Rhinolophus luctus

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Rhinolophus luctus
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Rhinolophus luctus ras.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Infraklass Högre däggdjur
Eutheria
Ordning Fladdermöss
Chiroptera
Familj Rhinolophidae
Släkte Hästskonäsor
Rhinolophus
Art Rhinolophus luctus
Vetenskapligt namn
§ Rhinolophus luctus
Auktor Temminck, 1835
Utbredning
Utbredningsområde (rött)
Utbredningsområde (rött)
Hitta fler artiklar om djur med

Rhinolophus luctus[2][3][4] är en däggdjursart som beskrevs av Coenraad Jacob Temminck 1835. Den ingår i släktet hästskonäsor, och familjen Rhinolophidae.[5][6] IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig.[1]

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Catalogue of Life listar 6 underarter:[5]

  • Rhinolophus luctus luctus Temminck, 1834
  • Rhinolophus luctus foetidus K. Andersen, 1918
  • Rhinolophus luctus lanosus K. Andersen, 1905
  • Rhinolophus luctus morio Gray, 1842
  • Rhinolophus luctus perniger Hodgson, 1843
  • Rhinolophus luctus spurcus Allen, 1928

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Som alla hästskonäsor har arten flera hudflikar kring näsan, delvis med ett hästskoliknande utseende. Hos denna art är hudflikarna grå. Dessa brukas för att rikta de ultraljudstoner som används för ekolokalisation.[7] Till skillnad från andra fladdermöss som använder sig av ultraljudsnavigering produceras nämligen tonerna hos hästskonäsorna genom näsan, och inte via munnen.[8] Pälsen är lång och nästan svart.[7] Arten är stor, med en vikt på 29 till 37 g, en underarmslängd på 6 till nästan 7 cm,[7] samt en kroppslängd mellan 7,5 och 9,5 cm, ej inräknat den 3,5 till 6 cm långa svansen[9].

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Arten lever i skogar, inklusive kulturskog. Under dagtid sover den ensam eller i små grupper i grottor, under klipputskott och klippskrevor, i håligheter i marken och i ihåliga träd. I Kina förekommer det också att arten söker vila i tunnlar och gamla gruvgångar.[1] Individerna börjar flyga tidigt på kvällen, och håller sig nära marken under flykten.[9] Födan består av insekter som bland annat skalbaggar och termiter.[1] Det förekommer också att de håller sig stilla, hängande från exempelvis en gren, för att kasta sig ut och fånga bytet om ett lämpligt sådant flyger förbi.[7]

Rhinolophus luctus har ingen speciell parningstid utan kan få ungar året om.[7]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Utbredningsområdet omfattar sydöstra Kina, Sydasien från Indien (spridda populationer) över Bangladesh, Nepal, Burma, Thailand, Laos, Vietnam och Burma till Indonesien (Sumatra, Java och Bali) samt Borneo.[1]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Walston, J., Kingston, T. & Hutson, A.M. 2008 Rhinolophus luctus Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2012.2 <www.iucnredlist.org>. Läst 6 augusti 2016.
  2. ^ Wilson, Don E., and DeeAnn M. Reeder, eds. (1992) , Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference, 2nd ed., 3rd printing
  3. ^ (1998) , website, Mammal Species of the World
  4. ^ Wilson, Don E., and F. Russell Cole (2000) , Common Names of Mammals of the World
  5. ^ [a b] Roskov Y., Abucay L., Orrell T., Nicolson D., Flann C., Bailly N., Kirk P., Bourgoin T., DeWalt R.E., Decock W., De Wever A. (red.) (2016). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2016 Annual Checklist.”. Species 2000: Naturalis, Leiden, Nederländerna. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2016/search/all/key/rhinolophus+luctus/match/1. Läst 6 augusti 2016. 
  6. ^ ITIS: The Integrated Taxonomic Information System. Orrell T. (custodian), 2011-04-26
  7. ^ [a b c d e] Quentin Phillipps och Karen Phillipps (2016) (på engelska). Phillipps' Field Guide to the Mammals of Borneo and Their Ecology: Sabah, Sarawak, Brunei, and Kalimantan. Princeton University Press. Sid. 102. ISBN 978 0 691 16941 5. https://books.google.se/books?id=0SxzCwAAQBAJ&pg=PA102&lpg=PA102&dq=Rhinolophus+luctus&source=bl&ots=tJLFg0t9ne&sig=VzvTm_VMy-ydfrItxKb9fSUEuRg&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwjvwZrKu_PNAhUnYJoKHRS_BrQ4ChDoAQggMAE#v=onepage&q=Rhinolophus%20luctus&f=false 
  8. ^ Curry-Lindahl, Kai (1988). Däggdjur, groddjur & kräldjur. Stockholm: Norstedts. Sid. 223. ISBN 91-1-864142-3 
  9. ^ [a b] Andrew T. Smith, Yan Xie, Robert S. Hoffmann, Darrin Lunde, John MacKinnon, Don E. Wilson och W. Chris Wozencraft (2010) (på engelska). A Guide to the Mammals of China. Princeton University Press. Sid. 338. ISBN 978 0 691 09984 2. https://books.google.se/books?id=ka-9f68nPT4C&pg=PA338&lpg=PA338&dq=Rhinolophus+luctus&source=bl&ots=H8NAWQmWqf&sig=ExVs6FZ4m1oGKGau3f7vC4uPmuo&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwiGqeeP0KzOAhUG3SwKHdxyDNU4ChDoAQhTMAc#v=onepage&q=Rhinolophus%20luctus&f=false 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]