Sandöbron

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Sandöbron
Sandö Bridge Sweden.jpg
(Stora) Sandöbron i februari 2008.
ID kodY 3[1]
PlatsLunde-Klockestrand
KorsarÅngermanälven
Konstruktionsdata
Total längd811[2] + 277 meter
Bredd10 meter (bågen)[1]
KonstruktionstypBågbro
Antal brospann1
Längsta spann264 meter[2]
Segelfri höjd40 meter[2]
MaterialArmerad betong
Underhålls avTrafikverket
Datum
Färdigställd1943
Öppnade16 juli 1943
Trafik
TrafikslagVägtrafik

Sandöbron är en bågbro över Ångermanälven mellan Lunde och Klockestrand, via Sandö, i Kramfors kommun i Ångermanland. Bron är indelad i två delsträckor ("stora" och "lilla" Sandöbron) som är 811 respektive 277 meter långa. När Sandöbron var klar var den världens längsta enspannsbro med ett spann på 264 meter och en höjd av 48 meter över älvens vattenyta.

Bron hade tidigare en mycket viktig roll som kommunikationsled, då E4:an gick över Ångermanälven här, men den har minskat sedan Högakustenbron togs i bruk år 1997. Bron blev då istället en del av länsväg 332.

Vid södra brofästet finns sedan 1940-talet Wästerlunds konditori. Strax intill bron finns också ett monument över de personer som omkom efter att militär öppnat eld mot ett demonstrationståg vid Ådalshändelserna 1931. På Sandö finns sedan 1982 en avtagsväg med broförbindelse till Svanö.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Den första bron[redigera | redigera wikitext]

Skånska Cementgjuteriet antogs som entreprenör, mycket på grund av att man presenterade den billigaste lösningen i kamp med åtta andra aktörer. Byggkostnaderna beräknades till 3 318 000 kronor (motsvarar cirka 100 miljoner i 2014 års penningvärde), med en lösning med en bågbro helt gjuten i betong som skulle gjutas i en friliggande träbåge gjord av spikade förband.[3][4] Den valda lösningen innebar att gjutformen kunde byggas upp på land, och sedan svängas ut över älven och fästas vid andra lands-sidan utan att behöva stödja på några fundament i flodfåran. Byggmetoden hade framgångsrikt tillämpats bland annat vid bygget av Stocksundsbron, vars spann dock var tre gånger mindre, 90 meter jämfört med Sandöbrons 264 meter.

I oktober 1938 kunde man se den enorma gjutformen av trä stödjas av 16 trätorn på stranden, där det högsta tornet var 37 meter högt. Torsdag den 18 maj 1939 svängdes gjutformen ut på sin plats som en friliggande träbåge. Byggformen fylldes sedan successivt med betong, och när endast mindre delar av gjutningsarbetet återstod störtade gjutformen för spannet samman 31 augusti 1939 klockan 16:40 och 18 arbetare förolyckades.[3] Olyckan fick dock inte så mycket uppmärksamhet då andra världskriget inleddes följande dag.

Ryktesfloran kring broraset började spira direkt efter olyckan, med spekulationer om sabotage kopplade till kriget som började dagen efter, eller att ett jordskalv skulle fått bron att rasa.[5] Den expertkommission som tillsattes av socialministern för att utreda katastrofen var dock tydlig i sin slutsats när de redovisade sin utredning i januari 1940. De ifrågasatte "lämpligheten av att över huvud taget utföra en av endast hopspikade plankor sammanfogad bågställning med så rekordmässiga mått". Enligt kommissionens beräkningar var träställningen för svag, och angav speciellt att tryckkrafterna i bågfackverkens diagonaler var för stora, eller annorlunda uttryckt hade alltför låg säkerhetsgrad mot knäckning.[6] Däremot lyckades man inte utreda orsaken till denna feldimensionering samt ansvarsfrågan, och Socialdepartementet förklarade att frågan "inte borde föranleda någon vidare åtgärd".[5]

Drygt 20 år efter olyckan publicerade professor Hjalmar Granholm vid Chalmers en utredning om möjliga orsaker till olyckan, och klarlade att den valda konstruktion som användes för gjutformen hade bristande stabilitet och var dömd att haverera när den fylldes med betong.[7][8]

Den andra bron[redigera | redigera wikitext]

Brobygget återupptogs kort efter raset, även nu med Skånska Cementgjuteriet som entreprenör, men nu med en helt annan teknik där gjutformen stagades upp med kraftiga pelare grundlagda på fundament i älvfåran. Den nya bron invigdes den 16 juli 1943 och angavs då ha kostat cirka 5 miljoner kronor.[9]

Betongbron ersatte den sista färjeförbindelsen på vägen Stockholm–Haparanda (som då inte hade något vägnummer) och den invigdes 16 juli 1943 av dåvarande kommunikationsministern Gustaf Andersson.

