Prärietrana

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Prärietrana
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Sandhill Cranes (Grus canadensis) (16757875775) (cropped).jpg
Adulta i mars.
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Tran- och rallfåglar
Gruiformes
Familj Tranor
Gruidae
Släkte Grus
Art Prärietrana
G. canadensis
Vetenskapligt namn
§ Grus canadensis
Auktor (Linné, 1758)
subspecies
  • G. c. canadensis (Linné, 1758)
  • G. c. pratensis (F. A. A. Meyer, 1794)
  • G. c. nesiotes Bangs & Zappey, 1905
  • G. c. tabida (J. L. Peters, 1925)
  • G. c. rowani Walkinshaw, 1965
  • G. c. pulla Aldrich, 1972
Synonymer
  • Sandhilltrana
  • Ardea canadensis Linné, 1758
  • Grus minor
  • Grus proavus
  • Antigone canadensis
Flygande prärietrana i mars över Brownstown, Indiana.
Flygande prärietrana i mars över Brownstown, Indiana.
Hitta fler artiklar om fåglar med

Prärietrana (Grus canadensis) är en trana som häckar över stora delar av Nordamerika, i nordöstra Sibirien och på Kuba. Merparten är flyttfåglar som övervintrar i södra USA, norra Mexiko och södra Japan.

Systematik och utbredning[redigera | redigera wikitext]

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Prärietranan är en trana och tillhör ordningen tran- och rallfåglar. Arten beskrevs vetenskapligt av Carl von Linné 1758 i tionde upplagan av hans Systema Naturae. Han gav den då det vetenskapliga namnet Ardea canadensis och placerade den därmed i samma släkte som bland annat hägrarna. Senare placerades den i det stora transläktet Grus. Vissa auktoriteter, bland annat American Ornithology Union (AOU) placerar idag arten i släktet Antigone, tillsammans med dess närmsta släktingar sarustrana, brolgatrana och glasögontrana för att bättre beskriva tranornas släktskap.[2]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Prärietranan häckar över stora delar av Nordamerika, i nordöstra Sibirien och på Kuba.[3] Populationen i nordöstra Sibirien häckar från floden Kolyma till Tjuktjerhalvön och söderut till Korjakien och nordöstra Ochotska havet.[4] Merparten av den globala populationen är flyttfåglar som övervintrar i södra USA och norra Mexiko. Ett mindre antal övervintrar även i sydvästra Kyushu i södra Japan.[4] Populationerna på [[Mexikanska golfen[amerikanska golfkusten]], i Georgia, FloridaKuba och Isla de la Juventud är stannfåglar.[3]

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Prärietranan delas in i sex underarter som delas upp i fem underartsgrupper:[3]

canadensis-gruppen (monotypisk)
  • Grus canadensis canadensis - häckar i arktiska Nordamerika och östra Sibirien, och övervintrar i sydvästra USA och norra Mexiko
tabida/rowani-gruppen (polytypisk)
  • Grus canadensis rowani - häckar från British Columbia till norra Ontario, och övervintrar till norra Mexiko
  • Grus canadensis tabida - häckar i mellersta Nordamerika, och övervintrar i södra USA och norra Mexiko
pulla-gruppen (monotypisk)
  • Grus canadensis pulla - förekommer vid södra USA:s golfkust
pratensis-gruppen (monotypisk)
nesiotes-gruppen (monoytypisk)

Observationer utanför utbredningsområdet[redigera | redigera wikitext]

Prärietrana observeras sällsynt i Europa. Det första brittiska fyndet gjorde på Fair Isle i april 1981,[5] Våren 2014 höll en prärietrana till i Västeuropa och observerade bland annat i Tyskland och Danmark. I Sverige observerade individen första gången i Västmanland den 29 april 2014 vilket också var första gången arten sågs i Sverige.[6][7] Små grupper av prärietranor har även observerats i östra Kina och Korea.[4]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

På senvintern och våren, inför häckningen utför den en sorts parningsdans. Foto från reservatet Cosumnes River, Californien.
Vintertid uppträder ofta arten i mycket stora flockar.

Prärietranan mäter från 88–120 cm och har ett vingspann på 160–210 cm.[4] De sydliga underarterna är tydligt större än de nordliga, varför de ibland delas upp som "större" och "mindre" prärietrana. De sydliga mäter i genomsnitt 117 cm på längden, har ett vingspann på 196 cm och väger 4850 gram. De nordliga mindre underarterna mäter i genomsnitt 104 cm på längden, har ett vingspann på 185 cm och väger 3350 gram.[8] Hanarna är större än honorna.[8]

Den adulta prärietranan i fräsch vinterdräkt är ljusgrå, med liten mängd varmt roströda partier på ovansidan, speciellt på vingtäckarna och övergumpen.[8][4] Adult i sommardräkt är mer roströd. Adultens hals är ljust grå och huvudet nästan vitt. Pannan och främre delen av hjässan är röd.[4] Vingpennorna är mörkgrå till svarta och innanför dessa har den ett ljust band på vingundersidan, som är bredare och tydligare hos de sydliga underarterna.[8] Juvenilen påminner om adulten, men saknar rött på huvudet och är överlag rödbrungrå.[4][8]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Utanför häckningstid uppträder prärietranan ofta i stora flockar och uppsöker då öppna fält, våtmarker och hagar.[8] Den häckar på gräsmark vid kusten eller i närheten av vatten.[4]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2012 Grus canadensis Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ Chesser et al. 2016 & Krajewski et al. (2010)
  3. ^ [a b c] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2016. från: www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download/, läst 2017-01-09
  4. ^ [a b c d e f g h] Mark Brazil (2009) Helm Field Guide: Birds of East Asia, A&C Black Publishers, London, sid: 150–151, ISBN 978-0-7136-7040-0
  5. ^ Riddiford, Nick (1983). ”Sandhill Crane: new to Britain”. British Birds 76 (3): sid. 105–109. 
  6. ^ Club300 (2014-04-30) Ny art för landet - prärietrana i Västmanland!, <www.club300.se>, läst 2017-01-10
  7. ^ Erik Hansson (2014-05-06) Senaste nytt om Sveriges första prärietrana, <www.natursidan.se>, läst 2017-01-10
  8. ^ [a b c d e f] Sibley, David Allen (2000). National Audubon Society: The Sibley Guide to Birds. New York: Alfred A. Knopf. sid. 157. ISBN ISBN 0-679-45122-6 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]