals är ljust grå och huvudet nästan vitt. Pannan och främre delen av hjässan är röd.[5] Vingpennorna är mörkgrå till svarta och innanför dessa har den ett ljust band på vingundersidan, som är bredare och tydligare hos de sydliga underarterna.[9] Juvenilen påminner om adulten, men saknar rött på huvudet och är överlag rödbrungrå.[5][9]

    Ekologi[redigera | redigera wikitext]

    Utanför häckningstid uppträder prärietranan ofta i stora flockar och uppsöker då öppna fält, våtmarker och hagar.[9] Den häckar på gräsmark vid kusten eller i närheten av vatten.[5]

    Källor[redigera | redigera wikitext]

    1. ^ BirdLife International 2016 Antigone canadensis Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2017.
    2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-02-14
    3. ^ Chesser et al. 2016 & Krajewski et al. (2010)
    4. ^ [a b c] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2016. från: www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download/, läst 2017-01-09
    5. ^ [a b c d e f g h] Mark Brazil (2009) Helm Field Guide: Birds of East Asia, A&C Black Publishers, London, sid: 150–151, ISBN 978-0-7136-7040-0
    6. ^ Riddiford, Nick (1983). ”Sandhill Crane: new to Britain”. British Birds 76 (3): sid. 105–109. 
    7. ^ Club300 (2014-04-30) Ny art för landet - prärietrana i Västmanland!, <www.club300.se>, läst 2017-01-10
    8. ^ Erik Hansson (2014-05-06) Senaste nytt om Sveriges första prärietrana, <www.natursidan.se>, läst 2017-01-10
    9. ^ [a b c d e f] Sibley, David Allen (2000). National Audubon Society: The Sibley Guide to Birds. New York: Alfred A. Knopf. sid. 157. ISBN 0-679-45122-6 

    Externa länkar[redigera | redigera wikitext]