Sandöbron byggdes i en tid av framtidstro och blev ett resmål i sig. Kramfors blev stad 1947 och fick en bro i sitt stadsvapen som hänsyftning till Sandöbron.[10][11] Bron var mellan 1943 och 1964, med sina 264 meter, världens största betongbro i ett spann.[12] Brons vägbana var under flera år i dåligt skick. Efter en omfattande renovering återinvigdes bron hösten 2003 av landshövding Gerhard Larsson. Sandöbron är kulturmärkt enligt beslut från regeringen 2003.[13]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Ahlberg, Sven Olof; Spade Bengt (2001). Våra broar: en kulturskatt. Borlänge: Banverket. sid. 327-329. Libris länk. ISBN 91-88250-43-1 
  2. ^ [a b c] Ericsson, Hans; Gustafsson, Stanley (1992). Broarnas rekordbok. Danderyd: Skanska AB. sid. 57. ISBN 91-630-1035-6 
  3. ^ [a b] När Sandöbron över Ångermanälven rasade”. Sveriges Radio. 15 juni 2013. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1602&artikel=5560088. 
  4. ^ Linda Nohrstedt (30 september 2014). ”Brokollapsen: Vanligt att gjutformar rasar”. NyTeknik. https://www.nyteknik.se/bygg/brokollapsen-vanligt-att-gjutformar-rasar-6397705. 
  5. ^ [a b] Erik Åmell (29 augusti 2014). ”Ådalens stolthet blev dess olycka”. Örnsköldsviks Allehanda. https://www.allehanda.se/artikel/adalens-stolthet-blev-dess-olycka. 
  6. ^ Sandöbrons träställning var för svag. Sakkunniga ha utrett orsaken till katastrofen”. Svenska Dagbladet: s. 11. 26 januari 1940. https://www.svd.se/arkiv/1940-01-26/11. 
  7. ^ Granholm, Hjalmar (1961). Sandöbrons bågställning. Chalmers tekniska högskolas handlingar ; 239Avd. Väg- och vattenbyggnad. Byggnadsteknik ; 36. Göteborg: Elander. Libris länk 
  8. ^ Mattias de Frumerie (17 april 2019). ”Sanningen bakom raset”. Byggindustrin. https://byggindustrin.se/artikel/fordjupning/sanningen-bakom-raset-28104. Läst 24 januari 2020. 
  9. ^ Svenska Dagbladets korrespondent (17 juli 1943). ”Sandöbron ett byggnadsverk utan motstycke i vårt land. Hela Ådalen i festskrud.”. Svenska Dagbladet: s. 5. https://www.svd.se/arkiv/1943-07-17/5. 
  10. ^ Scheffer, C.G.U. (1967). Svensk vapenbok för landskap, län och städer. Stockholm. sid. 41 
  11. ^ Nevéus, Clara; de Wærn, Bror Jacques (1992). Ny svensk vapenbok. Stockholm: Streiffert. sid. 90 
  12. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 6 januari 2018. https://web.archive.org/web/20180106063643/http://www.lansstyrelsen.se/vasternorrland/Sv/samhallsplanering-och-kulturmiljo/skyddad-bebyggelse/byggnadsminnen/kramfors/sandobron/Pages/default.aspx#. Läst 5 januari 2018. 
  13. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 6 januari 2018. https://web.archive.org/web/20180106063652/http://www.lansstyrelsen.se/Vasternorrland/Sv/samhallsplanering-och-kulturmiljo/skyddad-bebyggelse/byggnadsminnen/kramfors/sandobron/Pages/fakta-och-skyddsforeskrifter-sandobron.aspx#. Läst 5 januari 2018. 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • "Höga Kusten – resehandboken", Mittinfo AB 1998
  • "Röda Vägar", Lars Guvå, Cewe-förlaget 1997
  • Nenzén, Börje (1979). Ådalen -39. Bjästa: CeWe-förl./CeWe-pool. Libris länk. ISBN 9175420155 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]