Proximalzonsteorin

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Proximalzonsteori (PZT) är skillnaden mellan vad en individ kan göra utan hjälp och vad den kan göra med hjälp. Det är ett koncept som utvecklats av den sovjetiske psykologen och socialkonstruktivisten Lev Vygotskij (1896–1934).

Vygotskij ansåg att ett barn följer en vuxens exempel och gradvis utvecklar förmågan att göra vissa uppgifter utan hjälp. Vygotskijs definition av zon av proximal utveckling är: att det är skillnaden mellan den faktiska utvecklingsnivån som bestäms av oberoende problemlösning, och den potentiella utveckling som bestäms genom problemlösning med vuxens ledning eller i samarbete med mer kapabla kamrater. Tanken är att försätta eleven mittemellan dessa två ytterligheter.

Vygotskij ansåg att utbildningens uppgift är att ge barn upplevelser inom deras proximala utvecklingszoner och därigenom uppmuntra och främja deras inlärning. Vygotskij beskrev det så här:

Den proximala utvecklingszonen omfattar förmågor som inte ännu har mognat men som är i en mognadsprocess, fullmognade i en nära framtid, och för närvarande är i ett embryoniskt stadium. Dessa färdigheter kan kallas knopparnas utveckling, blommor i utveckling snarare än frukterna av utveckling -- det vill säga något som mognar.

Bakgrunden till teorin[redigera | redigera wikitext]

Lev Semenovich Vygotskijs död avbröt hans tänkande om den proximala utvecklingszonen. Begreppet "proximal utvecklingszon" utvecklades ursprungligen av Vygotskij genom att han argumenterade mot användningen av akademiska, kunskapsbaserade tester som innebär att mäta elevernas intelligens. Vygotskij hävdade, att i stället för att undersöka elevens intelligens, är det bättre att undersöka elevens förmåga att självständigt lösa problem och elevens förmåga att lösa problem med en vuxens hjälp.

Utveckling[redigera | redigera wikitext]

Begreppet PZT har utökats, modifierats och förändrats i nya koncept sedan Vygotskijs ursprungliga uppfattning.

Begreppet PZT används flitigt i världen för att studera barns mentala utveckling när det gäller utbildning. PZT-konceptet ses som en byggnadsställning, en struktur av "stödpunkter" för att utföra en åtgärd. Vygotskij själv nämnde aldrig ordet, men byggnadsställningar har utvecklats av andra sociokulturella teoretiker som tillämpar Vygotskys PZT i utbildningssammanhang. Ställningar är en process genom vilken en lärare, eller mer kompetent person, hjälper eleven i sin PZT vid behov och avtar detta stöd eftersom det blir onödigt mycket. Detta kan liknas vid en klätterställning som tas bort från en byggnad under uppförande. "Byggnadsställningar [är] det sätt de vuxna styr barns lärande genom fokuserade frågor och positiva interaktioner." Detta begrepp har bland annat vidareutvecklats av Ann Brown. Flera instruktionsprogram har utvecklats på denna tolkning av PZT, inbegripet ömsesidig undervisning och dynamisk bedömning.

Medan Vygotskijs idéer om PZT ursprungligen användes enbart om en persons förmåga att lösa problem, påpekar Tharp och Gallimore att de kan utökas till att undersöka andra kompetensområden och färdigheter. Dessa specialiserade områden av utveckling omfattar kulturella områden, enskilda zoner och kompetensorienterade zoner. De som forskar kring tidig barndomsutveckling menar ofta att små barn i allmänhet lär sig sitt modersmål och motorik genom att placeras i den proximala utvecklingszonen.

Genom sitt arbete med samarbete mellan grupper av vuxna, identifierade Tinsley och Lebak (2009) "zonen av reflekterande kapacitet". Denna zon delar de teoretiska attribut PZT, men är en mer specifikt definierad konstruerad hjälp för att beskriva och förstå hur en vuxens förmåga till reflektion kan expandera när denne under en längre tid samarbetar med andra vuxna som har liknande mål. Tinsley och Lebak konstaterade att som vuxna delade deras synpunkter, analys och utvärdering av varandras arbete under samverkan, utökat deras potential för kritisk reflektion. Zonen av reflekterande kapacitet utökats som förtroende och ömsesidig förståelse mellan jämnåriga växte.

Zonen av reflekterande förmåga konstrueras genom samverkan mellan deltagarna i en gemensam aktivitet och expanderar när den förmedlas av positiva interaktioner med andra deltagare, precis på samma sätt som PZT, som Wells (1999) beskriver. Det är möjligt att mäta elevens PZT som en individuell egenskap som visar en viss stabilitet över instruktions inställningar. Det andra perspektivet bygger på arbete på interaktiv formativ bedömning integrerad i klassrumsundervisning. I detta tillvägagångssätt, utvärdering ingriper i PZT skapats av en elev är pågående interaktioner med en given instruktions inställning. (Allal, Ducrey 2000)

En illustration är ett spädbarn som på svaga ben ännu inte riktigt kan gå men som gör det med lätthet när den får hålla sig i föräldrarnas händer. Modern stöder upp barnets egna processer, förser med det tillägg den behöver för att klara av denna uppgift som är precis på gränsen av vad den förmår. Efter några gånger med detta stöd byggs barnets kompetens att gå på egen hand.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Zone of proximal development, 22 september 2012.
  • Allal, Linda, and Greta Ducrey. " Assessment of or in the zone of proximal development." Learning and Instruction 10.2 (2000): 137-152. Print.
  • Chaiklin, S. (2003). "The Zone of Proximal Development in Vygotsky's analysis of learning and instruction." In Kozulin, A., Gindis, B., Ageyev, V. & Miller, S. (Eds.) Vygotsky's educational theory and practice in cultural context. 39-64. Cambridge: Cambridge University.
  • Lebak, K. & Tinsley, R. (2010). Can inquiry and reflection be contagious? Science teachers, students, and action research. Journal of Science Teacher Education, 21, 953-970.
  • Mayer, R. E. (2008). Learning and instruction. (2nd ed., pp. 462-463). Upper Saddle River, NJ: Pearson Education.
  • Tharp, R & Gallimore, R. (1988). Rousing Minds to Life. Cambridge University Press.
  • Tinsley, R. & Lebak, K. (2009). Expanding the Zone of Reflective Capacity: Taking separate journeys together. Networks, 11 (2). [1]
  • Vygotsky, L.S. (1978). Mind and society: The development of higher psychological processes. Cambridge, MA: Harvard University Press.
  • Wells, G. (1999). Dialogic Inquiries in education: Building on the legacy of Vygotsky. Cambridge University Press.
  • Zaretskii,V.K. (2009). The Zone of Proximal Development What Vygotsky Did Not Have Time to Write. Journal of Russian and East European Psychology, vol. 47, no. 6,November–December 2009, pp. 70–93.