Rysk-ortodoxa kyrkan

Rysk-ortodoxa kyrkan
Русская православная церковь
Рꙋ́сскаѧ правосла́внаѧ цр҃ковь
	; Rysk-ortodoxa kyrkan; Русская православная церковь; Рꙋ́сскаѧ правосла́внаѧ цр҃ковь
	Från bilden längst upp:; Kristus Frälsarens katedral, Kazankyrkan, Vasilijkatedralen, Valamo kloster, Allhelgonakyrkan och Ryska federationens väpnade styrkors huvudkatedral
	Karta över Rysk-ortodoxa kykans stift i Ryssland (juli 2012).
Region och utbredning	Ryssland; Belarus; Ukraina; Moldavien; Azerbajdzjan; Kazakstan; Kirgizistan; Estland; Lettland; Litauen; Tadzjikistan; Turkmenistan; Uzbekistan
Grundad	988
Grundare	Vladimir I av Kiev
Typ	Kristet samfund
Säte	Moskva, Ryssland
Medlemmar	164 miljoner
Officiella språk	Kyrkslaviska (synodala utgåvan)
Patriark av Moskva och hela Ryssland	Kirill av Moskva
Ansluten till	Östortodoxa kyrkan
Övrigt	Självständighetː 1589; Erkäntː 1589
Webbplats	https://www.patriarchia.ru/en

Rysk-ortodoxa kyrkan (ryska: Русская православная церковь; tr: Russkaja pravoslavnaja tserkov; kyrkslaviska: Рꙋ́сскаѧ правосла́внаѧ цр҃ковь), också kallad Moskvapatriarkatet (Московский патриархат/Moskovskij patriarkhat; Моско́вскїй патрїархатъ), är en östortodox kristen kyrka som är det största samfundet inom de Östortodoxa kyrkorna.

Rysk-ortodoxa kyrkan är en av de slavisk-ortodoxa kyrkorna och har omkring 164 miljoner medlemmar.^[1]

Kyrkan har kommit att starkt förknippas med rysk kultur och historia. Efter kommunismens fall har kyrkan upplevt en renässans och inofficiellt återfått mycket av statusen som rysk statskyrka.

Namn

Benämningen rysk-ortodox är flertydig, och kan utöver tillhörighet till Moskvapatriarkatet betyda att församlingen eller kyrkan följer rysk gudstjänsttradition och/eller att man har historiska band till Ryssland (se rysk ortodoxi). En kyrka som i hög grad förvaltar ryskt arv är Ortodoxa kyrkan i Amerika. Två kyrkorganisationer med ryskt ursprung, som historiskt hört till annat patriarkat än Moskva men nu är återförenade dit, om än under specialregler, är Rysk-ortodoxa kyrkan utanför Ryssland och Rysk-ortodoxa ärkestiftet i Västeuropa.^{[källa behövs]}

Patriark

Kyrkans patriark (överhuvud) bär titeln Patriark av Moskva och hela Ryssland. Patriark är sedan januari 2009 Kirill av Moskva.^[2]

Historia

Tidig historia

Rysk-ortodoxa kyrkans historia börjar enligt traditionen med storfurste Vladimir I av Kievs dop i Kiev år 988. I och med Vladimirs dop blev kristendomen den officiella religionen i Kievrus.^[3]^[4] Kristendomen var känd och spridd i Kievrus redan före Vladimir I:s dop, inte minst genom kontakterna med Bysantinska riket. I det Första bulgariska riket hade det redan före Rysk-ortodoxa kyrkans grundande skapats en slavisk kristen kultur, vilken utgjorde grunden för ett starkt kristet inflytande som ledde till kristendomens genomslag i Kiev-riket.^[4]

Missionärerna Kyrillos och Methodios bidrog till det kristna inflytandet genom att översätta kristna skrifter till ett slaviskt språk,^[4] som idag är känt som fornkyrkoslaviska.^[5] Kyrillos skapade även ett tidigt slaviskt alfabet, det glagolitiska alfabetet.^[5]

När kyrkan hade etablerats blev den direkt underställd under patriarken av Konstantinopel. År 1037 skapades ett metropolitdöme i Kiev, samtidigt som de flesta metropoliter under flera århundraden efter grundandet kom från grekiskspråkiga områden. I likhet med kristendomen i Bysantinska riket så blev klostren en viktig del av den östortodoxa tron i Ryssland. I Kiev utvecklades Petjerskaklostret som grundades under 1000-talet. Under samma period utmärkte sig Novgorod som ett kyrkligt centrum i de norra delarna av det rysk-ortodoxa området.^[4]

Medeltid

Efter den mongoliska invasionen av Europa, som nådde Kievrus år 1237, blev den Rysk-ortodoxa kyrkan en viktig identitetsmarkör för den ryska identiteten. Invasionen medförde också en kyrklig och politisk förflyttning mot Moskva, inte minst från det tidiga 1300-talet.

Sergij av Radonezj (ca 1314-1392) var under perioden en framträdande person som under senare tid har setts som Rysslands nationalhelgon. En anledning till Sergijs popularitet var hans stöd till kampen mot tatarerna, samt att han grundade Treenighetsklostret i Sergijev Posad, vilket ytterligare stärkte klostrens ställning. Inom den kristna konsten på klostren vid samma tid framträdde ikonmålaren Andrej Rubljov som en betydelsefull konstnär.^[4]

Ökad självständighet

När de ryska biskoparna valde en egen metropolit utan att hänvisa frågan till Konstantinopel år 1448, gjorde sig den ryska kyrkan i praktiken självständig från Konstantinopels ekumeniska patriarkat. Från det året räknas kyrkan som autokefal, en högre grad av självständighet än vad kyrkan tidigare hade.^[6] Efter Konstantinopels fall år 453 utvecklades den Rysk-ortodoxa kyrkan till en av de viktigare i den östortodoxa kyrkosfären.^[4]

År 1589 fick Moskvas metropolit officiellt status som patriark av patriarken av Konstantinopel. Sedan dess har Moskvas patriark ansetts vara den femte i ordningen efter patriarkerna i Konstantinopel, Alexandria, Antiokia och Jerusalem.^[6]

Schism

Under mitten av 1600-talet genomförde patriark Nikon omfattande reformer av gudstjänstordningen och olika rysk-ortodoxa texter. Syftet med reformerna var att den ryska kyrkan skulle närma sig övriga östortodoxa kyrkor.^[6]

De liturgiska reformerna mötte ett starkt motstånd som leddes av ärkeprästen Avvakum Petrovitj. Striden - som kom att bli känd som raskol (ryska: "splittring, klyfta, oenighet") - ledde till att en grupp kritiker helt bröt med den Rysk-ortodoxa kyrkan. De som lämnade kyrkan blev kända som gammaltroende och förföljdes av både kyrkan och den ryska staten.^[4]^[3]

Samtidigt med de liturgiska och litterära reformerna så hamnade Nikon även i konflikt med tsar Aleksej I. Nikon hade den teokratiska staten som ideal och ville att kyrkan skulle ha företräde framför den profana staten i Ryssland. Nikon avsattes år 1666, men kyrkan behöll de liturgiska reformer som han hade drivit igenom.^[6]

1700- och 1800-tal

Tsar Peter I genomförde en rad reformer av det ryska samhället under 1700-talet och en del av dessa var att förändra styrningen av kyrkan.

För att närma sig Västeuropas stater avskaffade Peter patriarkatet år 1700 och grundade samtidigt den Heliga synoden som fungerade som kyrkans ledning fram till år 1917. Under samma period började kyrkan att missionera mer aktivt i de delar av Ryssland som tillhörde Asien. Teologiska förändringar skedde också, inspirerad av utvecklingen i väst.^[4] Den folkliga religiösa utövningen fortsatte dock ungefär som tidigare.

Under 1700-talet inskränktes klostrens verksamhet, medan de under 1800-talet fick större frihet och deras betydelse stärktes. Munken Serafim av Sarov blev populär under 1800-talet och flera tusentals troende uppsökte honom för att be om vägledning i andliga frågor.

Senare under 1800-talet växte den slavofiliska rörelsen fram, något som influerade ledande personer i kyrkan och framträdande teologer och fick dessa att gå i en romantisk och idealistisk riktning.^[4]

Kommunismen

Kyrkan knöts efter hand tätt till tsarväldet och var fram till år 1917 rysk statskyrka.

Efter den ryska revolutionen skildes kyrkan och staten och en marxistiskt motiverad ateism blev statens officiella ideologi.

Från år 1922–1923 inledde staten en omfattande förföljelse av kristna och tusentals präster, munkar och nunnor avrättades eller omkom i arbetsläger. Kyrkan fråntogs all egendom och många kyrkor revs eller kom att användas för andra ändamål.

Rysk-ortodoxa kyrkan utanför Ryssland grundades under 1920-talet som en reaktion på den Rysk-ortodoxa kyrkans samarbete med den sovjetiska staten och försonades först år 2007 med huvudkyrkan, efter Sovjetunionens upplösning år 1991.

1980-talet och framåt

Från 1980-talet och framåt har kyrkan återfått mycket av sin egendom. Man har även lyckats återfå mycket av sin tidigare religiösa särställning, något som ibland lett till diskriminering och begränsning av andra trossamfunds religionsutövning.

Kyrkan är indelad i territoriella församlingar (ryska: Приход/Prihod), som grupperas i stift (Епархия/Еparhija), som leds av en biskop, och ärkestift (Метрополия/Metropolija), som leds av en metropolit. Grupperingen var under 2010-talet stadd i förändring genom att tidigare stift (till ytan motsvarande en oblast) görs om till ärkestift och delas upp i två eller flera stift, vilket inträffade i Novgorod år 2011, Sankt Petersburg, Karelen och Murmansk år 2013 och Pskov år 2014.

År 2018 bröt den Rysk-ortodoxa kyrkan med Konstantinopels ekumeniska patriarkat efter att den Ortodoxa kyrkan i Ukraina beviljats självständighet. Den Ortodoxa kyrkan i Ukraina hade hört till Moskvapatriarkatet de senaste 300 åren.

Utbredning

Rysk-ortodoxa kyrkans jurisdiktion omfattar individer som tillhör den östortodoxa kristna tron och bor inom den Rysk-ortodoxa kyrkans kanoniska territorium: Ryssland, Ukraina, Belarus, Moldavien, Azerbajdzjan, Kazakstan, Kirgizistan, Lettland, Litauen, Tadzjikistan, Turkmenistan, Uzbekistan, Estland, samt ortodoxa kristna som bor i andra länder och som frivilligt ansluter sig till kyrkan.^[7]

Gudstjänster och liturgier

Biblar

Liturgiskt använder den Rysk-ortodoxa kyrkan Elisabetbibeln som är översatt till det traditionella liturgiska språket kyrkslaviska (Церковнославѧнскїй ѧ҆зы́къ; translitteration: Tserkovnoslavjanskij jazik). Denna bibelöversättning utgavs år 1751 och är uppkallad efter tsarinna Elisabet Petrovna.^[8]